Framtidens Damkronor: Gabriella Johansson

Född i Karlstad med svensk pappa och thailändsk mamma. Delvis uppvuxen i Ungern, bor i Bromma, spelar hockey för AIK – och har ett nytaget MC-kort. Backtalangen Gabriella Johansson har en intressant bakgrund som hockeysverige.se tittar närmare på i Framtidens Damkronor.

SOLNA (HOCKEYSVERIGE.SE)

Det är inte alltid man möts av en spelare på MC när man bokar en intervju. Men det är precis vad som händer denna oktoberdag vid Ritorp i Solna. Den som sitter i sadeln är den 17-åriga backen Gabriella Johansson. När hon svänger in på parkeringen har bland andra Dick Axelsson, Valentina Lizana Wallner, Isabella Jordansson, Emmy Alasalmi och Danijela Rundqvist just avslutat ett pass lunchhockey inne i den iskalla ishallen. 

Vi tar plats i kafét på Ritorp för att, till att börja med, prata om Johanssons lite annorlunda bakgrund. För trots det typiskt svenska namnet har hon påbrå från Asien.
– Min mamma är från Thailand, men jag är precis som pappa född i Karlstad. Han jobbade som militär och var iväg mycket då jag var liten. Sedan var det något stort projekt i Ungern så då flyttade hela familjen dit, berättar hon. 
– Jag var inte ensam svensk utan det var en massa svenskar, norskor och många från andra ställen i Europa och Amerika där också. Jag gick i skola där under tre år och spelade även hockey. 

Var det i Ungern du började spela?
– Nej, jag började faktiskt här i AIK. Jag gick på hockeyskolan här då jag var fem år. Efter det flyttade jag till Ungern. När jag kom tillbaka ville jag hit igen och sedan dess har jag spelat här.

Hur bemöttes du som hockeytjej i Ungern?
– Jag var i Ungern mellan det jag var sju till nio år och spelade med killarna där. Det var även en annan tjej med i laget som var i samma ålder som jag. Jag tycker det var kul även om jag inte kunde språket, säger AIK-backen med ett skratt och fortsätter:
– Jag kände ändå gemenskapen samtidigt som jag förstod vad dom sa, men jag kunde inte svara. Nu däremot har jag glömt bort språket helt.

Gabriella Johansson.Foto: Ronnie Rönnkvist

HÅLLER PÅ FÄRJESTAD

Värmland är ett landskap som betyder mycket för Gabriella Johansson. Hennes familj har dessutom landställe där.
– Nu är inte jag där så jätteofta. Det är mest mina föräldrar (Tommy och Surisa) som är där. När jag är där känns det som mitt riktiga hem även om jag bara bodde där till det jag var två år. Sedan flyttade jag hit till Stockholm.
– Stockholm är där jag uppfostrats, men Värmland är hemma och närmast hjärtat och det är Färjestad som gäller, säger hon med glimten i ögat.

AIK-backen har även flera syskon.
– Ja, jag har fem halvsyskon. Vi är faktiskt en ganska stor familj. Ingen av dom spelar hockey, men min pappa spelade då han var liten.
– Anledningen till att jag började med hockey var att på dagis hade jag två killkompisar som spelade. Dom bjöd med mig till någon träning. Jag tyckte det var kul och sedan fortsatte jag bara. 

Hela vägen fram till det att Gabriella Johansson klev upp i SDHL 2016 har hon, precis som dom flesta andra tjejer, spelat med killar.
– I Ungen spelade jag, som sagt var med killar. När jag sedan kom tillbaka hit spelade jag med 02:orna eftersom jag själv är 02:a. Det gjorde jag till halva säsongen i U15. Sedan blev Linnéa Bäckman skadad och då saknades det en back i SDHL-laget. Då flyttade dom upp mig dit.
– Jag har också gjort väldigt många matcher med damjuniorerna, men jag har aldrig tillhört det laget. Antingen tillhörde jag killarna eller SDHL. 

HADE ASSIST I DEBUTEN – SOM 14-ÅRING

Gabriella Johansson var bara 14 år då hon fick chansen att kliva in i AIK:s A-lag i SDHL. 
– Det var mot HV71 borta. Vi vann med 1-0 och jag gjorde assist till Lisa Johansson som gjorde målet. Det var väldigt mäktigt.
– Den matchen spelade jag med Emmy Alasalmi. Det fungerade jättebra och det tycker jag fortfarande att det gör. Just den matchen var det många i laget som var sjuka. Vi hade knappt några forwards så några av våra backar (Jessica Kollberg och Martina Brolin) fick spela forwards. Sedan körde vi på två backpar hela matchen. Den var jag, Emmy, Louise Nordberg Tenglin och Amanda Lundström.
– Jag fick med andra ord mycket istid i första matchen, vilket var kul men det var även jobbigt.  

Var det en stor omställning att kliva in i SDHL?
– Ja, jag tycker att det var en väldigt stor omställning. Det var mitt i säsongen så jag hann inte tänka så jättemycket. Det var ”Vi vill att du spelar här” ”ja, okej”, skrattar AIK-talangen och fortsätter:
– Jag tänkte nog mest att dom hade tagit upp mig av någon anledning och jag bara skulle ut och göra min grej.
– Den stora omställningen var snacket i omklädningsrummet. Det var en helt annan stämning från ett omklädningsrum fullt med pojkar till ett med vuxna människor som pratade om jobb och grejer.

Kände du dig bortkommen från början?
– Ja, jag gjorde faktiskt det eftersom det inte var så många yngre i laget just den säsongen. Det tyckte jag var lite svårt då, men nu har jag kommit in i laget väldigt bra. 

Gabriella Johansson.Foto: Bildbyrån/Andreas Sandström

VILL SPELA JVM IGEN

Gabriella Johansson har senaste säsongerna haft en utvecklingskurva som pekat rakt uppåt. Till stor del bottnar den i, enligt Johansson själv, hennes utveckling av spelförståelsen.
– Klart att vi hade en spelidé även med killarna, men då var det mycket mer fokus på teknik och skridskoåkning. Här är det mer hur vi ska spela taktiskt. Spelet är inte heller på samma sätt som med killarna.
– Jag tycker att jag kommit in i det på ett bra sätt och vet hur vi ska spela, men självklart kan jag göra saker annorlunda i vissa situationer.

Om du var lite mer tillbakadragen när du debuterade i A-laget, hur skulle du säga att din roll idag är vid sidan av sen?
– Jag är inte den som snackar mest i laget, men har jag något att säga så gör jag det. Jag känner mig absolut bekväm i gruppen.

Har du satt upp några personliga målbilder för säsongen?
– Jag vill att vårt lag ska komma så långt som möjligt. Personligen vill jag spela JVM eftersom det är mitt sista år. Det är absolut ett mål.

Hur ska du nå dit?
– Jag ska göra mitt bästa, ha bra fokus varje träning… Jag ska bara dit helt enkelt, säger Gabriella Johansson med ett stor leende innan hon blickat tillbaka på förra årets turnering.
– Klart att det var en häftig upplevelse. VM spelades i Japan och det var en helt ny miljö för mig och andra motståndare än jag mött tidigare. Dessutom fick jag spela med helt andra spelare även om jag redan innan hade koll på många av dom från tidigare camper. 

KONTAKT MED COLLEGEKLUBBAR

Ett av Gabriella Johanssons mål på lite längre sikt är att få chansen att gå på college i USA eller Kanada.
– Jag har faktiskt redan kontakt med ett par skolor och är intresserad, men jag har inte bestämt mig. Vi får se hur det blir, men intresset finns.

Vad är det som lockar med college?
– Hela upplevelsen, att få bo i ett annat land och spela hockey där. Nu spelar jag redan i SDHL och det finns inte så många andra alternativ här i Sverige. Det skulle vara kul att både plugga och spela hockey utomlands.

Hur viktig är skolan och utbildning för dig?
– Skolan är jätteviktig. Mina föräldrar och Jared (Ciparone, tränare i AIK) har hela tiden sagt att eftersom vi damer inte kan leva på just ishockeyn så måste skolan gå före. Hockeyn blir mer som en hobby även om jag har den som en livsstil. Jag lägger ner väldigt, väldigt mycket tid på den. Det är tråkigt att man inte kan leva på hockeyn.

Tror du möjligheten kommer att finnas för dig att spela hockey på heltid?
– Det har alltid varit en dröm för mig. När jag var lite och folk frågade vad jag skulle bli då svarade jag alltid att jag skulle bli hockeyproffs.
– Proffs kan man bli idag, men just nu måste man även ha något annat vid sidan av. Jag tror ändå att framtiden är ljus.

Hur ser du på förutsättningarna för tjejer jämfört med killar?
– Det är som natt och dag. Jag skulle säga att det knappt går att jämföra…

Hur ska vi förändra den bilden?
– Jag som enskild spelare kan inte göra så mycket. Det är mer de som sitter i maktposition som måste förändra.
– Efter den här strejken upplever jag att det är på rätt väg. Det känns som vi har kommit någon vart i alla fall. Även om vi åkt ner i B-VM tror jag det har blivit som väckarklocka, avslutar Gabriella Johansson.