KRÖNIKA: Slap Shot – historien om väldens mest älskade ishockeyfilm

I dagarna fyller kultrullen Slap Shot fyrtio år. När filmen gick upp på biograferna var mottagandet först svalt från både publikens och kritikernas sida. Fyra decennier senare rankas Slap Shot allmänt som väldens bästa ishockeyfilm och en av de mest omhuldade sportskildringarna över huvud taget. Hur kan detta komma sig? Vad ligger bakom denna utveckling? För att reda ut det måste vi skingra historiens dimmor.

Vid nyår 1974 var Johnstown Jets, hemmahörande i den hårdföra farmarligan North American Hockey League, en klubb i djup kris på den nordamerikanska proffsishockeyns bakgård. Jets hade inlett säsongen uselt, genom att rada upp förluster, varav den ena mer besvärande än den andra. Lagets kräftgång gjorde att Johnstownsborna fick allt svårare att leta sig fram till arenan vid klubbens matcher. Spelarna insåg att situationen var på väg att bli alltmer desperat samtidigt som ryktet om att den okände ägaren var i färd med att avveckla klubben växte sig allt starkare.

Efter en blöt kväll ringde Jetsspelaren Ned Dowd till systern Nancy och ondgjorde sig över det förtvivlade läget. Nancy, som då försökte slå sig fram som författare i Los Angeles, greps av broderns berättelse.
– Jag insåg direkt att jag ville skriva ett filmmanus baserat på det Ned berättade, har Nancy senare sagt.
Manuset skulle handla om ett riktigt ”loserlag” i en gudsförgäten, amerikansk småstad. Ytterst var tanken att filmen skulle spegla den samtida ishockeykulturen och ringa in den sociala utsattheten i dåtidens Nordamerika, inte minst i det av 1970-talets lågkonjunktur hårt prövade industribältet i nordöstra USA. Inom kort befann sig Nancy i Johnstown för att samla material till det filmmanus om det semifiktiva ishockeylaget Charlestown Chiefs som började ta form på hennes skrivbord.

Livet som nordamerikanskt ishockeyproffs var länge ingen dans på rosor; arbetstillfällena var få och anställningstryggheten minimal. Även efter NHL:s expansion från sex till tolv lag i slutet av 1960-talet var det i bästa fall runt 400 NHL-tröjor som skulle delas ut per säsong. De som lyckades ta plats i NHL-lagen levde dessutom med den ständiga vetskapen att de när som helst kunde förlora sitt jobb till någon annan.

Klubbarna var inte sena med att utnyttja spelarnas utsatta position, genom att pressa ner deras löner och hålla dem i schack utanför rinken så att de inte skulle utmanade den gällande maktordningen. Detroit Red Wings legendariske general manager, Jack Adams, bar till exempel alltid omkring på ett antal enkla biljetter med destination till någon håla i den nordamerikanska obygden, där klubben härbärgerade ett farmarlag. Dessa biljetter kunde han sedan plötsligt plocka fram till och ge till spelare som misshagat honom.

Föga förvånande var klimatet i de nordamerikanska proffsligorna väldigt hårt. Ishockey har alltid varit en tuff sport – en sällsynt mix av ”balett och mord”, för att låna ett uttryck av den kanadensiske nationalskalden Al Purdy. Den ishockey som spelades i North American Hockey League och andra, liknande farmarligor under 1960- och 1970-talet, hör dock till den mest brutala som någonsin skådats. Vid denna tidpunkt hade Boston Bruins och Philadelphia Flyers bokstavligen slagit sig fram till toppen av NHL, med följd att var och vartannat nordamerikanska ishockeylag börjat anamma deras tuffa spelstil. I farmarligorna, där spelarna tyckte sig ha allt annat vinna och inget att förlora, blev våldsamheterna som mest utstuderade.

Medan de tuffaste NHL-spelarna brukade dra på sig runt 200 utvisningsminuter per säsong spenderade farmarlagens råskinn regelmässigt dubbelt så mycket tid i syndabåset, om inte mer.
– Slagsmålen i farmarligorna var rent av så många och utdragna att matcherna alltid blev 3-4 timmar långa, menar film- och ishockeymogulen Howard Baldwin som bland annat vunnit Stanley Cup som ägare till Pittsburg Penguins. Om man då betänker att en ishockeymatch brukar tar lite mer än två timmar att genomföra står det snabbt klart att ett vanligt möte i farmarligorna innebar att spelarna ägnade ungefär 60 minuter åt rena upplopp, lågt räknat.

Allt detta var saker som Nancy Dowd tog fasta på när hon skrev manus till Slap Shot. I princip hela handlingen, alla karaktärer och stora delar av dialogen i filmen har faktiskt verklighetsbakgrund. I somliga fall rör det sig om direkta återgivningar av riktiga förlagor, i andra fall handlar det om mer tillskruvade varianter, allt i syfte att göra filmen så autentisk som möjligt utan att förvandla den till en ren dokumentär.

Foto: All Over Press

Precis som filmens Charlestown Chiefs fick exempelvis Johnstown Jets nytt liv genom rekryteringen av tre glasögonbeprydda bröder, som skapade lokal ishockeyhausse utan dess like genom sin brutala spelstil, vilken inte bara fick publiken att trängas på läktarna utan även bar laget ända fram till ligatiteln. Bröderna ifråga – Jeff, Steve och Jack – hette i verkligheten dock inte Hanson, utan Carlson. Därtill har de själva förnekat att de ska ha lindat aluminiumfolie på knogarna inför slagsmålen på isen likt deras alter-ego bröderna Hanson gör i filmen. Däremot har brödratrion medgivit att de brukade lägga blöta golfhandskar på tork inför matcherna, vilka de sedan bar som raspiga knogjärn under ishockeyhandskarna redo att användas som vådliga tillhyggen i skärmytslingarna på isen.

Episoden i filmen när Jetscoachen Reggie Dunlop – spelad av stjärnskådespelaren Paul Newman – inför en match betalar en ambulans för att cirkulera utanför arenan med sirenerna på för att signalera det förestående blodbadet bygger i sin tur på ett iögonfallande PR-trick som boxningspromotorn Tex Richards använde för att sälja in New York Rangers matcher på 1920-talet.

I och med att många roller tillsattes med riktiga ishockeyspelare blev också språket i filmen väldigt jordnära. Det gäller inte minst i fallet med portalfigurerna, bröderna Hanson –  gestaltade av Jeff och Steve Carlson själva, kompletterade av lagkompisen Dave Hanson, sedan mellanbrodern Jack kallats upp till Edmonton Oilers – vilka i hög grad tilläts utforma sin dialog ad-lib, eftersom de hade svårt att minnas det skrivna manuset.

Resultatet av ansträngningarna blev en film som vid premiären avfärdades som en orgie i infantil våldsromantik och oborstade svordomar jämte otyglad sexism och öppen homofobi av en närmst enig kritikerkår.
– Den bild Slap Shot ger av proffsishockeyn får mig att tro att Idi Amin är dess kommissionär, medan Josef Stalin och Adolf Hitler har återupplivats för att coacha spelarna i tredje världskriget på isen, dundrade den amerikanske morgon-TV-stjärnan Regis Philbin i ett tidstypiskt omdöme.

Även publiken intog först en reserverad hållning till Slap Shot. När filmen gick upp i Johnstown uteblev exempelvis den på förhand förmodade publikanstormningen nästan helt, enligt uppgift för att många på orten upplevde att den verklighetsbaserade handlingen om den nedgångna industristaden och dess bärsärkargäng till ishockeylag kändes plågsamt välbekant. Även på andra håll var publiken svårflörtad. Särskilt tydligt var att Slap Shot inte tilltalade så många kvinnor, vilket producenten Bob Wunsch kopplade ihop med karaktärernas vulgära och oanständig beteende i filmen. Talande är att manuset innehåller över 170 svordomar – och detta vid en tid då enstaka kraftord på vita duken fortfarande kunde få moralens väktare att gå i taket.

Även ishockeyetablissemanget i stort gav inledningsvis Slap Shot kalla handen, då den ansågs ge sporten dåligt rykte.
– Första gången jag såg filmen förfasade jag mig över det grova språkbruket. Det var mycket värre än jag mindes det, men jag kan varit hemmablind, sade de legendariske NHL-domaren Paul Stewart nyligen. Huvudsakligen tycks det dock ha varit våldsamheterna i filmen som vållade huvudvärk inom ishockeyn.
– Många ishockeyföreträdare ville inte att allmänheten skulle få för sig slagsmål var allt som proffsishockeyn handlade om, men filmen ger en god bild av hur det verkligen var. Det hände ofta att motståndarlag fick eskorteras från arenan efter att matcher hade urartat – och det även inom ungdomsishockeyn, menar den ärrade NHL-veteranen Ric Selling.

Med tiden har dock Slap Shot börjat omtolkas i alltmer positiv riktning. Fram till sin död 2008 talade sig Paul Newman alltid varm om filmen som en originell samtidskommentar och något av det roligaste han gjort som skådespelare.
– Reggie Dunlop är en primitiv Machiavelli, utan George Bernard Shaws vackra formuleringsförmåga. Men det finns något älskvärt i honom, han är full av motsägelser, sade han en gång om sin rollfigur i filmen. Newmans budskap var att Slap Shot inte skulle tas på blodigt allvar, utan måste ses som en tankeväckande ishockeysatir, gjord med glimten i ögat.

Medievetaren Peter Dahlén har följdriktigt påpekat att Slap Shot ingick i en större våg av nihilistiska sportfilmer, däribland Benknäckargänget (1974) och Rollerball (1975), vilken banade väg för en större öppenhet i förhållandet till sportbranschens mörkare sidor. Talande är att de alla idag brukar finnas med på de rankinglistor över världens bästa sportfilmer som publiceras emellanåt i alltifrån prominenta amerikanska tidskrifter som Rolling Stone och Sports Illustrated till svenska dagstidningar och privata filmbloggar.

Inom ishockeyn sänkte man snart också garden inför Slap Shot och började i stället öppet applådera den träffande beskrivningen av sporten. En viktig faktor till detta var att Slap Shot alltmer kom att hyllas för sin realism i takt med att andra och mindre lyckade ishockeyfilmer kom ut, däribland Youngblood (1986). Det dröjde inte heller länge innan Slap Shot gick varm på spelarbussar och i klubbstugor runt om i ishockeyvärlden. Följden har blivit att snart sagt alla världens ishockeyvänner med tiden fått upp ögonen för filmen – så även i Sverige. Av bara farten har generationer av europeiska ishockeyspelare från en tidig ålder fått stifta bekantskap med och lärt sig att uppskatta den hårdföra nordamerikanska proffsishockeyn.

Denna utveckling har för övrigt gått hand i hand med den allmänna adoptionsprocess mellan europeisk och nordamerikansk ishockey som tagit fart i och med de senaste decenniernas snabbt tilltagande utvandring av europeiska spelare till NHL och andra ligor i USA och Kanada.

I spåren av allt detta har attityden till hårt spel blivit avsevärt mycket mer positiv här hemma. Vid 1970-talets inledning gladde sig svenska ishockeyföreträdare unisont för att Tre Kronor placerade sig högt i Fair Play Cup under VM- och OS-turneringar. Samtidigt fördömdes nordamerikanska ishockeyspelare konsekvent som galna våldsverkare. Numera hör det i stället till vanligheterna att tongivande inhemska ishockeyföreträdare, såsom Växjö Lakers målspottare Dennis Everberg, talar sig varm för förekomsten av slagsmål inom sporten. Det hade varit närmast helt otänkbart för bara ett par, tre decennier sedan.

Vilken roll Slap Shot har spelat för denna utveckling får framtida forskning utvisa. Klart är att Slap Shot numera tycks vara mer älskad än någonsin. De två uppföljare till originalfilmen som släppts på senare år må ha floppat rejält, men den händelse att Slap Shot ideligen ges ut på DVD och BlueRay i nya upplagor vittnar om att Slap Shot hela tiden vinner i popularitet. Det i sig är ett klassiskt kännetecken för en verklig kultfilm, men det understryker också vikten av att reflektera över idrottens betydelse i människors vardag, inte minst de som befinner sig i utsatta sammanhang.

Källor: Jonathon Jackson ”The Making of Slapshot” (2010), David Crusie & Alison Griffiths ”Net Worth” (1992) och Peter Dahlén ”Sport och medier” (2008).

TEXT: TOBIAS STARK
Tobias Stark är historiker och idrottsvetare vid Linnéuniversitetet i Växjö, där han forskar och undervisar om ishockeyns kulturhistoria. Han är även med i C More-podcasten Puckat med Björn Oldéen och Mike Helber.
Email: Tobias.Stark@Lnu.se
Twitter: Tobias_Stark