En av Hockeyettans stora profiler, tillika en av dem som motståndarfansen älskar att hata, nådde en mäktig milstolpe den här helgen. Mariestads trotjänare Filip Thörnqvist har gjort sig förtjänt av en liten hyllning.

Oavsett vilket som är ert favoritlag skulle jag anta att merparten av er som läser den här texten på ett eller annat sätt under årens lopp hyst agg mot personen som de här raderna är avsedda att hylla.

Det är liksom så han fungerar. Det är då han är som bäst.

För det är ju så att Mariestads trotjänare Filip Thörnqvist är en betydligt bättre hockeyspelare än vad han någonsin fått (eller kommer att få) cred för, men det är som oöm provokatör och retsticka han gjort som allra störst avtryck i Hockeyettan.

Har det hettat till då har han varit där. Med tjuvnyp. Med ett fladdrande munläder. Med en verktygslåda fylld med så många tricks att topplock flugit all världens väg i hallar från norr till söder.

Han är urtypen av spelare som motståndare, så väl spelare som fans, älskar att hata. Det är så han blivit en av de riktigt stora profilerna i ligan. Han har bjudit oss som ser på, på väldigt mycket underhållning genom åren. Just genom att skapa de där känslorna som ÄR sporten.

Men han är också ovanlig på det sättet att han tillhör den där skolan av trotjänare. Spelare som fattar tycke för en klubb och stannar kvar. När Mariestad mötte Köping den här eftermiddagen gjorde Thörnqvist sin 500e match i klubbens tröja.

Det är respekt.

I en tid av eskalerande lån, spelare som i stort sett bara tänker på sig själva och lagbyggen där hälften av spelarna byts från säsong till säsong är det inget man kan ta för givet. Det är snarare väldigt ovanligt med spelare som blir så pass synonyma med en förening i Hockeyettan.

Dessutom snackar vi om urtypen för begreppet kulturbärare. Det skämtas då och då om att hans hem är en ”fritidsgård” för lirare i laget, men dörrarna tycks stå öppna. Det har kanske inte alltid varit så, 30-åringen som gör sin 13e säsong i klubben hade väl inte världens bästa mentalitet när han först snubblade in, men idag är han en av de där som ser till att nya som kommer dit slussas in och trivs. Förmodligen är den rollen än viktigare än det han åstadkommer på isen i det lag som har ambitionen att ta sig till kvalserien den kommande våren.

Apropå, på isen. Det var synd att övriga gänget inte verkade ha någon lust att hylla sin jubilar. Nu såg jag förvisso bara de sista 20 minuterna av mötet hemma mot ett decimerat Köping (förlust 2-3 efter förlängning), men den slarvigt nonchalanta icke-inställning laget visade upp är det sämsta jag har sett Mariestad prestera på väldigt länge. Snudd på genant uselt faktiskt för att vara i en sådan match. Andreas Appelgren borde skicka ut merparten av gänget på straffys halva natten.

Men nå väl, 500 matcher i en och samma förening, det är värt att hylla.

Ni har säkert hatat honom. Men jag vet att det i väldigt många fall är en hatkärlek.

Thörnqvist är värd all respekt.