Att vara sportchef i en elitförening i hockey-Sverige måste vara ett av branschens absolut mest pressade jobb. Fråga bara en sådan som Jörgen Jönsson som efter den aktiva karriären fick möjligheten att ratta sitt älskade Färjestad från sportchefspositionen. Ett halvår in på jobbet valde dock Jönsson att hoppa av uppdraget. Det blev helt enkelt för tufft.
– Det är ganska tufft att sitta på en stol där man väldigt sällan får beröm utan egentligen bara får kritik hela tiden från alla. Jag är ytterst imponerad av de som har den uppgiften i hockeyvärlden i dag och som orkar hålla på, sade Jönsson till Nerikes Allehanda i december 2018.

Därför är det nästan än mer imponerande att se vad en som Per Kenttä lyckats åstadkomma under sina dryga nio år han arbetat som sportchef. Han gjorde guld av sand i Asplöven när han på något mirakulöst vis lyckades ta upp Haparanda-klubben till Hockeyallsvenskan 2012. Där var kanske inte den största bedriften heller att han lyckades ta den lilla, lilla klubben till Hockeyallsvenskan. Det var det faktum att han lyckades hålla klubben flytande i ligan under fyra säsonger innan laget till sist trillade ur andradivisionen 2016. 

I Oskarshamn är det så klart ingen som missat vad han var med och byggde upp under sina två säsonger i klubben. När han tog över laget hade laget precis slutat i ingenmansland. Under sitt första år lyfte han laget till en play off-final mot Leksand innan han den gångna säsongen lyckades vara med och föra upp klubben till SHL. 

Foto: Suvad Mrkonjic/Bildbyrån

IMPONERANDE FINGERTOPPSKÄNSLA

När vi skriver den 28 oktober 2019 toppar Björklöven Hockeyallsvenskan med 36 inspelade poäng på 15 matcher, sju poäng före Norrlandsrivalerna Modo och Timrå. 

Andra lag börjar på ett smått avundsjukt vis påpeka att Björklöven-supportrarna minsann behöver sätta sig ned i båten och att hybrisen nu börjar bli allt för påtaglig. Men är det några som vet att ingenting är klart förrän det är KLART är det Björklövens supportrar. De behöver inte påminnas. 

Det brukar nämligen alltid vara samma gamla visa här i Umeå. Under våren och sommaren tänds ett hopp i supportrarna att i år ska det minsann bli annorlunda, i år har de äntligen fått ordning på truppen. Sedan inleder man säsongen med fyra förluster på de fem första matcherna för att sedan få en allt för brant uppförsbacke framåt vårkanten innan man får nöja sig med ytterligare en niondeplats.

Sen rullar det på så, år efter år.

Fram till i år, det vill säga. För i år ÄR det annorlunda. I år HAR de fått ordning på truppen. 

Joe Cannata.Foto: Simon Hastegård/Bildbyrån

Och det är så klart mångt och mycket Per Kenttäs förtjänst. Fingertoppkänslan i värvningen av Joe Cannata är beundransvärd och påminner mycket om den fingertoppskänsla han visade upp när han plockade in dåvarande division 1-målvakten Christoffer Rifalk från Kalix till Oskarshamn, samme Rifalk som i dag blev uttagen i Johan Garpenlövs landslagstrupp. 

Faktum är att det är mycket, mycket sällan som Kenttä prickar fel på en värvning. Ser man till de förstärkningar han gjort inför den här säsongen är det i princip ingen som fallit ur ramen. Transatlanterna Crandall, Cannata och Hutchings har alla varit nyckelfigurer för Björklöven under hösten, samtidigt som spelare som Pontus Andreasson och Alexander Deilert visat sig vara riktigt värdefulla för Umeå-laget inledningsvis. 

Samma visa var det i Oskarshamn där Kenttä-värvningar som Rifalk, Oskar Nilsson, Isak Pantzare och Joakim Hillding alla spelade vitala roller i klubbens avancemang. 

SNART BLIR DET DERBYN – PÅ RIKTIGT

Som utflyttad Skellefteåbo och inflyttad Umeåbo kan jag inte heller låta bli att börja fantisera om länsderbyn mellan Björklöven och Skellefteå i SHL. Matcherna mellan ”Löven” och Skellefteå var de första man ringade in i kalendern när spelschemat inför Allsvenskan Norra släpptes och matcher som alltid levde upp till den stora hajp som fanns kring dem. Rivaliteten mellan dessa två klubbar är djupt, djupt rotad och går man på lagens matcher i dag så skanderas fortfarande ”Hata Skellefteå” och ”Vi hatar Löven”-ramsorna på respektive ståplatser, trots att motståndet heter Vita Hästen och Örebro nuförtiden. 

Visst, Skellefteå har en rival redan en SHL-rival i Luleå och även om rivaliteten fortfarande är stor mellan klubbarna, vilket inte minst publiksiffrorna skvallrar om, är det ändå någonting som fattas. När Skellefteå och Luleå möttes förra veckan hetsade Luleåsupportarna Skellefteås klack med hatramsor mot Skellefteå, som i sin tur kontrade med ”Hata Löven”-ramsan. Lite talande, så klart. I norra Västerbotten finns det nämligen bara ett lag som kan locka fram de där riktiga hatkänslorna, och det är inte Luleå – det är Björklöven.

Men det är inte bara jag som numera tillåts att drömma om dessa matcher igen. Per Kenttä har fått hela Umeåbygden att börja drömma. 

Ja, till och med de allra mest luttrade supportrarna kan våga drömma nu – för drömmen kommer att gå i uppfyllelse, förr eller senare. Det är jag fullkomligt övertygad om. Det ånglok som nu börjat få upp farten kanske inte når hela vägen i år, men det är ofrånkomligt att man förr eller senare kommer att anlända till SHL-perrongen. Då väntar äntligen derbyn och rediga hockeyfester mot Skellefteå på SHL-nivå. 

Det har inte hänt sedan den 10 november 1988.

/@rasmuskagstrom