Senaste nytt
Spelarövergångar
"Jag fick ultimatumet att välja jobbet eller hockeyn"
Ronnie Rönnkvist fortsätter att titta närmare på förutsättningarna i svensk damhockey. I dag genom att träffa en målvakt som lyckats fortsätta spela hockey, trots oregelbundna arbetstider. Ida Winkler berättar om sina erfarenheter av den snåriga kombinationen hockey och yrkesliv.
– Jag skulle helst vilja kombinera jobb och hockey och spela fram till jag är 50 år, säger Winkler till hockeysverige.se.
STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
I dag fortsätter hockeysverige.se sin granskning av toppen och bredden inom svensk damhockey.
Hur ska vi få fler tjejer att fortsätta spela längre? Och hur ser återväxten ut, egentligen?
En tjej som valt att satsa vidare trots en krävande yrkessituation är Haninges målvakt, Ida Winkler. 29-åringen från Flemingsberg spelade i Riksserien mellan 2010 och 2015, men efter det har hon valt spel i Damettan.
Sedan några veckor tillbaka är hon utbildad som lokförare. Dagen innan vi träffas har hon jobbat drygt nio timmar i ett streck då hon kört sträckan Stockholm-Göteborg tur och retur.
– Jag hade egentligen ingen målbild då jag började med hockeyn, men självklart ville jag till NHL. Det ville väl alla när dom var små, säger Ida Winkler med ett leende då vi ses på Centralstationen i Stockholm för en intervju om hur det fungerar för henne att både spela hockey och ha ett ganska krävande jobb.
– När jag var runt 14, 15, 16 år och faktiskt var riktigt bra hoppades jag också på att komma till NHL, men ganska snart insåg jag att ”ja, just det jag är tjej så det går inte”.
Ida Winkler hade också främst sina förebilder i just NHL.
– Förr i tiden var det Dominik Hasek. Just för att jag inte heller något riktigt stuk. Jag bara kastade mig (skratt). Jag struntade i hur jag räddade, jag tog bara pucken.
– Inom damhockeyn är det nästan omöjligt att inte säga Kim (Martin Hasson). Jag ville också vara på hennes nivå. Klart att jag såg upp till henne. Hon kom in som ung och var grym på en gång. Jag kände att det där kunde jag också göra.
Foto: Ronnie Rönnkvist
Vad har den tuffaste biten som damspelare varit under den här resan?
– Egentligen övergången från herrjuniorer till damhockey. Att ställa om sig i den mentala biten. Med grabbarna var det bara att tuta och köra. Med damerna skulle man passa in i laget också.
– Givetvis vill man alltid vara en i laget, men med grabbarna, jargongen, tyckte man något var det ingen som tog illa upp om man sa att ”backen var värdelös”. Med damerna var det mer konstruktiv kritik som gällde.
– Det här har jag förståelse för eftersom jag själv är en person som har behov av just konstruktiv kritik och inte bara höra ”fan vad dålig du är”.
SPELADE DIVISION 4 MED HERRAR
För två säsonger sedan spelade Ida Winkler med Solnas herrar i division 4 samtidigt som hon spelade med Sandvikens damer i division 1.
– Jag slutade ganska sent, i augusti, i Haninge. Då hörde min inline-ledare av sig och frågade om jag ville komma och träna med Solna. ”Ja, varför inte, jag har inget lag”.
– Det fungerade jättebra. Tränaren vi hade den säsongen, Vesa Kokkonen, hade jag haft då jag var liten. Han bor där jag bor så jag kunde åka med honom till träningarna och matcher.
Du har spelat på en relativt hög nivå hela tiden, men hur har livet vid sidan av fungerat under den här tiden?
– Det har faktiskt fungerat ganska bra till nu då jag börjat jobba som lokförare. Jag har kört på både då jag har haft timanställningar eller då jag jobbat på bygge. Då var det fasta tider. Jag började 6.30 och slutade 15.30 varje dag. Sedan hade jag alla kvällar och helger lediga.
– Då var det inga problem utan det var bara sömnen som blev lidande, vilket det var värt eftersom det bara var under en kortare period.
Vad är skillnaden i dag då du jobbar som lokförare?
– Att jag jobbar skift, vilket betyder väldigt olika tider. Ofta har jag haft oturen att vara ledig från jobbet då det är träningsfritt.
– Jag försöker då träna själv så mycket som möjligt. När man sitter på ett tåg mellan nio på morgonen till sju på kvällen och bara haft 45 minuters rast vid en station då kan det vara svårt att hinna. I alla fall försöker jag gå på alla träningar jag kan med laget.
JOBBADE I TUNNELBANAN
Att Ida Winkler blev lokförare är lite av en slump. Något större intresse för tåg hade hon inte som liten. Efter hand tyckte hon att yrket blev mer och mer attraktivt.
– Jag tyckte att det verkade intressant redan då jag var 19 år. Det var då jag fick nys om att det ens fanns en lokförarutbildning. Då sökte jag inte av någon anledning.
– Däremot sökte jag 2012 eller 2013 då jag var ”ombordpersonal” på SJ eftersom jag då hade fått intresse för järnvägen. Jag hamnade på reservplats, men kom aldrig in.
– Det var i samband med att jag jobbade inom tunnelbanan här i Stockholm som jag sökte lokförarutbildningen igen. Det här måste varit 2016 eller 2017. Själva jobbet som tunnelbaneförare var det inget fel på utan det var lite högre upp i organisationen… Personalpolitiken inom ett visst företag var inte bra.
Foto: Ronnie Rönnkvist
Var det svårt att kombinera hockeyn och jobb även då?
– Egentligen inte. Jag var anställd för att jobba förmiddagar under rusningstrafik. Då fifflades med mitt schema och jag blev uppsatt på att jobba eftermiddag och kväll. Jag sa att det inte skulle fungera om jag inte fick byta pass.
– Då fick jag ultimatumet att välja jobbet eller hockeyn. Där och då var det ett enkelt val för mig att välja hockeyn.
Ångrar du det i dag?
– Nej, inte ett dugg, säger Ida Winkler som numera har Västerås som sin bas.
– Jag började jobba där fast jag bor och är uppväxt här i Stockholm. Anledningen till att jag valde Västerås är att jag trivs fruktansvärt bra med kollegorna och körningarna vi har där.
– Tyvärr fungerar inte kombinationen jobb och hockey så jättebra. Tack och lov har jag och mina tränare en bra kommunikation. De visste om förutsättningarna redan i våras när jag berättade om hur jag tänkte kring att jag ändå måste ha ett bra jobb.
– Jag har kunnat spela fem matcher hittills och vi har haft tio. I vissa perioder hinner jag vara med på alla träningar under en vecka medan jag under vissa perioden inte kan vara med och träna på tre veckor eftersom jag kan ha ett sådant oflyt med arbetsschemat.
Är arbetsgivaren förstående för din situation?
– Klart att de vill att vi ska hålla på med någon idrott. Samtidigt är jag ny på jobbet och måste rätta in mig i ledet. Jag kan önska att få tidiga mornar, absolut, men som det i dag ser ut på lokförarsidan behövs det fler. Det går inte att välja och vraka när det kommer till vilka turer jag vill ha.
Tror du den här arbetssituationen skulle fungera att ha om man spelade i SDHL?
– Nej, det skulle den inte.
Hur ser du på förutsättningarna som är för tjejerna som spelar i SDHL?
– Jag tycker det verkar bättre i dag än vad vi hade förut. I tidigare dagar, då jag var med, fanns det nästan inga förutsättningar överhuvudtaget när vi pratar om stöd från klubbarna.
– Då hade vi sista träningarna på kvällarna i hallen, alltid jättesent. Sedan skulle man hem och lägga sig sent för att gå sedan gå upp tidigt dagen efter för att jobba. I dag verkar de flesta klubbarna backa upp spelarna bättre. Det är bara att se exempelvis Luleå som tränar dagtid och får ersättning för förlorad arbetsinkomst. Det skulle jag ha tyckt varit rena drömmen. Då hade jag kunnat gå ner i timmar och satsat mer.
Foto: Foto: Ronnie Rönnkvist
"VILL SPELA FRAM TILL JAG ÄR 50 ÅR"
Om du fått samma förutsättningar som tjejerna har i dag då du var 22, 23 år, hade du satsat ännu hårdare på hockeyn då?
– Garanterat. När jag spelade fanns varken orken eller tålamodet riktigt. Det fick bli som blev. Jag orkade inte ge hundra procent på arbetet och sedan hundra procent på hockeyn. I och för sig blev arbetet lidande mer än hockeyn eftersom då jag väl var i hallen så körde jag.
Hinner du med något mera vid sidan av jobbet och hockeyn?
– Nej, det blir bara att vila. Ibland träffar jag kompisar samtidigt som de jag umgås mest med är genom hockeyn.
Hur länge orkar du kombinera jobb och hockey?
– Svår fråga. Det beror på om jag får bättre arbetstider. Jag försökte sluta inför den här säsongen, eller rättare sagt så sa jag till min tränare att jag lämnar min plats till förfogande eftersom det här inte kommer fungera. Jag vill kunna ge hundra procent om jag ska vara med.
– Han insisterade på att jag inte alls skulle sluta och att jag skulle vara med och bidra med så mycket jag kan. Då var jag inte svårövertalad eftersom jag inte vill sluta. Jag skulle helst vilja kombinera jobb och hockey och spela fram till jag är 50 år, avslutar Ida Winkler med ett leende.
