Lämnade hockeyn för att bli idol

För några år sedan blev Kim Lilja den yngsta spelaren någonsin att göra mål i en J20-match. Nu har den forne hockeytalangen sadlat om och satsar istället på musiken. Något som har tagit honom till Idol där han nu är en av de tolv finalisterna. 
– Jag vågar inte tänka på hur det skulle kännas att vinna, säger han till hockeysverige.se.

 SOLLENTUNA (HOCKEYSVERIGE.SE)

Kim Lilja kom fram som en stor talang i Luleå i slutet av 2000-talet. Pappa Tomas Lilja spelade i elitserien för både Västerås och Luleå. Även hans farbror, Tobias Lilja, spelade ett par säsonger i elitserien med Västerås. Det mesta talade alltså för att Kim Lilja hade en ljus framtid inom hockeyn. Hela tiden fanns även musiken med i Kim Liljas liv och han valde länge mellan den och hockeyn. I en intervju med hockeysverige.se i februari 2014 sa han till Uffe Bodin att nu var det hockeyn som gällde. Då hade han precis debuterat i elitserien, men bara en säsong senare slutade han med hockeyn och i kväll kan vi se honom på scenen i Idol. Vad hände egentligen? Hockeysverige.se stämde träff med den 25-åriga före detta Luleå-forwarden på ett hotell i Sollentuna för att få svar på den och många andra frågor.
– Hockeyn var min grej för jag trodde att det var det jag skulle göra eftersom jag var duktig på det. Samtidigt har det alltid, alltid funnits en liten som röst pratat till mig ”Kim, är det verkligen det du ska göra, är verkligen det här rätt, känn efter ordentligt”, säger Kim Lilja när vi satt oss vid ett av borden lite avskilt i hotellfoajén.
– Det började redan i Leksand (2010/11) att jag flyttade hem eftersom jag ville spela musik. Lite senare, då jag kom hem från Mörrum (2014/15), var det några klubbar som hörde av sig. Piteå tyckte att jag skulle spela där, men sedan ville dom ändå inte ha mig. Sedan ringde dom upp mig igen när dom hade fått några skador, men jag kände att jag inte ville vara något andrahandsval. 

FICK INTE A-LAGSKONTRAKT I LULEÅ 

Då valde Kim Lilja att istället sluta helt med hockeyn.
– Då började jag mer cross-fit, vilket var svin-kul. Jag kände ganska snabbt att bli bäst på det där skulle vara väldigt svårt. Sedan kom det bara att ”nu är det ett optimalt läge att satsa på musiken”.
– Den där rösten sa då ”Ja, men grattis, det tog bara tio år att inse vad du skulle göra”. Nu har jag har hittat hem, kan man väl säga. 

Kim Lilja fick göra tre matcher i Elitserien som 20-åring.Foto: Per Friske/Bildbyrån
Kim Lilja fick aldrig något A-lagskontrakt med Luleå efter säsongen han debuterade i elitserien. Givetvis var det en besvikelse och gjorde att han till viss del tappade gnistan för hockey.
– Ja, lite grann. Det var snack om att jag skulle få talangkontrakt. Luleå ville att jag skulle vara kvar ett par år till som överårig i J20, men jag kände att det där hade jag redan gjort. Det var kanske deras sätt att säga ”Vi vill ha kvar dig i föreningen, men inte som ordinarie”. Då kände jag att ”nej, jag gör något annat”.

Han valde då att flytta ner till Blekinge och spela hockey i Division 1 för Mörrum, en tid som han med facit i hand tyckte var ganska kul.
– Jag var lite trädgårdsarbetare där. Det var rätt kul och ganska slitsamt men sköna gubbar som jag jobbade med. Jag gjorde det jag skulle och fick lite pengar.
– Samtidigt… Jag kom tillbaka till det där ”Kim, är verkligen det här du ska göra” och jag kände ”nej”…

Kan du se dig själv i framtiden jobba med hockey i någon form?
– Nej, jag känner mig ganska klar där. Det skulle kanske vara om jag får egna barn och dom vill spela hockey. Då kan jag mycket väl ta på mig en tränarroll.
– Annars… Nej. Jag har aldrig varit intresserad av hockey på det sättet att jag tittat och följt hockeyn. 

FÖLJER DAMHOCKEY: "MYCKET ROLIGARE ÄN HERRARNA"

Går du någon gång och sätter dig i Coop Arena för att se Luleå spela?
– Ja, det blir på dammatcherna. Jag känner några damspelare eftersom dom tränar på vårt gym. Vi brukar få några biljetter ibland. Då brukar jag, Markus och Ylva knata över för att titta på deras matcher.
– Det är skitkul och blir en helt annan hockey. Jag tycker att det är mycket roligare att titta på damerna än herrarna.

Vad är det som lockar med damhockeyn?
– Det blir snyggare mål, mer yta och lir. Det är kul att se på och det händer mer. Inte bara chip sarg, stopp vid röd och sedan försöka ta tillbaka pucken. I damhockeyn svänger det mer.

Mer oförutsägbart?
– Precis och det gillar jag som fan. Sedan är varenda en så jäkla skickliga och tekniska. Det är mycket snygga dragningar och kul att sitta och titta på.

Kim Lilja tycker också att den satsning Luleå gör på damhockeyn är riktigt bra.
– Den är så jävla bra. Jag tycker det är riktigt kul och dom är Sveriges bästa damlag. Att inte satsat på damhockeyn hade nästan varit en synd, höll jag på att säga.

SPELADE GITARR VID SIDAN AV HOCKEYN

Det syns att den drygt 190 cm långa Idolen fortfarande är i bra fysisk form under alla tatueringar som pryder hans armar.
– Det har blivit mindre träning nu eftersom jag har fullt upp med det här, men jag försöker träna. Jag går upp sju för att äta frukost, man far i väg åtta, är på studion hela dagen, har styling, rep, lära sig kamrer, ett nummer, koreografi, texten…
– Då blir det väldigt mycket i skallen. När jag väl kommer hem är jag i princip mörbultad. Har jag haft en lite lugnare dag så tar jag mig tiden att gå och köra lite på gymmet. Nu var jag och körde för någon dag sedan och har faktiskt fortfarande träningsvärk, säger Kim Lilja med ett skratt samtidigt som Gottfrid Krantz, som också är med i Idol kommer förbi och snackar lite på väg till just gymmet. 

Nu är Kim en av tolv idoler som tävlar om en plats i finalen på Globen. Foto: Ronnie Rönnkvist
Musiken har alltid funnits i Kim Liljas liv och han minns fortfarande väldigt väl då han fick sin första gitarr.
– Det var mamma och pappa som gick ihop om en gitarr. Sedan åkte jag och farsan iväg och köpte den. Då kan jag ha varit runt elva, tolv år.
– Jag hade en akustisk som jag satt och klinkade på, men jag ville ju spela ”el-gura”. Jag köpte den på ett lov och det var verkligen äta frukost på morgonen, träna, komma hem, sätta mig med gitarren för att spela, iväg för match, hem, stänga in mig på rummet med gitarren för att spela.
– Det enda jag gjorde när jag kom ut från rummet var att äta mat. Sedan gick jag in på rummet igen för att spela.

Är du självlärd?
– Ja, det är jag. Sätter jag mig in väl i saker så går jag in för det till 200 procent. Bland annat gav jag mig fan på att lära mig spela munspel så nu spelar jag det också. Jag köpte en skiva med lite ”backtrack” som jag kunde lira till.
– Dessutom är munspel ett roligt instrument. När man får feeling kan man sitta och spela lite.

Musikådran tror Kim Lilja kommer från mamma.
– Mamma är jätteintresserad av musik. Det är från henne jag mest har fått min musikaliska ådra ifrån. Dessutom var Morfar resande yrkesmusiker, men även farfar var resande yrkesmusiker. Alla kusiner på mammas sida är musiker. 

"HÖLL PÅ ATT TACKLA THÅSTRÖM"

Kim Lilja använde också musiken för att tagga till inför matcher när han fortfarande var aktiv elithockeyspelare.
– Det var ett måste. Jag lyssnade på allt från Foo Fighters till The Hives eller Queens of the stone age… allt.

Ebba Grön?
– Det hände en så sjuk grej. När vi var på hade slutaudition var vi på Oscarsteatern. Jag och ”Ludde” Hahn hade varit på apoteket för att köpa öronproppar och lite andra saker om vi skulle bli förkylda. Systembolaget låg precis i kröken av huset där apoteket låg så man såg inte när man gick runt hörnet.
– Jag slickade den kurvan och höll på att springa in i någon som jag inte såg vem det var. Jag sa ”å ursäkta” Han mumlade bara ”ja, ja, lugnt”. Samtidigt som polarens haka droppade ner till knävecken. Han sa ”fortsätt gå”. Jag frågade vad det var ”Titta bak får du se vem du höll på att tackla”. När jag tittade bak var det Jocke ”fucking” Thåström. Snacka om att jag blev starstruck, skrattar Kim Lilja.

Varför sökte du till Idol?
– Det var faktiskt en vadslagning med en polare, Niklas Vågelind. ”Om Idol kommer till någon stad som ligger relativt nära söker du då?” Jag svarade att det bara skulle vara jobbigt att ta sig dit. ”Om jag skjutsar dig vart det än är?” Jag sa okej till det och tog i hand, men tänkte att han skulle glömma bort det där.
– Sex, sju månader efteråt ringer han. ”Du, bra, då söker vi i år, du kan ta dig dit själv för det är i Boden. Vi har tagit i hand på det.”
– Jag for dit, tog det med en klackspark, lirade lite och sjöng. Sedan ringde dom upp och det har ändå gått ganska bra. Jag tror att den här inställningen varit bra, att det ska vara kul och roligt att stå på scen. Det ska vara show. 

Kim Lilja.Foto: Ronnie Rönnkvist
Den storväxte före detta elitserieforwarden har sedan dess stortrivts med att vara med i Idol.
– Det är så jävla kul. Nu har jag varit här i fyra veckor och ikväll går vi in på andra fredagsfinalen.
– Jag får showa, ”connecta” men människor, känna energin, göra min grej, få uttrycka mig och bara få suga åt mig allt.
– Det är en sådan sjuk dubbelmoral för jag har alltid älskat stå i centrum, men jag hatar att se, höra och prata om mig själv, skrattar Lilja. 

"VI I IDOLGÄNGET ÄR SVINTAJTA"

Att kliva upp på Idol-scenen första gången var lite nervöst eftersom han aldrig stått inför en så stor publik tidigare.
– Den största publik jag hade spelat inför var i Scandinavium (med Luleå). Det var en mäktig känsla att gå upp på scen. Speciellt när alla kände igen låten och jag hörde det här suset i studion. Det var rätt kul faktiskt. Då drivs man igång.
– Sedan är det alltid nervöst första tonerna. ”Snälla låt första raden sitta.” Då är det som allt rinner av mig och det är bara att njuta och gå för det.

Kan du känna att det finns en liknande adrenalinkick när du går upp på scenen som när du debuterade i elitserien?
– Det kanske var det som inte riktigt klickade med hockeyn och gjorde att jag inte kände mig som hemma. Jag fick kicken jag sökte, men det var på fel ställe.

Kim Lilja är fostrad inom lagidrotten och gänget kring Idol tycks ha en sammanhållning som är utöver det vanliga. Kanske ändå lite likt ett framgångsrikt hockeylag eller liknande.
– Vi är svintajta och det är svinkul, säger Kim Lilja med allvar i blicken men också ett litet leende på läpparna.
– Jag tror inte någon av oss ser det som en tävling trots att det är så. Det är många som skriver och tycker till om att man inte kan tävla i musik. Det är väldigt rätt. Musik är en så delad uppfattning. Det handlar om vilka man når ut till.
– Jag når ut till min ”audience”, dom som gillar och faktiskt vill ha rock medan en annan kanske kör soul. 

För att utvecklas och lyckas blir det att ni, precis som i ett lag, stöttar och peppar varandra?
– Ja, självklart. På så sätt är det väldigt kul. Man lyssnar på varandra, frågar ”kan du stå där uppe på balkongen och lyssna på mitt genrep och säga hur det låter?”. ”Det lät bra och det vore coolt om du gjorde en sådan här grej, vad tror du om det?” Vi bollar idéer med varandra, vilket är jäkligt kul.
– Alla är öppna och förstår varandra. Jag gör den här musiken, men även om jag inte gillar all musik så kan jag se det fina i det, se den artisten i sitt genren, och känna att det är så jävla bra. Man kan få gåshud även om man inte lyssnar på sådan musik annars.
– Man bara vet att dom hittat rätt och är hemma där. Det är så coolt. Vi blir som en familj, bröder och systrar.

"SKULLE VARA EN DRÖM ATT VINNA"

Hur är relationen till Idol-juryn?
– Dom hänger där lite ”back-stage” och pratar med oss bakom scenen. Jag tycker dom är roliga samtidigt som dom också bara människor. Jag tror TV-programmet målar upp juryn som ganska hård, men Nikki (Amini) som ska vara hårdast, jag tror hon är den som skrattar och ler mest av alla.
– Alexander Kronlund är nog den som är mest social. Han kan komma förbi och säga hej ”Det där gjorde du bra, men vad tror du om det här” och så vidare. Han är sjukt insatt och man känner att han ger sin genuina åsikt och inte bara klappar medhårs.
– När jag gjorde Imagine Dragons-låten svajade jag lite i början, vilket jag även kände själv. Då sa Kronlund ”Det kändes som att det inte var riktigt du, man måste vara sann mot sig själv och det kanske inte riktigt var din grej.” När jag sedan gjorde ”Are you gonna be Be my girl” var jag hemma.
– Det är roligt och jag lyssnar mycket på vad juryn säger för dom är proffs. Jag älskar det här och försöker verkligen lapa i mig allt dom säger.
– (Anders) Bagge är också väldigt skön, lättsam och väldigt rolig. Han klagade på min frisyr på pressbilden. Han tyckte jag såg ut som en 1400-tals soldat som just kommit hem från kriget, att min frisyr såg ut som en legobit som man bara tog av och lade vid sidan av sängen, skrattar Kim Lilja och fortsätter:
– ”Vad säger du Bagge? Det här är en typisk hårdrocksfrisyr”. Kishti (Tomita) är också jättemysig. Hon glider runt och sprider glädje.

Vad skulle det betyda för dig att vinna Idol, eller tänker du inte alls i dom banorna?
– Jag tänker inte så utan jag tar det vecka till vecka. När folket röstar, gör man ett dåligt framträdande hänger man löst eftersom konkurrensen är så pass hård nu. Man har inte råd att sjunga lite småfalskt för då hänger man där.
– Folket är så pass duktiga att höra om det är bra eller inte. Att folk sedan röstar för att dom exempelvis hatar rock ”han ska inte ha min röst”, visst finns det sådana också. Nu finns det också dom som skrivit ”Nu är inte jag något jätterock-fan, men jag måste säga att din röst passar så jävla bra till det”.
– Jag vågar inte tänka på hur det skulle kännas att vinna idol, men det skulle vara dröm och jävligt coolt. Tänk att få uppträda i Globen…, avslutar Kim Lilja med ett leende.

Foto: Ronnie Rönnkvist