Tidigare talangen bytte karriär – satsar mot toppen: "Kan bli bästa lyftaren"

HUDDINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)

Noah Pereira, 22, var en stor talang inom hockeyn. Säsongen 2016/17 debuterade han i Hockeyallsvenskan för Södertälje. På meritlistan har han ett U16-SM guld med Djurgården och J18-guld med Modo. Men i slutet av säsongen 16/17 var olyckan framme.
– Vi spelade mot Skellefteå hemma. Det var andra matchen i kvalspelet. Jag kommer ut från en situation nere i hörnet och pucken går upp till backen. Jag kommer upp bredvid målet och ropar på pass eftersom jag står helt ren. Istället skjuter backen och pucken får en konstig styrning på en Skellefteåspelares skridsko. Pucken styrs rakt upp under visiret på mig och rakt upp i ögat, berättar Noah Pereira för hockeysverige.se då vi ses för en intervju på Träningsverkstaden i Huddinge.
– Det jag kommer ihåg är när backen skjuter. Sedan är nästa sekvens när jag kollar ner i isen och märker att jag inte ser någonting från höger öga. Min första tanke är att försöka öppna ögat eftersom jag direkt blev orolig för att jag skulle ha tappat synen. Det forsar dessutom blod. Jag fick två jack, ett ovanför och ett under ögat. Jacket ovanför fick jag sy eftersom det blödde så pass mycket. Det var också det första jag fick göra när jag kom in till akuten. Sedan var det direkt till St. Eriks ögonklinik.

Noah Pereira efter ögonskadan.Foto: Privat

BARA TIO PROCENTS SYN KVAR PÅ ÖGAT

Det syns också i hans öga att det är skadat.
– Man kunde inte öppna och kolla ögat direkt eftersom det var så pass svullet. Jag fick ligga kvar över natten och det tog två dagar innan läkarna kunde kolla ögat. Det första man gjorde var att försöka få ner svullnaden samtidigt som jag fick droppar för att det inte skulle bli infekterat.
– Det man kunde konstatera då var att ögat var skadat och att jag hade fått en allvarlig smäll där. Utifrån förutsättningarna såg det ändå bra ut.
– Idag ser jag bara tio procent på vänster öga så det tillför inte så mycket längre, säger Noah Pereira med ett lätt skratt och fortsätter:
– Det är egentligen inget stort fel på själva ögat utan det är nervskador, alltså nervtrådar som har gått av. Helt enkelt kommer inte all information fram till hjärnan.

Fanns hela tiden tanken att komma tillbaka till hockeyn?
– Ja, det var min plan redan innan jag låg på sjukhuset, hur jag skulle ta mig tillbaka.

Varför blev det inte så?
– Jag trodde först inte att det var så allvarligt som det faktiskt var. Läkarna var glatt förvånade över att jag hade tio procents syn medan jag trodde att jag skulle ha 90 procents syn kvar och bara tappa tio.
– Det här hände i slutet av säsongen och jag kom tillbaka till fysträningen snabbt. Jag fortsatte att bli starkare och utvecklas fysiskt. Första gången jag märkte att det skulle bli svårt att spela med skadan var då vi spelade landhockey. Det här med splitvision gjorde en väldigt stor skillnad. Jag hade också svårt att lokalisera pucken eller bollen när den kom upp mot mig. Det blev plötsligt väldigt svårt med bara ett öga och så vidare.

"KÄNDE MIG LITE LURAD"

Var det Södertälje som sa att det inte skulle fungera eller kom det att bli ditt eget val?
– Jag körde med Södertälje fram till midsommar och jag hade fått intrycket av att dom ville ha kvar mig. Så var det tydligen inte och det kom lite som en chock faktiskt att dom inte alls hade några planer för mig där.
– Det var en besvikelse och jag kände mig lite lurad eftersom jag hade fått känslan av att dom ville ha mig kvar där. Dom var ju hela tiden var intresserade av hur det gick för mig. Dessutom hade jag varit uppe i A-laget. Jag hade också uttryckt min vilja att vara kvar och ta en plats där.

Tror du det hade någon med din försämrade syn att göra?
– Så kan det mycket väl ha varit, men jag spekulerade inte så mycket i det. Det var att beskedet kom som en chock och jag var besviken på att Södertälje gett mig det här intrycket.
– Jag är sådan som snabbt klipper banden så jag kan leta vidare efter en ny klubb. När jag lämnade SSK vid midsommar gick jag till Huddinge. Eftersom jag kom sent, (Fredrik) Mälberg som var tränare där då, var ärlig och tydlig med att han egentligen inte ville ha några juniorer, men att jag ändå fick vara där på try-out.
– Den chansen tog jag eftersom jag spelat på J20 Elit och Hockeyallsvensk-nivå och om jag skulle då gå till ”Div 1” skulle det vara till ett lag som höll en hög klass och spelar slutspel. Jag var i Huddinge fram till någon gång i augusti och fick veta ganska sent att dom tyckte att jag inte räckte till.
– Jag kände också i försvarsspelet och spelet utan puck att det var svårare och att jag inte levererade på samma nivå som tidigare. Samtidigt tycker jag inte att jag hade några problem att tillföra när jag hade pucken.

"SVART ELLER VIT – INTE SÅ MYCKET FÖR GRÅZONER"

Det var också då 22-åringen från Fullersta bestämde sig för att det var färdigspelat för hans del.
– Ja, i princip. Jag är lite så som person, svart eller vit och inte så mycket för gråzonerna. Jag tycker att det är i gråzonerna man slösar tid, skrattar Pereira och fortsätter:
– Jag visste att division 1 är en liga där hockey måste få vara det enda i ditt liv. Du jobbar vid sidan av, men tränar minst lika mycket som du gör i SHL. Speciellt i klubbar som Huddinge och lag som satsar på att gå upp i Hockeyallsvenskan.
– Du måste älska hockeyn och framförallt offra så mycket för den, vilket jag då inte var beredd att göra för att spela på den nivån. Det finns många duktiga spelare i ”Div 1” och man kan ta sig upp därifrån, men det är väldigt tufft. Med den här skadan kände jag då att jag inte var beredd att ge mig själv den chansen.
– I stället valde jag att satsa på ”det riktiga livet” och börja plugga. Jag blev inmatad ganska tidigt av mina föräldrar (Yvonne och Darryl) att jag fick satsa på hockeyn så länge jag skötte skolan. Idag är det ju så att har man inte en utbildning får man inte ens komma på en anställningsintervju. Jag vet också att kommer jag bara till intervjun så kommer jag få jobbet, säger Noah Pereira med ett leende.

BÖRJAT SATSA PÅ TYNGDLYFTNING

Nu har förra hockeytalangen sadlat om inom idrottsvärlden och satsar istället på en karriär som tyngdlyftare på absolut toppnivå.
– Jag tror att alla idrottare inom alla sporter kör någon tyngdlyftningsövning. Tyngdlyftning bygger på styrka, flexibilitet, snabbhet och explosivitet. För att kunna göra något av lyften vi tävlar i så måste man vara en någotsånär atletisk person, ha vissa färdigheter som många sporter har nytta av.
– Inom hockeyn användes det många av tyngdlyftningsövningarna, exempelvis frivändningar, för att ett exempelvis bygga explosivitet i musklerna eftersom det är en explosiv övning. Utför man den till fullo är den även bra för rörlighet och flexibilitet.
– Man kan säga att jag blev introducerad till tyngdlyftningen redan i 13-årsåldern då vi gjorde lite frivändningar och sådant i Djurgården.

Din pappa har hållit på mycket med styrkelyft och bodybuilding, men var du själv intresserad av styrketräningsbitarna som ung?
– Jag var nog en av få spelare som tyckte det var kul när fys-säsongen började. Speciellt när vi var inne i gymmet. Löpningen tycke jag där emot aldrig om, skrattar Pereira och fortsätter:
– Att jag gillar gymmet och styrka är nog stor del pappas förtjänst. Han har kunnat lära mig lite av det privat eftersom han har mycket kunskaper i det.
– Första sex månaderna efter jag lagt av med hockeyn körde jag bara bodybuilding, men det tröttnade jag på ganska snabbt. Jag ville ha lite mer utmaning och något jag kunde tävla i. Jag började här på träningsverkstan eftersom Jussi Tukiainen (Landslagstränare 1980-1995), som nu är min tränare, kör tyngdlyftningsklasserna här på onsdagarna. Tjejen (Linnea) förstod redan innan att jag inte skulle kunna motstå att inte börja tävla (skratt). Jag försökte med att ”Jag kommer inte börja träna för det är handlar om att jag vill göra något annat och hålla igång”.
– När jag sedan träffade Jussi hade han fördomar om hockeyspelare eftersom dom flesta är väldigt stela. Då kan du inte heller utföra lyften ordentligt. Jag bad Jussi kolla på min teknik och att få visa vad jag kan. Han var ”Vi tar det senare”. Jag fick ändå till slut visa att jag hade rörligheten och då blev han väldigt snabbt intresserad.

Pereira tillsammans med sin tränare Jussi Tukiainen.Foto: Ronnie Rönnkvist

SIKTAR PÅ SM

Det här kom också att bli starten för Noah Pereira som tyngdlyftare.
– Det tog inte lång tid, tre månader, innan han sa att jag skulle gå med i SAK (Stockholm Atletklubb).

Hur seriös är din satsning på tyngdlyftningen?
– Nu har jag hållit på med tyngdlyftning runt ett år. Mitt första delmål är att kvala till SM. Det målet vill jag nå redan på vårsidan och är ett mål som jag ändå känner är realistiskt.
– Jag har benstyrkan. Egentligen har jag överkapacitet i benstyrkan i förhållande till vad jag lyfter. Det är på grund av min teknik som jag inte lyfter tyngre. I tyngdlyftning är också tekniken bland det viktigaste. Har du en bra teknik kan du förlita dig mer på den och påverka mycket mer vad du lyfter än vad du kan göra med styrkan.
– Jag är kanske en av dom starkaste i benen på SAK, men jag lyfter inte mest för det eftersom jag inte har bästa tekniken i klubben.

Som idrottskille, känner du triggern att du ska bli bäst i din nya sport?
– Det är ju så att blir jag bäst på tekniken så kan jag bli bästa lyftaren. Först och främst vill jag vinna SM i Sverige.
– Efter det att dopingkontroller blev mycket strängare på 1990-talet kan man se hur svenska lyftare försvinner ur världseliten medan resten av världen fortsätter att ta rekord. Dom som är dominerande i sporten är bland annat Kina. Dom handplockar sjuåringar för att kolla deras anatomi, gener och så vidare för att få den optimala lyftaren.
– Kina har kanske 10 000 lyftare att välja på medan här i Sverige vet inte ens en sjuåring vad tyngdlyftning är.

Hur mycket tränar du idag?
– Jag tränar lika mycket som när jag spelade hockey, mellan fem och sex pass i veckan.

Foto: Ronnie Rönnkvist

"VÄLDIGT SVÅRT ATT LEVA UTAN ATT HA MÅL"

Om du inte haft möjligheten att gå över till tyngdlyftning, hur tror du att du mått idag i och med att du nästintill tvingats att sluta med hockeyn på grund av din ögonskada?
– Jag tror att det hade varit tuffare för mig att ta beslutet att sluta med hockey eftersom, precis som många av mina kompisar, inte hade så mycket kompisar utanför hockeyn.
– Eftersom jag inte lade ner så mycket tid i skolan skulle jag antagligen behövt börja jobba och då med något som jag förmodligen inte tyckt varit så kul. Hittar man ingen idrott eller hobby som kan fylla det här tomrummet som blir när man lägger av med något som faktiskt är ens identitet… Hade jag inte haft sidospår längs min hockeykarriär skulle det vara tuffare och jobbigare att lägga av.
– Jag skulle ha väldigt svårt att leva utan att ha mål att sträva efter. Det skulle känns jag då skulle slösat bort sitt liv.
– Samtidigt, skulle jag inte haft tyngdlyftningen skulle jag kanske vara mer engagerad i skolan eller något. Nu offrar jag lite av mina betyg när jag tränar och det gör jag glatt så länge jag mår bra.

Hur mycket följer du hockeyn idag?
– Inte alls. Det gjorde jag inte heller då jag var spelare. Dom jag följer är mina kompisar som exempelvis Davidssons-bräderna (Jonathan och Marcus). Vi är kompisar sedan barnsben.

Kan du känna en avundsjuka när du ser hur långt dom kommit i sina karriärer medan du lagt av med hockeyn?
– Ja, men samtidigt vet både dom och jag att det är ganska mycket slumpen som avgör på den nivån. Det är därför jag inte gillar uttrycket ”den som tränar hårdast vinner alltid” för då skulle jag vara bäst i världen. I alla fall är det inte så inom hockeyn.
– I hockey kan du vara den som gör mest mål eller är smartast, men tränaren tycker inte att du är så bra medan en annan tränare tycker det. Det avgör ju allt, vad tränaren och andra tycker. I lyftning behöver du bara en tyngdlyftning och tävlingslicens. Sedan kan du själv ta dig till högsta nivån, avslutar Noah Pereira innan träningen med Jussi Tukiainen ska dra igång. Tukiainen som dessutom är fys-tränare till världsmästaren i diskus, Daniel Ståhl.