Julia ÖstlundFoto: Ronnie Rönnkvist

Julia Östlund vill ha revansch. Den 23-åriga Djurgårdsforwarden från uppländska Alunda gjorde en lysande säsong 2016/17. En säsong som gjorde henne bofast i Damkronorna. Men i första kvartsfinalen var oturen framme och resterande delen av säsongen var spolierad. Hon fick inte vara på isen när Djurgården vann sitt historiska SM-guld och inte heller fick hon åka med till VM.
— Det är väl hockeyns baksida att man kan råka ut för skador, men jag får ta nya tag nästa säsong, säger hon i en intervju med Hockeysverige.se

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Hockeysverige.se stämde träff med Östlund inte långt ifrån klassiska Hammarbyfästet – Kanalplan – på Södermalm i Stockholm för en längre intervju. Julia Östlund kommer dit hoppande på kryckor. När vi slår oss ner börjar vi samtalet med hennes hockeyresa som började i Gimo, en klassisk hockey-ort ungefär fem min nordöst om Uppsala.
— Gimo var det enda hockeylag som fanns i närheten av Alunda och det var där allt började. Jag höll på med mycket sport då jag var liten, hockey, fotboll, golf, innebandy, ridning…
— Sportintresset har alltid funnits hos mig. Pappa (Uffe) åkte cross när han var yngre och min storasyster (Sandra) har en egen häst, men jag själv fastnade för hockeyn.

Tillägas bör att Julia Östlund har en lillasyster som heter Cecilia.

När Östlund lämnade Gimo valde hon att först flytta till Uppsala och spela för Almtuna.
— Jag spelade i Almtuna under tre säsonger, från nian till tvåan på gymnasiet. Sedan kände jag att jag inte kom någonstans utan ville se om jag kunde ta en plats i Riksserien, som det hette då.
— Då tog jag kontakt med Segeltorp och började spela där. Jag pendlade till Segeltorp från Uppsala varje dag under två år. Jag har en väldigt bra pappa som körde mig varje dag. Han ställde upp varje dag och är min hjälte.

I Segeltorp får hon en fantastiskt stark omgivning. I laget spelade spelare som Helene Martinsen, Line Bialik Öien, Emelie Berggren och inte minst Erika Holst. Tiden där blev också väldigt utvecklande för henne.
— Det var jättekul att komma dit och spelarna du nämner var sådana som jag såg upp till. Här fick jag chansen att spela med Erika Holst, Line och Helene. Jag fick verkligen vara på tårna då jag var på isen.

Tvekade du någon gång att följa med Segeltorp upp i Djurgården med tanke på att det ändå var att flytta ner en division?
— Nej, jag tvekade aldrig eftersom det vart en naturlig övergång. När vi fick höra att Djurgården var intresserade så tyckte jag i alla fall att det var otroligt kul att en så pass stor klubb ville ha ett damlag och verkligen satsa på det.
— Trots att vi gick ner en serie jobbade vi på som ett Riksserielag och resultatet av det visade sig igenom hela serien. Jag tycker också att vi var redo när vi väl klev upp. Vår tränare, Jared (Cipparone), lät oss inte slappna av en enda sekund, säger Julia Östlund med ett lätt skratt och fortsätter:
— Jared brinner otroligt mycket för spelet samtidigt som han är ung (31 år) och ser spelet på ett modernt sätt. Eftersom han själv nyligen har spelat (Senast 2012/13 i Järfälla) så kan han sätta sig in i vår situation på isen.

Kan du känna att ni har lite av en kanadensisk spelstil också?
— Ja, lite. Han vill att vi ska gå hårdare på mål. Han gillar offensiven och det spelet gillar jag också.

Hur var nivån på den Division 1 serien ni kom att hamna i?
— Den var inte toppen. Det var verkligen ett mellanår som det bara var att tugga sig igenom.

Hur motiverade ni er?
— Vi pushade varandra. Det var träningarna som gjorde att vi hela tiden fortsatte driva på samtidigt som vi visste att vi inte skulle vara i den serien för alltid. Vi skulle vidare in i Riksserien. Det här var bara en startsträcka till dit vi ville komma.

Julia Östlunds säsong i ettan imponerade. På 16 matcher svarade hon för 18 mål och totalt 39 poäng.
— Det var jättekul naturligtvis, men jag är mest glad över att jag kunde hjälpa laget.

170121 DjurgŒrdens Julia …stlund med pucken under ishockeymatchen i SDHL mellan DjurgŒrden och AIK den 21 januari 2017 i Stockholm.  Foto: Andreas L Eriksson / BildbyrŒn / kod AE / Cop 106

Foto: Andreas L Eriksson

Säsongen 2016/17 blev Julia Östlunds andra i SDHL med Djurgården. På 36 matcher svarade den Gimo-fostrade forwarden sex mål och totalt 18 poäng.
— Vi började säsongen så där. Vi har haft mycket skador och kom inledningsvis inte riktigt ihop som lag. Skadorna och en del småskavanker gjorde att vi nästan aldrig hade samma femmor från match till match.
— Strax före jul började vi komma ihop bättre och efter jul svetsade vi verkligen samman laget, vilket vi verkligen visade i slutspelet.

Vad är det som händer med laget efter jul då ni lyfter och tycks bli starkare för varje match?
— Jag vet egentligen inte, men man känner att det börjar klicka. Uppspelen sitter och allt det här man har nött dag ut och dag in, man känner sig bekväm och vet hela tiden vart man har sina medspelare. Vi vart sammansvetsade och det märktes även i omklädningsrummet att vi fick en harmoni.

Trist nog för Julia Östlund blir inte slutspelet som hon hade hoppats på för sin personliga del.
— Det var tio minuter in i första kvartsfinalen. ”Josse” (Josefine Jakobsen) flippar in pucken från mittzonen. Jag plockar upp den och ska driva in på mål. Jag kommer in från kanten, rivs ner av en back från Leksand och åker in i målburen.
— Jag vrider av benet, fotknölen skjuts ut och jag sliter av två ledband, säger Julia Östlund med ett litet leende trots allt och fortsätter:
— Just då gjorde det inte så ont för jag hade så mycket adrenalin. Jag kände att foten var av, men först trodde jag att foten pekade åt fel håll och fick lite panik av det. När jag sedan lugnade mig så var det ändå helt okej.

Benet är alltså helt av och liksom ledbanden?
— Precis. Benet gick av en bit upp på smalbenet och fotknölen åkte ut en bit. Dessutom gick två ledband av. Nu har man satt två skruvar nere vid foten som ska ut i maj, men frakturen var så pass fin att det lät läkarna läka som den var.

Du kommer från Sophiahemmet nu, hur ser i dagsläget diagnos och rehabilitering ut för dig?
— Nu kör jag i princip bara rörlighet och håller igång resten av kroppen. När sedan skruvarna är ute så får jag gå så smått. Det viktigaste är rörligheten och det är också vad vi kommer att jobba hårdast på.

Kan du träna överkropp idag?
— Ja, jag kan köra allt annat. När jag kör lår har jag elektroner, men det blir ändå lite svårt att köra underkropp. Förhoppningsvis är jag tillbaka till seriepremiären. Mitt mål är att gå på is när övriga laget också går på is.

Under den avgörande SM-finalen mot HV 71 på Stora Mossen i västra Stockholm satt Julia Östlund på läktaren med benet i ett paket. Det syntes lång väg att hon våndades över att inte få vara med ute på isen.
— Jag hade verkligen gjort vad som helst för att få spela den matchen. På ett sätt är det jobbigare att sitta på läktaren eftersom jag inte kunde hjälpa till. Jag kunde inte påverka som jag annars kunde då jag var på isen. Det var jobbigt men ändå kul. Man är lika engagerad på läktaren som i båset.
— Trots allt njöt jag varje minut och jag tycker verkligen att vi spelade jättebra. Även fast matchen svajade lite tycker jag att vi såg trygga ut i oss själva samtidigt som vi hela tiden jobbade på.

Efter slutsignalen hoppade Julia Östlund ut med sina kryckor på isen för att fira md sina lagkompisar, något som kom att bli ett minne för livet för henne.
— Det var underbart och det var så kul att se allas glädje. Vi fightades för det här hela säsongen och att vina SM-guld var vårt mål.

Skadan Östlund fick mot Leksand innebar att hon även missade VM.
— Givetvis hade det varit jättekul att få vara med. Att få vara med där har också varit ett av mina personliga mål. Det är väl hockeyns baksida att man kan råka ut för skador, men jag får ta nya tag nästa säsong.

Det är OS nästa säsong, att komma med där finns det med som en målsättning hos dig?
— Ja, det är vad som sporrar mig att köra hårt i sommar, men även att få ta SM-guld med Djurgården nästa år igen.
— Jag vill komma tillbaka som en ännu bättre spelare, ha bättre fysik och på ett bättre sätt kunna lyfta en femma, hålla i pucken och visa att jag kan vara en ledande spelare.

I dagarna valde dessutom Julia Östlund skriva på ett nytt kontrakt med Djurgården gällande tre år.
— Det kändes som rätt val och Djurgården är klubben för mig, avslutar Julia Östlund med ett leende.