NHL agerar efter den senaste tidens tränarskandaler. Men räcker Gary Bettmans insatser? Kajsa Kalméus är skeptisk till flera av punkterna som kommissionären presenterade i natt.

NEW YORK (HOCKEYSVERIGE.SE)

* KALMÈUS: "Deras berättelser är vägen till förändring"
* NHL agerar efter tränarskandalerna: "Kommer att vara nolltolerans"

Först hade jag inte tänkt skriva någonting om det långa brevet, men ju längre jag läste där jag satt på den skrikigt orangea tunnelbanesitsen insåg jag att jag behövde formulera för mig själv vad jag processat i hans kommentarer och slutsatser.

De positiva glasögonen tror jag växte sig fast på min näsa någon gång i barndomen, och jag har en tendens av att alltid försöka se ljus och framgång i situationer som inte alltid nödvändigtvis präglas av det. Jag inser att det stundtals kan vara naivt, må så vara. Jag är för gammal för att ändra på det nu, och helt ärligt känns det inte lika roligt att vara cyniker.

Men visst ser även jag utmaningarna i det som Gary Bettman deklarerar med sina nära 1 200 ord i måndagskvällens yttrande. Så för att utmana mig själv ska jag försöka dra fram skeptikern i mig och se var vi hamnar.

1. Överraskningar

Bettmans första punkt handlade om överraskningar. Hur han och de övriga i ledningen inte gillade dem, och att Bill Peters-nyheten definitivt var en sådan. Han går vidare och säger att minsta lilla agerande som är olämpligt eller olagligt ska anmälas till honom eller kollegan Bill Daly direkt. Sedan säger han något som jag reagerar på. ”There will be zero tolerance for any failure to notify us and in the event of such failure, the club and the individuals can expect severe discipline”. 

Rätta mig om jag har fel, men känns inte det där lite hotfullt? 

Om du är i en utsatt position i en organisation, till exempel en ung spelare som kämpar för en plats, och ser ett olämpligt beteende utspela sig i omklädningsrummet, då är det nog inte lätt att kontakta någon av bossarna och ”tjalla” på sin kollega eller coach. Och är det dessutom du som personligen är utsatt är det garanterat ännu svårare. Ska en drabbad person straffas för att han eller hon inte vågar berätta att de utsatts för hemskheter? Nej, det här klingade inte så bra i mina öron.

2. Obligatoriskt program

Här blev jag hoppfull. Bettman berättar att ligan ska starta ett årligt, obligatoriskt program som varje coach i NHL och farmarligorna, sportchefer och deras assistenter ska gå. Där ska man fokusera på respekt i omklädningsrummen och andra stora punkter för att skapa ett större medvetande kring sunt ledarskap och inkludering. BRA.

I teorin. 

Cyniker-Kajsa känner att det kommer behövas två element under denna punkt som blir vara avgörande för att en obligatorisk utbildning ska vara framgångsrik. Det ena är valet av utbildare och föreläsare. Snälla, snälla, snälla, ta inte in gamla forskare och avdankade ledarprofiler för att prata om sexism, rasism och mobbning i idrottsmiljön. 

Det kommer aldrig att funka. 

De som anlitas måste vara progressiva, utmanande och krassa. Utan ”aha”-upplevelser hos de som sitter och lyssnar kommer detta aldrig att nå hela vägen tillbaka till omklädningsrummen. Att bara flasha med att man håller utbildningar, utan att försäkra sig om att budskapet når fram och sätts i kontext, är inte bra nog. Inte här. 

Det andra elementet är mod. Även om hundra procent av alla coacher och ledande personer har tio ”aha”-upplevelser var, men sen inte vågar använda dem för att förändra, kommer allt att se ut precis som vanligt. Om inte coacherna vågar ta med sina uppenbarelser till sina organisationer och faktiskt sätta nya regler, gränser och säga ifrån, så kommer ingenting att förändras.

3. Bestraffning

Bettmans tredje punkt sade rätt och slätt att den som beter sig illa ska straffas. Hear, hear, Mr. Commissioner!

4. Hotline för visselblåsare

Sist men inte minst presenterades en plan att starta en plattform för spelare och personal att anonymt meddela olämpligheter på. Kanske en hotline. Jag gillar verkligen idén, det gör jag, men jag tror helt ärligt att steget från att se eller höra något som kategoriseras som opassande till att lyfta på en lur (eller öppna ett blankt mail, vilket ju känns lite mer 2019) är för stort. Och återigen, vill den unga spelaren riskera att inte hamna i line-upen om det skulle komma fram att det var han som ringde? Då är det lättare att blunda, hoppas att det blir bättre och låta allt pågå som det alltid gjort. Ja, jag är krass och cynisk nu. Men det var ju hela poängen. 

Det är fyra viktiga, starka och till stor del framåtsträvande punkter som Bettman presenterar. Utmaningarna kring tystnadskultur, förlegat ledarskap och exkludering kommer att finnas kvar länge, men förhoppningsvis – om en cyniker nu får hoppas – ger dessa punkter verktyg till att ta oss an dem.

Förlåt, men jag kommer inte kunna sova om inte min positiva sida också får skriva av sig. 

Tänk om dessa planer faktiskt funkar? Tänk om varje spelare, ledare, materialare, sjukgymnast, presschef, biljettansvarig alla får en liten boost av mod och välvilja i och med detta yttrande? Tänk om det var detta som fick oss alla att kliva över tröskeln till att säga; ”vänta lite nu… det där var inte okej.”? Det finns ljus och hopp här, och jag blir ännu mer övertygad om att när vi ser tillbaka på dessa månader om tio år så kommer de att vara historiska. 

På ett positivt sätt.