• Publicerat 14 september, 2016
  • Skrivet av Kajsa Kalméus
  • 0 Kommentarer
Foto: Skärmklipp, Viasat

Igår såg jag reprisen av den andra World Cup-träningsmatchen mellan Team Nordamerika och Team Europa. Jag skulle kunna ge mig på att göra någon detaljerad, dissekerande analys av själva spelet i de två lagen, men det ska jag inte. Det överlåter jag till mina betydligt vassare kollegor.

Vad jag däremot ska reflektera över är allt det andra. Det som inte har med spelteknik och spelrelaterade beslut att göra. Känslor. Omgivning. Intryck. Och jag ska göra det med fokus på det europeiska laget.

Jag har pendlat fram och tillbaka mellan vad jag tycker om konceptet ”Team Europa”. När jag först fick höra om det i november för två år sedan, var jag skeptisk. Det kändes som ett påhitt som NHL tagit fram, enbart för att rättfärdiga att man plockade med sina unga talanger i det andra mixlaget. Lite som att ”okej, vi har för många bra nordamerikanska spelare utanför landslagstrupperna, så vi gör ett mixlag där vi slänger in de som inte kom med. Och för att inte reta upp den icke nordamerikanska hockeyvärlden gör vi ett Europalag också. Det kanske blir lite konstigt, men det viktigaste är att våra nordamerikanska, unga, blivande stjärnor får spela och visa upp sig själva.”

Så där kände jag ganska länge. Och det späddes på ytterligare när det visade sig att även europeiska spelare tyckte liknande (man kan givetvis ifrågasätta Mark Streits medverkande, och assisterande kaptenskap, i flernationslaget efter den där totalsågningen). Men allt eftersom tiden gick fick jag en mer välvillig syn på det hela. Vi älskar att se stjärnor, talanger och bra hockey. Och visst är det lite kittlande att ännu fler nu kan vara med. Att storspelare som Anze Kopitar, Zdeno Chara och Mats Zuccarello får vara med i världens vassaste turnering känns helt rätt.

När jag nu sett de två matcherna som Team Europa ställt upp i kan jag inte hjälpa att känna mig olustig. Kanske är jag extra uppmärksam just för att det är Team Europa. Kanske inbillar jag mig. Men när kameran sveper förbi de europeiska pusselbitarna på blålinjen, och namnen läses upp, tycker jag mig se allt annat än vilja, glöd och upprymdhet över vad som väntar. Jag ser obekvämhet och olust. Tomma blickar och kanske till och med lite nonchalans. Vill de ens vara där? Känner de att de blivit ditbjudna som en form av charity? Är de rädda att bli förnedrade? Jag fick på riktigt ont i magen när jag såg dem stå där, uppradade som udda pusselbitar som egentligen inte hör ihop med varandra.

När matchen sedan kommer igång och de nordamerikanska energiknippena fullkomligt dansar byxorna av stele Chara och tidigare nämnde Mark Streit vill jag nästan tjuta av bedrövelse. Det gör ont att se. Och de europeiska hakorna hängde uppgivet redan innan matchen riktigt hade börjat.

Jag kan inte undvika att undra om man hade kunnat ha med det Nordamerikanska laget utan att på något sätt kompensera med ett mixat Europalag? Ja. Jag tycker det. Eller kanske en kompromiss, man kunde ha två U23-lag som är mixade med nordamerikanska, europeiska och ryska spelare. Tänk er ett lag med Andrej Vasiljevskij, Shayne Gostisbehere, David Pastrnak, Patrik Laine, Connor McDavid och Leon Draisaitl. Kanske med Hampus Lindholm och Filip Forsberg? (Okej, jag vet hur viktiga herr Lindholm och herr Forsberg blir för Sverige så jag köper om ni inte är med mig här.)

Kanske hade jag tänkt annorlunda om jag var född i Norge eller Tyskland. Det spelar troligtvis ingen roll vilket lag din landsman spelar i, så länge han får medverka i världens hetaste hockeyturnering. Och jag har svårt att tro att de kanadensiska fansen är speciellt fientligt inställda till U23-laget, även om det består av mixade nationer. Så, norrmän, danskar, tyskar och ni andra, hur känner ni inför det europeiska laget?

Jag har inga förväntningar på att Team Europa ser annorlunda ut när de ställs mot Sverige ikväll. Men när vi äntligen går in i tävlingsmatcherna på lördag hoppas jag innerligt att Team Europa hittar in i rytmen, känslan och gemenskapen. Om inte för sin egen skull, att vilja göra någon form av avtryck i ishockeyns mecka, så i alla fall för vår skull. Så att vi uteslutande får ta del av det som World Cup egentligen ska handla om. Passion, tävlingsinstinkt och förbannat vacker hockey.

Ps. Jag skulle vilja kärleksbomba det unga mixlaget från Nordamerika, men jag inser att det går stick i stäv med allt jag precis kladdat fram här ovanför. Det får bli en annan gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *