Joakim Englund skärskådar avstängningarna som har drabbat Nick Olesen och Adam Plant tidigare under säsongen. Var går egentligen gränsen för vad man får säga på en hockeyplan?

Hockey ska spelas med en stor portion inlevelse och känslor. Ju mer känslor en match innehåller ju högre underhållningsvärde blir det, om ni frågar mig. Att spela ”känslohockey” innebär också att det kan hoppa ut en och annan svordom eller dylikt ur munnen när man exempelvis inte är överens med domare eller motståndare.

Fråga bara Nick Olesen i SSK eller Adam Plant i Västervik. 

Båda har nyligen hamnat i blåsväder genom för att ha sagt saker på isen som inte är förenligt med regelboken.

I Olesens fall fick han, förutom matchstraff, två matchers avstängning för en verbal ramsa han sjöng ut på danska. Ord som han menar inte ens betyder det som domarna tror att han menade. Det skulle kunna vara en efterhandskonstruktion av Olesen, men det kan lika gärna vara en enda stor språkförbistring. Till råga på allt säger Moras Tomas Skogs, som orden var riktade mot, att han inte ens hört vad Olesen sagt.

STOR KULTURKROCK

I fallet med Plant är det hans första säsong utanför Nordamerika. Han säger själv att han fick en mindre chock när han blev varse om straffets omfattning; matchstraff med automatisk avstängning i nästkommande match. 

I Nordamerika är fraser av samma kaliber som Plant yttrade vardagsmat och det är heller inte helt ovanligt att till och med domarna yttrar liknande saker mot spelare på isen. I det fallet är det inte fel att anta att det handlar om en stor kulturkrock. Nu blev det ”bara” en matchs avstängning för Plant till skillnad från Olesen som fick två. 

Men jag tycker båda straffen är alldeles för hårt dömda.

Att ord är laddade på olika sätt är givet. Ordens laddning är även beroende av hur mottagaren tolkar och tar emot det. Men var ska man egentligen dra gränsen?

Rasistiska eller sexistiska påhopp ska självfallet beivras med hårda straff. Även olika former av hot tycker jag ska ha en hård bedömning. Men ”din jävla idiot” eller ”din jävla kärring” tycker jag inte faller in under ramen för ovan nämnda kategorier.

BLEV KALLAD "GUBBJÄVEL"

ALLA spelare på isen får titt som tätt höra diverse glåpord från motståndarna och domarna hör bara en bråkdel av vad som sägs, än mindre publiken. Jag törs lova att minst 99 procent av alla hockeyspelare som tar emot glåpord eller ”taunts” (hån) av olika slag inte bryr sig det minsta. Så länge det är inom spelarnas oskrivna ramar, alltså att det varken är sexistiskt, rasistiskt eller direkta hot. 

Personligen har jag blivit kallad allt möjligt på isen genom åren. Det vanligast förekommande uttrycket jag fick kastat mot mig var ”jävla tjockis”. De orden fick jag höra i princip varje match. Det som dock tog hårdast på mig under min karriär var när jag för första gången blev kallad ”gubbjävel”. Jag var ungefär 26 år och höll inte alls med om att jag var en ”gubbjävel”. Jag måste medge att jag blev lite ställd första gångerna jag fick höra de orden samtidigt som det snabbt blev vardag ju mer ”gubbe” jag blev. 

Ordens dignitet avgörs väldigt mycket beroende på hur mottagaren tolkar det. 

Jag förstår att man varje dag jobbar för ett bättre arbetsklimat för samtliga involverade kring en hockeymatch, men hur långt är vi beredd att gå?

DET KÄNNS BARA SÅ FEL

Är vi beredda att kapa all form av ”trash talk” och då riskera att få en känslolös hockey och till synes känslolösa spelare? Vad är okej att säga och vad är inte okej? Svordomar, hör det till sporten? Får jag säga ”du är en dålig hockeyspelare” men inte ”fy fan vad du är kass”?

Frågorna är många och jag har full förståelse för att hockeyförbundet, klubbarna och inte minst spelarna både vill och ska vara goda föredömen och att det kan bli väldigt fel om vissa saker som sägs kommer ut för allmän beskådan. Men man måste komma ihåg att det endast är en bråkdel som sipprar ut till allmänheten.

Det känns bara så fel att orden ”din jävla kärring” renderar i ett betydligt hårdare straff än om spelaren i stället skulle slå en motståndare på käften helt oprovocerat. Det stämmer inte särskilt bra överens med samhällets övriga lagar heller om man nu får använda det som exempel eller referenspunkt.

Men var går egentligen gränsen för vad man får och inte får säga?

Vad tycker ni?