Foto: Bildbyrån/Anders Bjurö

I en artikelserie kommer historikern och idrottsvetaren Tobias Stark, lektor vid Linnéuniversitetet i Växjö, att gräva ned sig i Rögle, dess hockeyhistoria och betydelse för Ängelholm som ort. Här är den första delen i hans artikelserie:

Det är tisdagen den 16 december 2014, och jag befinner mig i Ängelholm på jakt efter ishockeyns själ. Jag vet inte om jag kommer att finna den, men jag är på det klara över att Ängelholm måste vara rätt ställe att leta på. Varför då, undrar vän av ordning? Jo, Rögle BK – som idag är känd som en av Sveriges mest framstående talangfabriker – kallades på 1960-talet faktiskt för landets första ”proffsklubb”, och kritiserades då hårt av ett i princip enat Ishockeysverige för att med plånbokens hjälp försöka köpa sig till framgång. Denna händelse tycks dock många vara lyckligt ovetande om idag, när Rögle och ishockeykultur blivit närmast synonyma begrepp, medan i stället klubbar såsom Malmö Redhawks, Linköpings HC och Växjö Lakers ofta brännmärks som arketypiska ”köplag”.

Min tanke med detta är nu inte att moralisera eller att hänga ut någon för bristande historiekunskaper. Avsikten är tvärtom att belysa hur ishockeykultur skapas och vad den betyder för befolkningen. Vad krävs med andra ord för att en klubb kan gå från att betraktas som ett simpelt ”köpgäng” till att uppfattas som ett genuin plantskola, där kulturen sitter i väggarna? Och vilken samhällsnytta fyller egentligen en ishockeyklubb? Kort sagt: vari ligger ishockeyns själ? Dessa frågor kommer jag att ta upp i en serie artiklar här på Hockeysverige.se under den närmaste veckan. Denna första del är en historisk tillbakablick på Rögles BK:s förvandling från bespottad köpklubb till omhuldad talangfabrik.

*

Rögle Bandyklubb bildades formellt den 18 december 1932. Som namnet anger var det först bandy som stod på föreningens agenda. Lagom till säsongen 1950/51 utökades dock klubbens verksamhet med en särskild ishockeysektion. Ishockeylaget spelade då sina matcher på en utomhusisbana vid brandstationen i Rögle by, belägen en dryg mil utanför Ängelholms centrum. Rögle BK:s första riktiga ishockeytriumf inträffade två år senare, då klubben kammade hem den så kallade Skåneserien, genom att besegra Malmö FF (nuvarande Malmö Redhawks) med 7-5 i den avgörande matchen.

Det verkliga avstampet mot framtiden för Ängelholmsishockeyn togs emellertid först 1963, när den lokale naturmedicinfabrikören och mångmiljonären Gösta ”Pollenkungen” Carlsson (1918-2003) lät bygga om en lagerlokal i Ängelholm till en ishall (den totalt sett fjärde inomhushallen i ordningen i landet vid tidpunkten), för den då hissande summan 1,2 miljoner kronor. Carlsson hade alltsedan ungdomsåren betraktats som en udda figur i Ängelholm. När Carlsson då plötsligt började ösa pengar över Rögle BK i hopp om att framgångar på isen skulle ge utdelning i form av ökad omsättning för hans företag bemöttes han med om möjligt än större skepsis av en i mångt och mycket helt oförstående omvärld. Det är lätt att förstå varför.

För det första ägde detta rum långt före det att idrottssponsring blivit en etablerad och självklar del i marknadsföringen för näringsidkare av alla de slag. Att Svenska ishockeyförbundet såg inrättandet av ett etiskt råd för sedlighetens bevarande som en nödvändig åtgärd när man som första idrottsförbund började tillåta dräkt- och sargreklam några år dessförinnan säger för övrigt mycket om hur långt ifrån våra dagars varumärkestänkande dåtidens människor egentligen befann sig. För det andra höll idrottsrörelse i allmänhet och Svenska ishockeyförbundet i synnerhet vid denna tid fortfarande hårt på amatörbestämmelserna; först 1967 skrev RF om sitt regelverk så att även proffsidrott blev tillåten inom idrottsrörelsen. Talande är att Svenska ishockeyförbundets dåvarande ordförande, Helge Berglund, fram till slutet av 1960-talet gjorde ideliga utfall allehanda kommersiella krafter, bland annat genom att läxa upp värvningsbenägna klubbföreträdare inför öppen ridå.

I samtida ögon framstod dessutom den nybyggda Vegeholmshallen som ett närmast överdådigt skrytbygge, vilket framgår av en Idrottsbladet-artikel från 1965 om lagets nya storstjärna, Ulf Sterner, som just lockats tillbaka till Sverige efter dennes NHL-äventyr:

Sterner har bättre träningsförhållanden i Vegeholmshallen än med New York Rangers i Madison Square Garden… Gösta Carlsson har tre vaktmästare som ständigt håller hans anläggning i trim. Dessutom ett uppbåd av materialförvaltare, som står till spelarnas förfogande… I klubbens utrustning ingår bl.a. en TV-bandspelare. Med den kan man filma träning och matcher och efteråt studera sina misstag samtidigt som man samlas och dricker en kopp kaffe i sällskapsrummet… Bäva alla svenska klubbar!


Gatan som Gösta ”Pollenkungen” Carlsson bodde på i Ängelholm är numera omdöpt efter honom. Foto: Bildbyrån

I närheten av ishallen byggde Carlsson även 15 eleganta villor, där de spelare som värvades till Rögle BK kunde bo. Allt detta i kombination med att spelarna försågs med fina jobb, antingen på Carlssons företag eller någon annanstans, gjorde att svenska och utländska stjärnspelare snart stod på kö för att flytta till Ängelholm. Bara under de två första åren av Carlssons satsning värvades hela 30 spelare, varav somliga inte ens tog plats i Rögle BK utan förpassades till det närbelägna Jonstorps IF, som samtidigt började omtalas som landets första ”farmarklubb”.

Det första riktigt stor namn som knöts till Rögle BK var den legendariske kanadensaren Des Moroney, som anslöt 1964 efter att själv ha vänt sig till Carlsson och erbjudit sina tjänster som spelande tränare i klubben. Andra färgstarka profiler som snart drog på sig Rögledressen var den amerikanske målvakten Tom Hauge, den norske VM-spelaren Björn Elvenes och den svenske backeleganten Kenneth Ekman, som idag kanske mest är ihågkommen som morfar till Arizona Coyotes defensiva fältherre, Oliver Ekman Larsson.

Den mest uppseendeväckande spelarrekryteringen var dock värvningen av Ulf Sterner. När det våren 1965 offentliggjordes att Sterner – som närmast kan beskrivas som sin tid Peter ”Foppa” Forsberg – skrivit på för Rögle BK tappade det svenska ishockeyetablissemanget nästan hakan av förvåning, och nyheten toppade tidningarnas löpsedlar och sportsidor under ett par veckors tid. Att Sveriges då mest framstående ishockeyspelare, tillika den första Europatränade NHL-spelaren över huvud taget, kunde få för sig att skriva på för den lilla uppstickarklubben från nordvästra Skåne var inget mindre än en direkt sensation! Elaka tungor talade om att Carlsson och Rögle förstörde sporten, genom att strö pengar omkring sig. I Ängelholm var situationen en helt annan: där nådde ishockeyhaussen i stället nästan orkannivå!

Första året med Moroney vid rodret avancerade Rögle lätt och ledigt från division III till division II (nuvarande HockeyAllsvenskan) efter smått osannolika 18 raka segrar och en målkvot på hela 224–32. Påföljande år kom sedan Sterner till Rögle BK och spelade en avgörande roll när klubben första gången tog klivet upp i landets högsta serie. Även denna gång gjorde man processen kort med all motstånd: av de totalt 28 tävlingsmatcher som Rögle BK spelade säsongen 1965/1966 vann laget 24 och förlorade endast fyra, med ett snitt på nästan åtta gjorda mål per match! Samtidigt började publiken att vallfärda till Vegeholmshallen.

Medan publiksiffrorna började svikta på många andra håll runt om i Ishockeysverige gjorde Rögle BK:s triumfatoriska framfart på isen att det ofta var lapp på luckan i Vegeholmshallen dessa år. Snittet för alla tränings- och tävlingsmatcher under 1965/1966 låg exempelvis på 3000 åskådare, men det var inte ovanligt att man räknade in dubbelt så många personer och mer därtill i hallen, vilken en gång faktiskt byggts för att kunna ta emot 5000 besökare. Lyckan blev dock kortvarig!

Ulf Sterner hyllas av Rögle 2006. Foto: Bildbyrån

Rögle BK, som tagit sig från division III till landets högsta serie inom loppet av bara två år, började snart skakas av inre slitningar som ledde till att klubben tappade i slagkraft. Inför säsongen 1966/67 lämnade Des Moroney Rögle BK av ekonomiska skäl, och kritade på för Lunds HC. Ulf Sterner blev kvar i Ängelholm ytterligare ett år, men försvann sedan till Färjestads BK sedan han kommit på kant med ”Pollenkungen”. När Rögle BK åkte ur högsta serien 1969 valde Gösta Carlsson att dra sig tillbaka från ishockeyn, även om hans företag fortsatte att sponsra Rögle BK. Det kunde dock inte hindra att klubben två år senare var tillbaka på ruta ett, efter att ha fallit rakt igenom seriesystemet och med ett stort magplask återbördats till division III.

Räddningen för klubben blev att den korta framgångssagan resulterat i att en väldigt livlig ungdomsverksamhet kommit igång omfattande totalt 200 egenproducerade spelare, vilket vid 1970-talets början var en mycket ansenlig siffra. Den nya ledningen gjorde också klart att födelsen av ”nya Rögle”, innebar man lämnade värvningshysterin åt andra klubbar för att i stället satsa på hemvävt. I och med detta kan också grunden sägas ha lagts till Rögle BK:s solida rykte som storproducent av svenska ishockeylöften. Starkt bidragande till detta var Björn Elvenes, som 1975 återvände till klubben efter en sexårig utflykt till Malmö. Under Elevens ledning genomgick klubben ett ekonomiskt stålbad samtidigt som han lade ner mycket kraft på att utveckla ungdomsverksamheten.

Under hela 1980-talet tillhörde sedan Rögle BK landets absolut bästa division I-lag, men utan att riktigt kunna ta klivet upp i högsta serien. Det lyckades man emellertid med 1992, efter en ny stor värvningskampanj, finansierad genom ett på sina håll mycket ifrågasatt banklån på 3 miljoner kronor, pengar som bland annat användes för att locka till sig tränaren Christer Abrahamsson. Sedan dess har Rögle BK varit uppe och vänt i landets högsta serie vid ett flertal tillfällen. Hur verklig stabilitet uppnås har sålunda varit en fråga som gäckat klubben under alla år. Däremot har satsningen på egen spelarutveckling varit en närmast konstant framgångsfaktor, vilken förutom oräkneliga egenproducerade elitspelare även mynnat ut i ett stort antal framskjutna placeringar i pojk- och junior-SM.

Vad säger då detta om ishockeyns själ i Ängelholm? Ja, det finns det anledning att återkomma till i nästa del av denna artikelserie.

TOBIAS STARK

Tobias Stark är historiker och idrottsvetare vid Linnéuniversitetet i Växjö, där han forskar och undervisar om ishockeyns kulturhistoria. <
Email: Tobias.Stark@Lnu.se
Twitter: Tobias_Stark