Julen har gett oss ett litet uppehåll i NHL:s spelschema. För oss hockeytörstande nördar är det ett bra tillfälle att se tillbaka på det som har varit, analysera och utvärdera. 

Det är i alla fall vad jag ägnade en del av julen åt. Resultatet blev det här överraskningslaget bestående av en målvakt, två backar och tre forwards som har överträffat förväntningarna. I vissa fall handlar det om spelare som jag tycker mig haft anledning att tvivla på, i andra om spelare som "kommit från ingenstans".

MÅLVAKT

Joonas Korpisalo, Columbus Blue Jackets

Räck upp handen om du var en av dem som trodde att Columbus Blue Jackets skulle ha målvaktsproblem den här säsongen. Jag var definitivt en av dem. Joonas Korpisalo var under sina säsonger som backup till Sergej Bobrovskij en ojämn målvakt. Nu har han varit desto jämnare och gett Blue Jackets precis den stadga längst bak som de behövt för att inte klappa igenom.

Den 25-årige finländaren har gjort flest matcher (30) av alla målvakter i ligan tillsammans med Torontos Frederik Andersen och Winnipegs Connor Hellebuyck. Hans statistik är inte glänsande, men bättre än förväntat. Korpisalo har etablerat sig som en förstakeeper i ligan. Det råder det ingen tvekan om nu. Och det är synnerligen positivt för Blue Jackets.

Foto: Stephen R. Sylvanie-USA TODAY Sports

BACKAR

Ryan Graves, Colorado Avalanche

Ryan vem!? När Ryan Graves debuterade för Colorado Avalanche förra säsongen hade jag ingen aning om vem han var. Här var en spelare som hade skvalpat runt i AHL under flera år utan att göra något större väsen av sig. Men som för så många andra storväxta spelare har det tagit tid för den 195 centimeter långe backen att få fason på koordinationen och bli sitt bästa jag som senior.

Hans fina utdelning – sex mål och 15 poäng på 36 matcher – kanske är resultatet av inflation i en offensivt mycket gynnsam miljö. Men det är framför allt hans kombination av rörlighet och fysik som gör att han ser ut att ha en ljus framtid i NHL. Kontraktet med Colorado går ut efter säsongen och Graves har goda möjligheter att inkassera en fin löneökning jämfört med de 735 000 dollar han tjänar i år.

Shea Weber, Montréal Canadiens

När Shea Weber trejdades från Nashville Predators till Montréal Canadiens i utbyte för P.K. Subban sommaren 2016 var jag en av personerna som slog mig för pannan. Vid tidpunkten kändes det som en katastrofal trejd för Canadiens. Tre och ett halvt år senare är den långt ifrån lika dålig som den kändes då, eller har känts under årens lopp. P.K. Subban befinner sig i brant utförsbacke i New Jersey Devils  medan Weber trots en hel del skadebekymmer lyckats bibehålla sin värdighet som spelare. 

Nu ska man inte enbart stirra mig blind på vad Subban och Weber har gjort den här säsongen när man utvärderar trejden i sin helhet. Subban hjälpte Nashville till en Stanley Cup-final under sin första säsong i klubben och var en av finalisterna till Norris Trophy ett år senare. Så det är ingen "slam dunk" bara för att Weber är mer gångbar i dagsläget.

Poängen jag vill göra är i stället att hylla Montréalkaptenen för hans förmåga att komma tillbaka på det starka sätt som han har gjort den här säsongen. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte trodde att han hade det i sig efter de allvarliga skador han har dragits med. Men trägen vinner.

Foto: Ron Chenoy-USA TODAY Sports

FORWARDS

Calle Järnkrok, Nashville Predators

26 poäng på 76 matcher förra säsongen.
26 poäng på 36 matcher den här säsongen.
Lite under radarn går Calle Järnkrok mot sin bästa offensiva säsong i NHL-karriären. Fortsätter han på inslagen väg kommer han att landa på runt 25 mål och 60 poäng över 82 matcher. 

Det ska tilläggas att Järnkrok har fått mycket bättre förutsättningar att lyckas också. I fjol hade han en ganska utpräglat defensiv centerroll medan han under den här säsongen har matchats mer offensivt, oftast som ytterforward med betydligt fler offensiva zonstarter och mer powerplay-tid än vad som tidigare varit fallet.

Men trots det är det viktigt att komma ihåg att det är en sak att få förtroende och en annan att göra något av det förtroendet. 

Anthony Duclair, Ottawa Senators 

Det är inte så länge sedan man ställde sig frågan om Anthony Duclair över huvud taget skulle hitta fäste i NHL. Efter att ha representerat fyra olika klubbar inom loppet av två år och varken funnit sig till rätta i Arizona, Chicago eller Columbus blev Ottawa Senators slutligen rätt klubb för honom.

Efter 14 poäng på 21 matcher i slutet av förra säsongen har han skjutit 21 mål på 38 matcher den här säsongen och visat upp målkänslan som gjorde honom så hajpad som junior. 24-åringen kanske inte klarar av att göra mål på var femte skott över 82 omgångar. Men att han redan nu, knappt halvvägs in på säsongen, har satt personbästa i antal mål får anses vara häpnadsväckande. 

Efter säsongen går kontraktet med Senators ut. Frågan alla ställer sig nu är om den ekonomiskt utsatta klubben kommer att trejda 24-åringen eller gå med på att ge honom den löneökning han tveklöst förtjänar. 

Patrik Laine, Winnipeg Jets

Okej, det är givetvis ingen överraskning att Laine har snittat en poäng per match sett till talangen han besitter. Det är mer hur han har gjort det som gör att jag tar med honom här. Under hans första tre år i NHL kunde man inte annat än förstummas av hans målskytte. Men bortsett från det fanns det en hel del hål i hans spel som gjorde att det var rimligt att ifrågasätta hans nytta som spelare när han inte gjorde mål.

Det var precis det problemet som fanns där i fjol när måltorkan slog till.

Men den här säsongen är det en till synes ny Laine som äntrat ligan. Visst, målskörden är inte imponerande sett till vad vi vant oss vid, men till skillnad från tidigare finns det mycket annat att yvas över. Finländaren tycks ha mognat och gör ett betydligt större jobb på båda sidor om pucken. Det får ses som ett stort steg i rätt riktning efter ett fjolår som gav anledning att tvivla på 21-åringens chanser att bli en superstjärna i NHL. 

Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

TIO TANKAR FRÅN NHL-VECKAN

* Lias Andersson-soppan

Förra helgen nåddes vi av beskedet att Lias Andersson begärt en trejd från New York Rangers. Gott så. Han har av olika anledningar inte lyckats bli vad klubben trodde att de skulle få när de draftade honom som sjunde spelare 2017. Jag har inga problem med att en spelare begär en trejd. Det ligger i deras rätt. Men att som Andersson lämna farmarlaget Hartford Wolf Pack i sticket kändes inte genomtänkt.

Nu vet jag inte vad det finns för bakomliggande orsaker till Lias Anderssons beslut mer än missnöje gentemot Rangers. Men beslutet att sjappa och bli avstängd kommer knappast att hjälpa hans möjligheter att få en ny klubbadress. Rangers letar säkerligen efter en villig trejdpartner. Att den tidigare JVM-kaptenen då agerar så här lär knappast att locka fler NHL-klubbar till förhandlingsbordet.

* Årets galnaste match!

Jag hoppas att ni hade matchen mellan Toronto Maple Leafs och Carolina Hurricanes på medan ni klädde granen under måndagskvällen. För vilken sinnessjuk match det var. 3–0 till Leafs fem minuter in i första perioden blev 5–3 till Hurricanes i den andra innan Leafs vände 4–6 till 8–6 i tredje perioden. Jag kan meddela att julstöket i det bodinska hushållet blev kraftigt försenat eftersom både jag och farsan fastnade framför tv-rutan i stället för det att göra det vi borde ha gjort. Men det var det banne mig värt!

* Årets framspelning – i årets galnaste match!

Ja, var det något som stack ut med matchen ovan var det samarbetet mellan Auston Matthews och Mitch Marner innan 5–6-reduceringen. Det brukar vara Marner som står för förarbetet och Matthews som avslutar, men i det här fallet visade Maple Leafs unga stjärnor att de har flera strängar på sin lyra.

* Hattrick-mannen!

När Boston Bruins tog sig till Stanley Cup-final i somras var Noel Acciari en värdefull gnuggare som bildade en effektiv fjärdekedja med Sean Kuraly och Joakim Nordström. Efter att ha gått till Florida Panthers som unrestricted free agent i somras har han fått en lite större roll. Och jisses som han levererade förra veckan. Två raka hattrick mot Ottawa och Dallas följdes upp av ytterligare ett mål mot Carolina.  Sju av de totalt tolv mål som Acciari har gjort den här säsongen kom alltså inom loppet av tre matcher. Rätt spektakulärt för en spelare som gjorde sex mål på hela förra säsongen och har ett personbästa på tio.

* Taylor Hall-effekten

Taylor Hall har gjort tre poäng på fyra matcher sedan han trejdades från New Jersey till Arizona. Inget anmärkningsvärt. Det är det däremot att Nick Schmaltz och Clayton Keller gjort sju respektive sex poäng under samma period. Utan att de spelat med Hall kan man prata om Hall-effekten här. I och med hans inträde har Coyotes motståndare fått tänka om och matcha sina bästa spelare mot storstjärnans kedja. Det har medfört att Schmaltz och Kellers formation med Carl Söderberg slipper ta sig an de tuffaste motståndarna. 

* OEL:s offensiv vaknar till liv

En annan spelare som verkar trivas bättre sedan Taylor Hall förstärkte Coyotes är lagkaptenen Oliver Ekman Larsson. Han har fem poäng på fyra matcher sedan trejden. Det är välkommet efter en säsong där smålänningens offensiva bidrag varit mindre än vanligt. OEL har 16 poäng (4+12) på 39 matcher. Det är en bit under snittet på cirka 0,5 poäng per match som han brukar ligga på.

Foto: Bob Frid-USA TODAY Sports

* Trivs bäst i Vegas – efter flytten från Vegas

Tidigare SHL-profilen Pierre-Édouard Bellemare är lite i skymundan på väg mot sin bästa NHL-säsong. Efter flytten till Colorado i somras har fransmannen redan efter 36 matcher tangerat de senaste två säsongernas målskörd på sex fullträffar. Det ironiska med det är att tre av årets mål kommit mot förra klubben Vegas Golden Knights – i Las Vegas. Dagen innan julafton sköt han två av målen i Avalanches 5–2-seger. 

Borta bra – i Vegas bäst.

* Chicago Blackhawks faller samman?

Inför säsongen hade jag Chicago Blackhawks som ett av mina slutspelslag i Western Conference. Jag baserade det på den positiva känsla som laget lämnade efter sig i slutet av förra säsongen, då man avslutade synnerligen starkt efter att Jeremy Colliton fått fason på laget. Den här säsongen har dock varit en smärre golgatavandring.

Bort sett från Robin Lehners heroiska insatser mellan stolparna och Patrick Kanes pucktrollerier har det inte funnits mycket att glädjas över. Blackhawks har bara fem lag bakom sig i hela ligan poängmässigt sett och har sett mer än lovligt skakiga ut när inte målvaktsspelet eller Kanes offensiva bidrag har räddat dem. 

Efter förödmjukande 1–7 mot strykgänget New Jersey Devils i sista matchen innan jul tvingas vi återigen undra hur länge Jeremy Colliton kan få tänkas vara kvar som coach.

* Slutet för Seabrook?

Och apropå Blackhawks och att falla sönder... I går kom beskedet att den redan ihåliga försvarsuppsättningen blir än ihåligare. Varken Calvin de Haaneller Brent Seabrook kommer att spela mer den här säsongen efter att tvingats upp på operationsbordet. Förlusten av de Haan är tuff eftersom han gav Blackhawks lite av det de saknat sedan Niklas Hjalmarsson trejdades bort från klubben. 

I fallet med Seabrook kan jag inte låta bli att undra om han inte har spelat sin sista NHL-match. Han har visserligen kontrakt över säsongen 2023/24, men hans väldokumenterade förfall i kombination med en sliten kropp gör det svårt att se att han kommer att fortsätta spela. En permanent plats på skadelistan skulle inte överraska någon.

* Gott nytt år!

Eftersom det här blir sista spalten innan nyår vill jag passa på att önska alla trogna läsare ett gott nytt 2020. Må vi få uppleva många fina hockeyminnen även under kommande år. Inte minst under pågående JVM. Ta hand om varandra!

Jonathan Huberdeau.Foto: Sergei Belski-USA TODAY Sports

VECKANS NHL-LAG

Målvakt:

Joonas Korpisalo, Columbus

Det är inte bara i överraskningslaget han tar plats, finländaren. Den här veckan har han även gjort sig förtjänt av platsen i Veckans lag efter att ha motat 56 av 59 skott i bortavinsterna mot New Jersey och New York Islanders innan jul. Korpisalo har gått segrande ur sina fem senaste matcher.

Backar:

Roman Josi, Nashville

Finns det någon som kan utmana John Carlson om Norris Trophy den här säsongen? I så fall är det nog Roman Josi. Schweizaren har varit en maskin alldeles innan jul och har skjutit sju mål (!) på sina fem senaste matcher. 3+1 på två matcher den gångna veckan gör att han för första gången den här säsongen tar plats i Veckans NHL-lag.

Alex Pietrangelo, St. Louis

De regerande Stanley Cup-mästarnas kapten står inför ett tufft val: stanna i St. Louis Blues och få mindre betalt än han skulle få på öppna marknaden eller bli free agent och casha in. Under tiden gör han ett sedvanligt solitt arbete på Blues blålinje. 29-åringen noterades för 2+2 på två matcher den gångna veckan och kan mycket väl vara på väg mot personbästa i NHL. 29 poäng på 38 matcher antyder att han kan vara på väg mot 60 poäng för första gången.

Forwards:

Mitchell Marner, Toronto

Tangerade sitt personbästa med fem poäng i den galna matchen mot Carolina och hade totalt nio poäng på tre matcher. Marner har missat en hel del hockey på grund av skada den här säsongen, men sett till hans poängsnitt (1,3 poäng per match) är han, återigen, en topp tio-spelare i poängligan.

Auston Matthews, Toronto

Matthews ångar sakta men säkert på mot 50 mål. I likhet med till exempel Alexander Ovetjkin har han sällan några dippar utan levererar ganska stadigt med mål. Den här veckan lyckades han dock sätta tre mål på tre matcher och totalt står för sju poäng.  

Jonathan Huberdeau, Florida (2)

För andra säsongen i rad visar Huberdeau att han är en elitspelare. I fjol blev det 30 mål och 92 poäng på 82 matcher. Nu håller han faktiskt ett ännu högre tempo och är sjua i poängligan. Den gångna veckan bjöd på sju poäng (3+4) på tre matcher. Det gör att han faktiskt är åtta poäng bättre än tvåan i den interna poängligan, Aleksander Barkov.