Verkligheten blir mer och mer bister i Hockeyettan. Det går väl inte att konstatera så mycket annat när prominenta spelare lämnar på papperet riktigt prominenta klubbar för att de inte kan ordna det ordentligt vid sidan av isen.

Att färre och färre kan erbjuda sina spelare ordentliga löner och använda det som ett konkurrensmedel är en konsekvens av tuffare ekonomiska krav och en i största allmänhet bistrare ekonomisk verksamhet för småklubbar som skeppar duktiga spelare uppåt i systemet utan att få särskilt mycket tillbaka.

Det har gjort att Hockeyettan är en liga i ständig föryngring och där det tyvärr inte längre är givet att en klubb kan ställa sju backar och fyra kedjor av gott snitt på isen. Snarare ser vi mer och mer av lagbyggen som står på skakiga fundament och där allehanda sportchefer är utlämnade till kortsiktiga lån för att få bredden (och ibland även spetsen) i lagen att vara tillräckligt bra.

Men nå väl, pudelns kärna i den här texten är att det för att kunna locka bra spelare till sig blir allt viktigare för klubbarna att kunna lösa jobbsituationen vid sidan av rinken.

Jag vet inte om den saken också blivit tuffare att få ihop för klubbarna, men det börjar bli en hel del spelare som lämnar sina klubbar av just den anledningen.

Igår meddelade Sonny Karlsson (trea i lagets interna poängliga) att han inte avser spela vidare i Malung för att de inte klarat att lösa jobbsituationen åt honom vid sidan av isen. Nyligen tvingades Tomass Zeile lämna Segeltorp med hänvisning till en ”ohållbar jobb- och boendesituation”.

Nu är Malung och Segeltorp förstås inga toppklubbar, utan små föreningar som tvingas vända på varenda krona för att kunna ställa ett lag som försvarar platsen i ligan på isen. Men scenarierna är desamma även om vi blickar mot tabellernas andra halva.

För att ta två sentida exempel lämnade ju exempelvis Calle Krantz Nyköping och Jesper Alasaari Tranås med samma motivering. De fick inte tillräckligt med jobb vid sidan av sin hockey. Där snackar vi om klubbar med ambitioner. Nyköping som spänt musklerna för att ta sig till en Alletta. Tranås som vill tillbaka till kvalserien i vår och är en av de klubbar som faktiskt kan lägga lite mer än smulor i sina lönekuvert för just hockeybiten.

När inte ens den typen av klubbar kan hålla kvar sina spelare på grund av en så fundamental sak som att de inte kan livnära sig. Då säger det en del om läget i stort.

De som har ett rejält lager på orten där de kan skjutsa in halva laget är lyckligt lottade, men inte ens den typen av enklare sysslor tycks vara helt enkla att lösa i en tid när ekonomin inte direkt blomstrar. Speciellt inte som hockeyspelare med all den tid de måste lägga ner på träning, resor och matcher inte kan jobba ”vanliga” tider.

Frågan är vad det på sikt kommer att göra med ligan. Utvecklingsbara ynglingar i all ära, det är väl kul, men de lite äldre, de som behöver lite fler kronor vid sidan av sin hockey för att kunna gå runt, de behövs också för att göra den hockey som spelas slagkraftig. Det är inte bra när så kallade ”stjärnspelare” måste byta klubb mitt i säsong för att de inte kunnat lösa jobbiten. Så hur ska Hockeyettan-föreningarna egentligen konkurrera?

Det är en relevant fråga att reflektera över.

Vi kan snacka om att det är jobbigt läge.