Ny uppvisning och nya poäng. Leon Draisaitl och Connor McDavid, etta och tvåa i NHL:s poängliga,  fortsätter att använda NHL som sin privata lekstuga. Uffe Bodin lyfter på hatten, bugar, niger, knäböjer och kysser superstjärnornas skridskor efter nattens uppvisning i Las Vegas. Fem nya poäng från superstjärnorna i Edmonton Oilers 4–2-seger över Golden Knights.

LAS VEGAS (HOCKEYSVERIGE.SE)

Las Vegas visade upp en ovan sida av sig själv den här veckan. När jag anlände till syndernas näste i måndags fanns det fortfarande lite värmen i luften, men efter det sjönk temperaturen till en nivå som krävde betydligt tjockare kläder än det jag naivt fyllt resväskan med. 

Till råga på det började det regna – i öknen.

Hockeyn levde inte heller upp till förväntningarna till en början. Vegas avfärdade Toronto Maple Leafs i en ganska själlös tillställning som blev Mike Babcocks sista som regissör i gästernas bås. 

Sedan kom San Jose Sharks hit för vad som skulle bli ett hatmöte som höjde den annars så medelmåttiga ökentemperaturen. Men icke. Det var som om spelarna hade glömt att de faktiskt tycker illa om varandra. Matchen blev ett sömnigt antiklimax som Sharks vann efter förlängning.

"PUR JÄKLA MAGI!"

Men så i kväll kom räddningen i form av ett tyskt-kanadensiskt radarpar som lika gärna kunde vara från yttre rymden. 

Edmonton Oilers kom till Vegas med en pinsam 1–5-förlust mot Los Angeles Kings i baken. Det var antagligen lagets sämsta match på hela säsongen, mycket på grund av att varken Connor McDavid eller Leon Draisaitl var påslagna. Utan sina superstjärnor i slag har Oilers sanningen att säga inte mycket att erbjuda. Men när de väl är det... Ja, då det som det var i kväll: pur jäkla magi!

Jag är lite för ung för att ha sett annat än flimrande VHS-klipp på Wayne Gretzky och Jari Kurri när de lekte med sina NHL-motståndare på 80-talet. Men jag kan tänka mig att det var något som liknade det här. Två spelare som i sina bästa stunder är så överlägsna att alla andra på isen blir ofrivilliga statister.

De processar spelet så mycket snabbare än alla andra, tycks hela tiden ligga ett eller flera steg före och kompletterar dessutom varandra styrkor på ett sätt som skapar symbios. McDavid med sin förmåga att kombinera fart, teknik och spelsinne på ett sätt som hockeyvärlden aldrig har skådat tidigare. Draisaitl med kraft, hjärna och inte minst en sådan där klassiskt stor hockeyröv som ger äckligt låg tyngdpunkt och i princip gör det omöjligt för motståndarna att flytta på honom eller pucken när han har den i sin ägo.

Zack Kassian, tredjelänk i Oilers dödliga toppkedja, är killen som har vunnit på lotto. Hans uppgift kan enklast beskrivas som att försöka att inte vara i vägen för sina kedjekamrater. 

BÄST SEDAN 1995/96

Uppifrån pressläktaren i T-Mobile Arena har man en perfekt vy av isen och kan se detaljer som är lätta att missa när man sitter hemma framför teven. Det bidrar till att man i större utsträckning ser spelet utveckla sig på isen, hur passnings- och åkvägar öppnas upp och var pucken ska hamna. Men trots den fina överblick som fågelperspektivet gav fanns det flera tillfällen i matchen när McDavid och Draisaitl hittade spelvägar snabbare än ögonen kunde registrera.

Att prata telepati är en klyscha, men ibland tycks det finnas något av det där som gjorde Sedinarna så framgångsrika dem emellan. Skillnaden är att de extra elementen av fart och kraft gör dem ännu mer giftiga och effektiva. 

Statistiskt sett är det svårt att prata om att Oilers superduo är på väg att skapa något som skulle vara historiskt gångbart. Det monstruösa målsnittet på 1980-talet och Gretzkys alla oslagbara rekord kväser den sortens spekulationer ganska snabbt. Men jag fastnade ändå för den här siffran som säger något om deras dominans just nu. Bäst på 24 år är ändå en merit i sig.    

#Oilers Leon Draisaitl & Connor McDavid are the first pair of teammates with 45 points thru a team's first 25 games since Mario Lemieux & Jaromir Jagr in 1995-96

— Sportsnet Stats (@SNstats) November 24, 2019

GLAD FÖR DE SOM LIDIT

Jag har personligen inga sympatier för Oilers, men jag gläds samtidigt enormt med mina nära vänner i Edmonton nu när det går bra för laget igen. Det finns inte många supportrar i hockeyvärlden som har lidit lika mycket som dem. Sedan Stanley Cup-finalen 2006 har de gjort ett ynka besök i Stanley Cup-slutspelet. Och det trots att man haft FYRA förstaval i draften sedan 2009.

Det har varit lätt att göra sig lustig på Oilers bekostnad. Skratta åt inkompetenta lagledningar, hemska trejder och talanger som har falnat på grund av misskötsel. Men för de passionerade fansen i Alberta huvudstad har det varit ett helvete. 

Min vän Adam beskrev på fullaste allvar Oilers som det som avgör hur stadens befolkning mår. Går det bra, vilket det sällan har gjort på senare år, är alla glada, lyckliga och optimistiska. Går det dåligt, vilket varit mer regel än undantag, sänker det stämningen så till den grad att folk skiljer sig, super för mycket och slår varandra på käften.

Just därför är jag extra glad att det kommer fler tillfällen att se det här laget spela hockey live den här säsongen. 22-29 mars drar jag och kollega Peter Sibner med ett gäng glada resenärer till Edmonton för att se McDavid, Draisaitl och resten av gänget fortsätta gasa på mot vad som ofrånkomligen måste vara en slutspelsplats.

Har du möjlighet borde du följa med. 

Att se 97 och 29 skapa magi är det bästa hockeyvärlden har att erbjuda just nu.

Adam Larsson äntligen tillbaka