"Lägg mer pengar på svenska spelarna – men ställ också högre krav"

Bättre resurser men också större professionalitet. Det är nycklarna för svensk damhockeys framtid, menar U18-landslagets förbundskapten Alexander Bröms. I hockeysverige.se:s artikelserie om damhockeyns förutsättningar pratar han med Ronnie Rönnkvist om vad som måste göras för att vända på trenden.
– Ska tjejerna kunna utmana på riktigt och du ska kunna ställa krav på dem så måste tjejerna få en viss typ av ersättning och hjälp, säger Bröms.

LEKSAND/HEDEN (HOCKEYSVERIGE.SE)

I dag reser vi vidare i ämnet ”hur mår och utvecklas svensk damhockey”. Vi är framme vid den näst sista delen i serien. Här reser vi till Heden i utkanten av Leksand. I byn bor bland andra tidigare storspelare som bland andra Per-Olov Brasar och Kjell Brus. Men också det svenska U18-landslagets förbundskapten Alexander Bröms. 

Han är själv från Säffle, men hans sambo Emma är uppväxt i byn. För cirka fem år sedan klev han in i damhockeyvärlden efter att spelat i bland annat Leksand, Björklöven och Vallentuna. I dag jobbar han även som assisterande tränare på Damkronorna. Från och med den här säsongen är han även ute och besöker alla hockeygymnasier (NIU) för tjejer, vilka är sex till antalet i dagens läge.
– Jag försöker se till vad jag kan hjälpa till med och hur vi tillsammans kan lyfta den verksamheten och se till att den blir bättre, berättar Alexander Bröms och fortsätter:
– Vi ska se till att verkligen hitta en bra utbildning för dom tjejerna, hitta en bra nivå på den och ta nästa kliv med hela NIU-utbildningen. 

VANN J20-GULD

Som spelare var Alexander Bröms med och vann J20-SM-guld tillsammans med spelare som Victor Rask, Filip Forsberg, Martin Karlsson, Jon Knuts, Martin Janolhs, Daniel Gunnarsson, Erik Hanses, Patrik Norén, Robin Johansson, Alen Bibic med flera. När vi slagit oss ner med varsin kopp kaffe kom vi in på jämförelsen i drivet hos det J20-lag han tillhörde och den generation svenska damspelare som vi ser i dagens SDHL.
– Likheten… Jag kan se att det börjar likna den strukturen vi hade, hur man tränar, vad man vill göra och hur vi pratar rent hockeymässigt.
– Skillnaden är vardagen. När vi spelade J20 ”chippade” alla in till 100 procent varje dag. Vi var ett lag som från början av säsongen var rätt nederlagstippade. Vi som lag var beroende av utveckling. Den utvecklingen fick vi verkligen under den säsongen.

Kan du sakna det här hos dagens tjejspelare?
– Lite. Alla vi som var där valde den vägen, vi valde att göra det här tillsammans. Det var ingen som stannade hemma eller lutade sig tillbaka. Alla var verkligen framåtlutade. Var det någon som föll ur ramen så var vi snabba på att plocka in honom i ramen igen. Det kan jag sakna lite.
– Jag skulle vilja att fler tjejer visade mer tydligt att de valde den här vägen ”Jag ska bli hockeyspelare och vill det för att bli bäst och för att laget ska bli bäst.”

Ser du det här komma mer och mer?
– Ja, det tycker jag. Bland några av yngre tjejerna tycker jag det finns den karaktären och inställningen. Samtidigt behöver de rätt utbildning och lära sig vissa saker. Vad som är den rätta vägen för att nå dit. Alla vet inte det.
– Många tar för givet att de ska veta det själva. Sedan pekar man på tjejerna och säger ”hon tränar inte”. Men det kanske är så att hon inte vet vad som krävs. Då gäller det att förklara vilka saker hon måste göra för att nå dit.
– Alla vi i Leksands J20-lag hade klart för oss vad som gällde, att om vi skulle ha chansen att vinna SM-guldet då behövde vi göra de här sakerna varje dag. 

Wilma Sjölund, Klara Kenttälä och Nicole Hall – tre stora framtidslöften i svensk damhockey.Foto: Ronnie Rönnkvist

EFTERLYSER HÖGRE TRÄNARKOMPETENS

Du har sett en och annan ishall genom åren, känns förutsättningarna likvärdiga för killar och tjejer?
– Nej. Det är allt från träningstider och kompetens hos tränare. Det finns jättemånga kompetenta tränare på damsidan, men det måste vara fler involverade under en längre tid och även på en lägre nivå.
– Vi ska inte jämföra allt för ofta, men jämför vi killsidan med tjejsidan är killsidan otroligt tajt med många tränare, bra matcher och en bra utbildning sedan många, många år tillbaka. Där är inte tjejsidan ännu. Där skulle jag vilja att det fanns ännu fler kompetenta tränare som är mer dagligen med tjejerna redan i en tidig ålder.

Kan det från förbundshåll göras något för att det ska bli bättre utbildade tränare på damsidan?
– Ja, det kan vi. Vi diskuterar det och planen är att vi ska ha mer träffar riktade mot ledare som jobbar med flickor eftersom det inte behöver vara samma saker som man pratar om som på killsidan.
– Killsidan kanske är på ett annat trappsteg och pratar om andra saker medan vi på flicksidan måste prata om helt andra saker. Det här tror jag kommer göra att vi får en bättre effekt. Vi kommer också förhoppningsvis se mer utbildningar riktade mot flick- och damtränare.

Går det att på ett enkelt sätt få in kvinnliga ledare inom hockeyn?
– Inte enkelt, men jag tror absolut att det går. Det handlar mer om att vara prestigelös, räcka ut handen och fråga de som slutat spelat hockey, att erbjuda dem att bli tränare och stanna kvar inom hockeyn.
– Sedan vill jag säga att vara hockeyspelare eller hockeytränare är en otrolig stor skillnad. Man ska inte tro att bara för att du spelat hockey kan du bli tränare. Hade inte jag utbildat mig och gått många utbildningar så hade jag inte kunnat vara tränare. Det krävs en del för att lära ut hockey.
– Där tycker jag att man som klubb och förbund har som ansvar att vi behöver ta vara på de som slutar med hockeyn.

Ylva Martinsen.Foto: Ronnie Rönnkvist

"FÖRSTÅR ATT DRIVET SLOCKNAR"

Hur tänker du kring att det är så otroligt många tjejer som slutar med sin hockey alldeles för tidigt?
– Det här är ett jättestort problem. Jag tror att det dels handlar om en resursfråga. Hade vi haft fler ledare som kunnat motivera damspelarna och gett dom utmaningar i vardagen, att dom hade något nytt att uppnå hela tiden.
– Många av spelarna ni nämnde i er artikel har redan spelat VM och OS. Jag förstår att drivet slocknar efter ett tag då man gjort det mesta. Det blir en vardag. Varför ska jag åka och spela mot Modo borta en onsdagskväll? Vad får jag ut av det?
– Hade det funnits mer resurser hade man kunnat utmana tjejerna mer i vardagen. Sedan har vi den ekonomiska aspekten. Ska tjejerna kunna utmana på riktigt och du ska kunna ställa krav på dem så måste tjejerna få en viss typ av ersättning och hjälp.
– Nu pratar vi elitidrott på damseniorerna. Ska vi kunna ställa dom kraven så kan inte tjejerna först jobba åtta timmar för att sedan gå ut och prestera som elitidrottare. Någon form av support måste tjejerna få.

Alexander Bröms ser även tjejernas egna ansvar kring det här.
– De måste göra ett val. Vill du vara elitidrottare måste du välja det. Det går inte att vela mellan att vara 100 procent ”vanlig” arbetare och 100 procent elitidrottare. Det blir jättetufft.
– Jag tror att vi är i en form av övergångsperiod där vi ser att fler och fler får stöttning. Här vill jag skicka en passning till klubbarna där ute – lägg lite mer pengar på svenska spelarna, men ställ också lite högre krav på dem i stället för att lägga pengarna på utländska tjejer.
– Många klubbar tar hit utländska spelare och de är inte gratis utan får någon form av ersättning och stöd.
– Det här är pengar klubbarna kanske kunnat ge till en svensk spelare samtidigt som man ställer högre krav på spelaren ”Du behöver träna mer och ta nästa steg i din utveckling. Du kommer få en liten ekonomisk resurs i det.” Det är också viktigt att tränaren ställer högre krav och hjälper tjejerna till nästa steg i deras utveckling.

BEHÖVS MER TÄVLING

Förbundskaptenen är nästan enbart positivt på den generation som kommer underifrån. Några av dessa tjejer har ni fått möta i serien ”Framtidens Damkronor”.
– Jag tycker att det finns spetsar och toppar samtidigt som vi kan bli bredare och ännu bättre. Vi behöver också se över en juniorserie och hitta någon form av Junior-SM eller liknande så tjejerna får tävla. På killsidan är det tävling från i stort sett första till sista matchen för att få vara med och vinna någonting under säsongen. Det ser vi inte på samma sätt på tjejsidan.
– Det här är en himla bra erfarenhet killarna får med sig. När de kommer upp och ska spela i SHL, Hockeyallsvenskan eller kanske NHL så har de varit inne i den här elitförberedande verksamheten.

Det finns inte samma bredd på damsidan, kan matcher mellan NIU-gymnasierna vara ett alternativ?
– Ja, jag tror det. Det här har jag och Olof Östblom haft en diskussion om. Speciellt nu då jag i min nya roll ska jobba med NIU-gymnasierna. Hur kan vi komma dit att vi får någon form av tävling, hur ska det se ut och vilka lag ska vara med där?
– Vi vill involvera så många lag och spelare som möjligt, men i slutändan ska vi komma ner till att någon ska vinna också eftersom det är en bra erfarenhet. Om vi ska prata om elitförberedande då behöver träna på att tävla på riktigt. Då hade förmodligen mer tränare tyckt det varit roligare att jobba med hur dom kan utveckla spelare. Jag tror även att det även varit roligare för spelarna att man faktiskt kan nå en final eller ett slutspel. Också känna att matchen man åker till betyder något.
– Det får inte vara så att det inte spelar någon roll om man vinner en serie. Exempelvis i Leksands fall som har ett lag i SDHL. Deras division 1-lag kan inte klättra upp till SDHL. Vad har de då egentligen att vinna? Det blir bara utveckling. Givetvis är det jättebra att få spela matcher, men någonstans måste vi bygga in tävlingsmentaliteten, att varje match faktiskt spelar roll.

Har du sett under dina år inom damhockeyn att bredden blivit bättre och starkare eller hur upplever du det?
– Jag tycker att det blivit bättre även om jag alltid velat ha mer. Vi har sett fler toppar som kommit under åren. Många av dom som kommer upp känns bra utbildade. Med bredd kommer också toppar.
– Det är ändå gör bra även som vi gör bra just nu om jag inte kan sätta fingret exakt på vad det är.

Emma Forsgren – talangfull back Brynäs.Foto: Ronnie Rönnkvist

TV-PUCKEN – ETT LYFT

Vi har en stark och relativt jämn SDHL, men hur ska vi få en attraktivare division 1 som i förlängningen kanske gör att fler svenska spelare väljer att fortsätta spela?
– För många klubbar är det ekonomisk fråga i det här, man tycker att man inte har råd. För mig handlar det också någonstans om prioriteringar och hur vi kan lösa den ekonomiska biten så man kan åka och möta andra division 1-lag.
– När vi diskuterat det här har vi pratat poolspel eller vad vi ska kalla det för. Man spelar några match mot varandra när man är plats. När det handlar om division 1-matcher tror jag, precis som jag sa tidigare, att vi måste få börja tävla, att det ligger något i potten och finns något att vinna. Det är inte bara serielunk utan även ett slutspel i slutändan.
– Sedan tror jag även att det är viktigt att få möta andra lag i Sverige och inte bara att västra seriens lag möter de i västra och så vidare. Jag hoppas att vi kan hitta ett koncept där man samlas på någon ort och får spela en helg tillsammans och så vidare. Det kan i slutändan räknas in i ett Junior-SM eller liknande som avslutas i ett slutspel där man får tävla om en medalj.
– Nu menar jag inte att medaljen i sig har så stor betydelse, men processen att tävla och känna att det betyder någonting.

Alexander Bröms lyfter också fram ”nya” TV-pucken som ett gott exempel.
– Vilket pådrag det blev kring det och vilken nivå. Där ligger det också något i potten. Tänk om vi kunde få det här till division 1-serierna. Vill du ha en utveckling på exempelvis dina NIU-spelare så bör du se till att de får bra matcher och utveckling. Det får dom inte om dom bara ska spela i division 1 som det ser ut i dag.
– Där har vi verkligen något att ta tag i och försöka till att de tjejerna får tävla på riktigt.

Vad är viktiga nycklar i svensk damhockeys utveckling?
– Nyckeln blir dels utveckling dels utbildning. Att vi ser över sakerna vi kan påverka. Dels då seriesystemet dels resursfrågan och kompetens. Att det blir fler och att alla vi blir duktigare, inklusive mig själv, Ylva och alla runtom damhockeyn. Vi måste bli nyfikna för att kunna hjälpa spelarna framåt.
– Sedan är det viktigt att vi är nyfikna på vad som är nästa steg. Man behöver inte jämföra tjej mot kille hela tiden. Utan istället titta stort på vad som är nästa steg, vart är vi nu och hur ska vi ta det här vidare.
– Dessutom måste vi se till att det bli handling, få effekt både på kort tid men även på lång tid. Det är jättelätt att sitta och säga att om fem, sex år då kommer det hända saker. Men om fem, sex år kanske vi har tappat spelare, ramlat ur ett VM och så vidare. Vi måste bygga både kort och långsiktigt på samma gång. Där har SDHL-klubbarna och förbundet ett jätteansvar, men det har även vi som jobbar med det här. Vi tillsammans, hur kan vi göra en resa?