• Publicerat 20 augusti, 2014
  • Skrivet av Hockeysverige
  • 4 Kommentarer
9 Foto: All Over Press

I dag publicerar hockeysverige.se en debattkrönika signerad Albin Blomqvist, tidigare juniorlandslagsman som fick sin karriär förstörd av hjärnskakningar, blott 20 år gammal. Här beskriver han sin egen mardröm och efterlyser ett skyddsnät för unga idrottare som tvingas lägga av för tidigt.

Min dröm var att spela i NHL, men dit kom jag aldrig.

Jag blev ett av alla framtidslöften i hockeyvärlden som motvilligt fick lägga skridskorna på hyllan på grund av upprepade skador. I mitt fall gällde det alldeles för många smällar mot huvudet, hjärnskakningar – skador som i längden kan komma att bli en allvarlig hälsorisk för mig.

Albin Blomqvist.

Vem tar ansvar för mitt öde?
Vem tar ansvar för att jag var tvungen att ge upp min dröm när jag bara var 20 år?
Och vem tar ansvaret för att fler unga idrottare inte ska behöva gå samma öde till mötes?

Jag var alltså bara 20 år när jag varken ville eller kunde spela hockey längre – spelet jag älskat och brunnit för så länge jag kan minnas. Jag hade kämpat och kämpat, från Osby till Linköping, från Linköping till en plats i de olika juniorlandslagen och därifrån vidare till WHL (Western Hockey League, Kanada) och Lethbridge Hurricanes. Jag var en back som aldrig lade några fingrar emellan, och jag var känd för att smälla på. Under min tid i Sverige drog jag på mig ett par av mina hjärnskakningar, och när jag väl kom till Kanada kom resten: jag ådrog mig så kraftiga smällar att jag inte längre klarade av att rehabilitera dem.

Min karriär var över i samma ögonblick som jag fick den sista hjärnskakningen i Kanada. Jag var helt säker på att jag inte längre kunde spela. Utöver hockeyn hade jag inget att luta mig emot heller: skolan hade jag hoppat av för att hockeyn alltid hade varit högsta prioritet och jag hade satsat alla kort på spel i NHL. Självklart hade jag gjort alla val själv: både i hur jag spelade spelet och hur jag i övrigt banade min hockeykarriär. Därför bär jag också en del i ansvaret för vad som slutligen blev mitt öde – men jag vet också att jag under den tiden var väldigt lättpåverkad. Jag gjorde exakt vad mina tränare sa åt mig att göra, alltid.

Jag ville ju bara bli bäst.

Albin Blomqvist i Lethbridge. Foto: Martin Andersson

Jag var bara en målmedveten tonåring som var villig att göra precis vad som helst för att nå dit jag alltid drömt om att nå. Jag slogs på isen för att folk förväntade sig att jag skulle slåss. Jag retade upp folk på isen för att det var just det som förväntades av mig som spelare. Jag skulle spela enkelt och inget annat, för jag hade inte den rätta tekniken att spela på andra vis. Jag var bara en pjäs på spelplanen, och trasiga pjäser byter man ut.

När jag fick den sista smällen tog det hårt, inte bara fysiskt – utan även psykiskt. Jag led i flera veckor borta i Kanada innan jag slutligen fick åka hem till Sverige igen. Jag hade inget hopp om livet, och om jag ska vara helt ärlig så bestod min vardag under dessa veckor av att dricka alkohol. Jag gjorde det i ren sorg och desperation. Jag ville inte längre kämpa för något, jag hade inget kvar. Jag lade till en början hela ansvaret för vad som hänt på mig själv, jag vägrade att se situationen ur olika perspektiv. Det enda jag kunde tänka på var att jag själv hade satt mig i skiten och att jag bara hade mig själv att vara arg på. För arg, det var jag.

Vågen gick från 92 till 78 kilo på bara någon månad, men det fanns inte en enda människa i hockeybubblan som sträckte ut sin hand och frågade mig om något, bortsett från min fysiska skada, var fel? Det enda människor omkring mig fokuserade på var HUR och NÄR den här pjäsen skulle inta spelplanen igen. För att visa folk att jag verkligen inte klarade av att spela igen, gav jag det en sista chans i moderklubben. Men precis som jag visste så gick det inte vägen.
Det är jag glad för i dag.

Nu var jag inte med längre; hade hamnat utanför isen. Utbytt utan vidare bekymmer för ledarstaben. Nu såg jag utifrån och in på något jag ville ha, men inte längre kunde få.
Just detta händer spelare varje dag, kanske inte för att spelare blir skadade, utan för att de av olika anledningar inte får spela.
Vem tar ansvar för de spelare, men framför allt individer, som står utanför och ser in på sporten de älskar men hindras ifrån?
Vem tar ansvaret när dessa tonårsdrömmar krossas?

Flera ledare har sagt till mig att alltid ”bita ihop” och ”köra på” även om det känns som om jag inte kan köra längre över huvud taget, för det är tydligen så man blir en bra spelare. För mig finns det ingen sanning i det. I min värld handlar allt om att ledarna i fråga är för fega för att bry sig om sina spelare som människor, för oftast är det så att ledarna vill vinna mer än vad spelarna själva vill.

Jag var alltid en älskad spelare av mina ledare. Varför var jag det?
Jo, för jag gjorde allt – jag gav dem allt de ville ha av mig på isen. Men det kostade mig min dröm.

Jag har sett många spelare bli skadade under en match, men som en stund senare kastats ut på isen igen för att fortsätta. Inte minst spelare som fått ta smällar mot huvudet. Visst, här återkommer jag till problematiken kring ”en spelares egna val”, men egentligen är det inte så svårt att förstå. Jag, som spelare, vill alltid spela och om ingen ”bättre vetande” (läs: ledare) sätter stopp för det så kommer jag spela tills jag stupar. Precis som jag gjorde. Och vi är fler och fler som stupar – fler och fler som blir tvungna att sluta med det vi brinner för.

Ju längre jag tog min hockeykarriär, desto mer kände jag att det blev ett måste för mig. Jag kände att jag och mina lagkamrater enbart spelade för att vi skulle och inte för att vi ville, och det finns ingen logik i det: alla började vi för att det var roligt, för kärleken vi kände till sporten. I dag kretsar allt i idrottsvärlden kring pengar. Det gäller inte minst hockeyn. Det är en bransch och inte en lekpark – bäst den som tjänar mest!

I dag är jag den enda av fem bröder som inte spelar hockey. Jag gläds med deras framgångar, och känner för dem när något går dem emot. Varje dag oroar jag mig för att det som hände mig ska hända dem också.
Jag vill kunna lita på hockeyvärlden, men det gör jag inte.
Jag vill känna att jag litar på såväl ledare som spelare runt om i världen. Jag vill aldrig att mina bröder ska känna sig utanför. Jag vill inte att de ska behöva stå helt på egna ben om de någon gång motvilligt tvingas sluta. Jag, som bror och före detta spelare, vill och hoppas att det i framtiden kommer att finnas ett bättre skyddsnät för skadade och utsatta spelare. Ingen ska lämnas åt slumpen.

Så nu: ledare, spelare, fans, agenter, familjer och vänner – kan vi ta oss i kragen och se oss i spegeln? Det borde finnas fler än jag som skäms när vi ser hur spelare inom vår idrott behandlas. Gör vi verkligen allt för att hela världens hockeyspelare ska må så bra som möjligt, och glädjas åt det de gör, såsom de gjorde när de första gången tog på sig sina skridskor? Kan vi försöka, bara försöka, att ge alla spelare rätt förutsättningar att må bra i det de gör?

För att må bra är väl ändå en mänsklig rättighet, vare sig man är en pengagenererande spelpjäs eller en individ?

ALBIN BLOMQVIST

Albin Blomqvist, 21, är en före detta juniorlandslagsback som bland annat har tagit silver på U18-VM. Härom året tvingades han sluta spela ishockey, blott 20 år gammal, efter att ha drabbats av flera hjärnskakningar. I dag är han ansvarig för Olofströms hockeygymnasium och brinner för att öka medvetenheten kring skador och dess konsekvenser för ungdomsspelare. Hans äldre bror Anton är back i IK Oskarshamn och hans yngre bror Axel är NHL-kontrakterad av Winnipeg Jets och spelar till vardags i Victoria Royals i juniorligan WHL. Nyligen uppmärksammades Albins historia i Utbildningsradions programserie ”Idrottens himmel och helvete”.
Läs mer om det här:

http://www.hockeysverige.se/uffe-bodin/2014/08/18/svenska-backloftet-tvingades-sluta-berattar-mer-i-ny-tv-serie/

Häng med in i EP-shoppen:

4 thoughts on “Gästkrönika: ”Jag ville ju bara bli bäst”

  1. Pingback: Open Ice: Off Ice | Stefan af Bjur

  2. Pingback: ”Jag kände en jäkla sorg när jag insåg att det var över” | -Svenska Sport

  3. Pingback: Gör vi verkligen allt vi kan?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *