Ett mynt förstörde karriären

Pengar hör inte hemma på hockeyrinkar. I alla fall inte mynt – då ett inkastat sådant år 1967 avslutade karriären för den dubble världsmästaren Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson – senare svensk förbudskapten.
– Tyvärr lider jag fortfarande av den smällen och har svårt att gå riktigt, säger Pettersson.

Under hockey-VM i Kanada träffade ni legenden Lasse Björn, som berättade om hur Tre Kronors första VM-guld erövrades 1953. I dagens Old School ska ni få träffa ytterligare en av dom allra största inom svensk ishockey. Brukskillen från Surahammar som var med och vann dom två nästkommande VM-gulden åt Tre Kronor, 1957 och 1962.

Hans karriär började i Surahammars IF. Därefter värvades han till Södertälje SK innan ett jobb som bensinmacksföreståndare i Göteborg lockade till spel i Västra Frölunda IF. Tyvärr slutade karriären olyckligt under en match 1967 i Västerås, då ett slängt mynt på isen gjorde att han fick en vridning som trasade sönder det mesta i knäet.

Den spelare hockeysverige.se:s läsare får möta idag är alltså tidigare förbundskaptenen för Tre Kronor och för norska landslaget, Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson.

Du, ”Stisse” Johansson, ”Nille” Schillström, ”Pära” Karlström, Ulf ”Mini” Mårtensson, Ove Dahlberg och senare ”Pelle” Bäckman, Tommy Salo med flera kommer alla från Surahammar. Vad gjorde att just ert samhälle kunde fostra så många bra hockeyspelare?
– ”Sura” gick upp första gången i högsta serien 1948 om jag inte minns helt fel och vi var en bruksort där det kanske inte fanns så mycket mer att göra än att idrotta. Surahammar var även väldigt bra i fotboll och kvalade upp till Allsvenskan 1946. Sedan hade vi en sjö som frös till tidigt på året, vilket var bra för vår skridskoåkning.

Men det blev aldrig så att Surahammars IF kom att tillhöra dom lag som slogs om svenska mästerskapen i slutändan trots många säsonger i högsta serien?
– Det var egentligen ingen som ville flytta till ”Sura” under den här tiden utan dom flesta flyttade härifrån och jag var väl den första av oss. Det man istället kan förundras över är att Västerås aldrig vann något SM-guld för dom hade helt andra resurser än Surahammar. Det konstiga är väl egentligen också att inga spelare förutom Ove Dahlberg hamnade i Västerås från ”Sura”. Alla hamnade i andra klubbar runt om i landet.

Inför säsongen 55/56 så var du i praktiken klar för spel i Djurgården, men så blev inte fallet. Vad hände?
– Det var inte så dramatiskt som det låter utan jag var den enda från ”Sura” som var med i Tre Kronor och VM 1955 vid den här tiden så flera klubbar ville väl att jag skulle spela för dom. Först skrev jag på för Södertälje men så kom Arne Grunander i Djurgården och hävdade att det avtalet inte gällde utan jag skulle skriva på för Djurgården i stället, för då skulle fallet gå till skiljedom och jag skulle då vara deras spelare. Men självklart gällde min första påskrift för SSK så det blev spel i Södertälje, något jag aldrig ångrat.

Började som back

Det blev som sagt var Södertälje SK och du placerades ihop med den ett år äldre ytterforwarden Lasse Lundvall. Hur väl kände ni varandra då?
– När jag kom till Södertälje SK så låg jag i flottan på Berga och spelade i U21 landslaget som fanns då. Jag var yngre än Lasse men redan i U21 så lärde jag känna Nisse Nilsson som senare kom att spela med oss i den så kallade ungdomskedjan. Men till VM 1955 i Tyskland var jag reservback och Lasse var reservforward och då bodde vi i samma rum där även Sven Thunman bodde och var lite av en pappa för oss båda och det var väl egentligen där vi träffade på varandra första gången. Sedan bodde vi ihop en tid i Södertälje också.

Back?
– Jo, det var så att dom trodde jag var back i början… På den här tiden så hade man två backpar och tio forwards och jag spelade överallt, haha… Jag var forward i a-femman och back i b-femman. Så när jag spelade min första juniorlandskamp så var jag back men efter att jag gjort fyra mål från min backplats så förstod dom så småningom att jag kanske trots allt var forward.

Ni kom att följas åt genom åren du och Lasse Lundvall, vad hade han för goda egenskaper i rinken?
– Man kan väl säga att jag var en av dom första tvåvägsspelarna

Foto:

I inledningen av karriären.

inom svensk hockey. Det var inte alldeles vanligt då att forwards jobbade ner i egen zon för att vinna tillbaka puckarna. Men det var lite av min speciallitet och Lasse var fantastiskt bra på att ta emot mina långa puckar uppe i banan som jag vunnit i egen zon och passat framåt och förvalta dom på bästa sätt. Något som även Nisse Nilsson senare kom att bli expert på.

Tillsammans med Nisse Nilsson så kom du och Lasse Lundvall att bilda den klassiska ungdomskedjan. När fick ni tre spela ihop för första gången?
– Dom sex eller sju första A-landskamperna spelade jag faktiskt back men inför en match mot Norge så blev ”Tjalle” Mild skadad på uppvärmningen och U.K-basen (dåtidens förbundskapten) frågade om någon av oss backar kunde tänka sig att spela forward. Det kom att bli första matchen jag, Lasse och Nisse spelade i samma kedja.

Dubbel världsmästare, 1957 i Moskva och 1962 i Denver Colorado. Om vi börjar 1957, vad är ditt starkaste minne från den turneringen?
– Vi var otroligt nederlagstippade innan vi åkte dit och det var egentligen inte många av spelarna som ville åka med till Sovjet och det fanns bara någon enstaka svensk journalist på plats. Det var inte lika där borta då som det är idag. Till exempel så fanns det inga butiker att gå ut att handla en dricka om man var törstig och det var knappt så vi fick mat alla dagar under turneringen.

– Vi bodde på Röda Torget i ett hotell som hette Metropol som nu är rivet. Det var 20 minusgrader ute och det var inte många grader varmare på rummen heller, haha… Det var också första riktiga turneringen där vallen bröts för oss spelare som inte var från Stockholm eller Södertälje. Hasse Svedberg från Skellefteå var med Sigge Bröms och Vilgot Larsson från Leksand, ”Eje” Lindström från Wifsta, tre killar från Gävle och Nisse Nilsson från Forshaga.

Lasse Björn har skämtsamt sagt att det var ditt fel att det blev Helan går på prispallen för det var den ända sång han trodde du kunde?
– Haha… ja det var så här att det var 20 minusgrader ute när vi stod och vänta på nationalsången och det tog en jäkla tid innan något hände. Då vände sig Lasse om och sa – ska vi sjunga något gubbar? Då sa jag – ta Helan går och sedan dess har jag fått höra att det var mitt fel, haha…

VM 1962 i Denver, Colorado, vilket minne har du starkast från den turneringen?
– Det var en helt fantastisk turnering, som började uppe i norra Kanada där vi hade 20 eller 30 minusgrader och sedan reste vi ner till Denver där det var 20 grader varmt. Jag var lagkapten i det här VM:et och det var första gången vi slog Kanada i en VM-turnering och det är väl just den matchen jag minns bäst. Vi ledde med 4-0 innan Kanada fick ett stolpskott godkänt som mål. Det målet fick kanadensarna att få lite blodad tand och dom gick upp till 4-3.

Du var väl på isen när det klassiska 5-3 målet som gliiider in i mål…?
– Det stämmer, Nisse ville inte ta tekningen, utan Lasse tog över den och så gick i stället pucken till Nisse som slog den i tom kanadensisk bur 1.32 före slutsignalen.

Guldturneringarna inte de roligaste

Du gjorde 252 A-landskamper med Tre Kronor. Kan du direkt peka ut att den här var min bästa match eller turnering?
– Nja… VM 1962 var kanske den roligaste turneringen men VM 1965 i Tammerfors var kanske personligen min bästa turnering. Lasse hade blivit skadad så jag och Nisse spelade ihop med Tord Lundström där. Visserligen blev det ”bara” brons men det gick väldigt bra för mig.

Du lämnade Södertälje SK för Västra Frölunda IF 1960. Man får anta att det var ”Bittan” Johansson som värvade dig dit? Vad var det med Göteborg och Västra Frölunda som lockade mest?
– Ja, det var ”Bittan” och Anders ”Rövarn” Bernmar som värvade ner mig hit. Det var det bästa som har hänt mig och jag har alltid trivts fantastiskt fint här i Göteborg och det är även en fantastiskt fin stad. Det var viktigt att det skulle fungera vid sidan om också. Lasse och jag fick ta över en bensinmack i centrala Göteborg vilket passade oss perfekt.

Det blev även 13 allsvenska fotbollsmatcher med IFK Göteborg. Hade fotbollsspelandet någon påverkan för flytten till Göteborg?
– Haha… jag har alltid gillat att lira boll och jag spelade även hemma i ”Sura” och jag var med att ta upp Södertälje i division 2 när jag var där. Det var en kompis som hette Sven Appelgren som kom in på macken som låg alldeles bredvid Ullevi och tjatade på mig att jag skulle spela fotboll med IFK. Vi var med i Tipscupen, Europacupen och så vidare, men det blev för mycket. Vissa kvällar tränade jag först fotboll för att sedan sticka och träna hockey. Det fungerade bara ett år att pendla från landstället på Hönö till Ullevi på sommarhalvåret, men det var en fantastiskt kul upplevelse.

Var det aldrig tal om att prova lyckan i NHL?
– Nej, det var det aldrig och det var bara sex lag där då så jag tror inte att jag hade tagit en plats i något av NHL-lagen heller. ”Lill-Stöveln” Öberg, Kjelle Svensson (båda i Toronto Maple Leafs), Tumba (Boston Bruins) och ”Uffe” Sterner (New York Rangers) var över och testade på spel med NHL-lag, men det var heller inga pengar att tjäna där då så det var inte värt besväret.

Den 14/12 – 1967 i Västerås kom att bli en tråkig dag för dig då du tvingades avsluta ditt hockeyspelande. Vad hände egentligen?
– Det var den dagen som min tid som spelare tog slut. Jag stod vid sargen och fick en tackling som inte alls var märkvärdig av en Västeråsback och ramlade mot sargen. Fast på något vis fastnade jag och det blev ett jävligt elakt benbrott. Tyvärr lider jag fortfarande av den smällen och har svårt att gå riktigt.

Fanns det någonstans planer att sluta spela redan innan skadan kom, som du trots allt var 32 år redan och det var en ganska hög ålder på hockeyspelare vid den här tiden?
– Jo, det fanns väl sådana planer som jag hade två barn och jobbet

Foto:

Pettersson under åren i Södertälje.

på min mack. Men det lockade att få spela en fjärde OS-turnering och närmast låg OS i Grenoble 1968 och jag hade väl tänkt spela tills efter den turneringen.

Du hoppade på jobbet som förbundskapten 1975 för Tre Kronor efter att ha tränat Frölunda och juniorlandslaget i Sverige. Hur trivdes du med det jobbet?
– De bästa åren var att få träna junior- och pojklandslagen. Vi hade så fantastiskt bra årgångar och det var alltid kul när vi var ute på resor. Efter det så tog jag hand om Tre Kronor men det blev lite konstigt då vi nästan förlorade 15 spelare till NHL och WHA, vilket var en helt ny företeelse då.

Du provade även på förbundskaptensjobbet i Norge. Var det stor skillnad mot att vara svensk förbundskapten?
– Det var 1978 har jag för mig och vi blev kvar i VM:s B-grupp. Sedan var vi med i OS 1980 i Lake Placid där vi faktiskt mötte Sverige och förlorade med 7-1. Dom ringde och tjata på mig att bli förbundskapten vid flera tillfällen men dom hade inte dom ekonomiska förutsättningarna för att kunna konkurrera med topplagen. Det kunde hända att deras bästa spelare ringde kvällen innan turneringar eller när vi skulle på läger och säga att dom inte kunde följa med för att dom inte kom loss från jobbet eller skolan.

Hur ser annars ”Sura-Pelles” liv ut idag?
– Jag har ett bra liv här i Göteborg och håller igång med att spela golf, vilket jag och Lasse alldeles strax ska göra förresten. Vi går även ihop på nästan alla Frölundas matcher. Men jag spelade min sista veteranhockeymatch år 2000 när vi var på turné Kina. Numera brukar jag mest vara i båset och coacha vår nya generation veteraner som Patrik Carnbäck, Håkan Algotsson och Stefan Larsson.

Vi brukar avkräva ett All Star Team med dom spelare ni har spelat med. Hur skulle ditt se ut?
– ”Honken” (Holmqvist) måste vara målvakt. ”Stoltzarn” (Roland Stoltz är given men sedan är det svårare… Bert-Ola Nordlander får spela bredvid honom. Tumba borde vara given som forward men jag måste få ta vår ungdomskedja med Lasse, Nisse och jag.

Legendfakta

Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson
Född: 1935
Forward
Landskamper: 252 A – 2 J
OS Silver: 1964
OS 4:a: 1956
OS 5:a: 1960
VM Guld: 1957, 1962
VM Silver: 1963, 1967
VM Brons: 1958, 1965
VM 4:a: 1961, 1966
VM 5:a: 1955, 1959
Svensk Mästare: 1956, 1965
Guldpucken: 1969
Sveriges All Star Team: 1959, 1960, 1962, 1965, 1966, 1967
Bor i Västra Frölunda, Göteborg

Text: Jante Abrahamsson

Erbjudandet från SHL:s nya huvudsponsor: Få 200 kr i riskfritt spel när du spelar för 500 kr på hockey - varje vecka!