Mats Lundström gjorde det första målet någonsin i Globen.Foto: Arkiv

Han hade en lång och framgångsrik karriär. Men det han är mest känd för är att han blev Globens förste målskytt någonsin. I veckans Old School Hockey berättar Mats Lundström om det – men också om sin övriga karriär där han var nära att skriva på för Detroit Red Wings och när han tackade nej till Leif Boork.
— Jag avslutade med att säga ”Jag tror vi skiter i det här Leffe”, berättar han i en intervju med hockeysverige.se.

Mats Lundström är unik i svensk hockey. Han var den som gjorde det allra första målet i Stockholm Globe Arena. Året var 1989. Men Lundström hade även en mycket fin karriär som spelare, vilken inleddes i Skellefteå där han är uppväxt.
— Skellefteå är en genuin hockeystad men kanske främst en idrottsstad. På 80-talet hade vi Skellefteå i elitserien i ishockey. CRIF (Clemensnäs/Rönnskär) och Lejonström i Division 1. Sunnanås fotbollsdamer i Allsvenskan. Vi hade även ett basketlag och jag tror även att det var ett volleyboll-lag från Skellefteå som spelade i högsta serien.
— Problemet blev att alla invånare måste gå på alla sporter för att klubbarna skulle få det att gå runt. Det gick givetvis inte.

När Mats Lundström var tolv år vann Skellefteå AIK sitt första SM-guld. Då hette lagkaptenen Hardy Nilsson och laget man slog i finalen var AIK.
— Jag var säkert på plats och såg den finalen eftersom min pappa (Valter Lundström) jobbade inom Västerbottens Ishockeyförbund där han var domargranskare. Ishallen var mer eller mindre hans arbetsplats eftersom han nästan alltid efter matcherna skulle in och prata med domarna. Det var bland annat så jag lärde känna domaren Gary Eriksson.

VANN TV-PUCKEN

När det var dags för TV-pucken säsongen 1980/81 fanns Mats Lundström med i det lag som vann finalen mot Värmland med 5-3. Han svarade för 1-0 målet.
— Det var jättekul. Bara en sådan sak att man visste om att det var TV. Finalen spelades i Falun. Jag hade Åke ”Skruven” Markström och Pelle Sjögren som tränare. Det jag minns bäst från finalen är att vi fick några tröjor med reklam för Västerbottenosten på, säger Lundström med ett leende.

Efter TV-pucken och närmsta säsongerna där efter skrevs Mats Lundström upp som en jättetalang. Han kom också mycket tidigt med i olika juniorlandslag.
— Det rullade på ganska snabbt. Pappa hade hållit på med fotboll. Även mamma hade varit aktiv och på den tiden höll även min storebror på med idrott. Vi var en idrottsfamilj. Det mina föräldrar har tutat i mig är ödmjukhet. Du kan aldrig kaxa upp dig för det är alltid någon som slår ner dig.
— Klart att man som tonåring blir stolt när man får den här uppmärksamheten. Du vet innerst inne att du är rätt bra, men kom jag hem efter att, som jag själv tyckte, jag hade gjort en bra match kunde exempelvis pappa säga att i andra perioden åkte jag för lite skridskor, tog inte i tillräckligt där och så vidare. Så där var det mycket på både gott och ont.

Hur var det att för första gången att dra på sig en landslagströja och representera Sverige?
— Det var riktigt stort att ta på sig den gula tröjan. Alla i det laget jag spelade i under juniorlandslagstiden blev verkligen mina kompisar. En som var med från början och som jag kamperade ihop med under hela den tiden var Christian Due Boje. Vi delade rum nästan jämt.
— Idag är spelarna individualister. Du gör ditt jobb och sedan gör du som agenten säger och tycker. Då var det mer att vi som var där som skulle göra jobbet tillsammans.
— Mitt andra Junior-VM var i Hamilton Arena i Kanada. Då förstod jag att det här är på riktigt.

ALDRIG AKTUELLT MED OS ELLER VM

I den turneringen ställdes Mats Lundström och juniorlandslaget mot blivande NHL-stjärnor som Vladimir Konstantinov, Alexander Semak, Mikhail Tatarinov, Joe Nieuwendyk, Craig Billington, Sean Burke, Shayne Corson, Robert Kron, Jyrki Lumme, Gary Roberts och så vidare.
— Det var inga ”fjärdelinalirare” direkt, skrattar Mats Lundström och fortsätter:
— Vi slutade femma båda åren (i Finland 1985 och Kanada 1986), men vi blev aldrig utspelade. Det enda gången jag har känt att ”helvete, det här var svårt” var då jag hade förmånen att spela i Izvestija turneringen med Tre Kronor 1989. Där spelade jag mot Kasatonov, Fetisov, Makarov och Krutov. Larionov var inte med då. Att åka in i Kasatonov är inte kul. Där kände jag mig chanslös. Men att som junior spela mot dom du nämner vet jag inte om det var speciellt svårt.
— Jag var även över och spelade tre eller fyra träningsmatcher med Detroit. Där fick jag spela med Steve Yzerman med flera. Dom spelarna var duktiga, men Fetisov och Kasatonov är det värsta jag har mött.

Mats Lundström kom att spela 11 A-landskamper, men det var aldrig riktigt aktuellt att han skulle åka med på någon OS eller VM-turnering.
— Det jag kan tycka är lite bittert, sedan har jag full förståelse för att han gjorde som han gjorde, var vid OS i Calgary 1988. Då spelade jag i Skellefteå och vi åkte ur elitserien efter jul och skulle spela i allsvenskan. OS var i februari och allsvenskan hade inget OS-uppehåll.
— Jag och Tommy Sandlin (förbundskapten) träffades i Umeå och han säger ”Jag hade tänkt ta ut dig till OS, men du är för viktig för Skellefteå så jag kan inte med ta ut dig”. Det är en ära att få vara med i junior eller pojklandslaget, men det hade varit något speciellt att få vara med på OS. Att jag inte annars var med i OS eller VM känner jag ingen bitterhet över för jag var inte tillräckligt bra helt enkelt. Men jag kan känna att jävlar att Skellefteå åkte ur elitserien då. Annars hade jag fått spela OS.

TACKADE NEJ TILL DETROIT

Du nämnde att det var aktuellt med spel i Detroit Red Wings, hur nära var du ett kontrakt med NHL-klubben?
— Jag har ett NHL-kontrakt hemma. Jag var draftad av Detroit och deras organisation följde mig rätt bra. Scouten, Christer Rockström, tyckte att jag skulle komma över. Det här var samma säsong som jag skulle spela för AIK.
— Nu var jag där i två veckor och det började på tryouten en bit utanför stan där det var hur mycket folk som helst. Andra veckan var i Detroit och det var i princip en vecka innan elitserien började. Alla hälsade mig välkommen in i organisationen och laget, men jag valde ändå att åka hem på torsdagen den veckan.
— Jag minns att dom hade en stor ”white board” och där högst upp i hörnet stod det Mats Lundström. Jag var deras förstaval och den spelare organisationen ville ha. Jag spelade tre eller fyra matcher och dom sa att jag hade gjort jättebra ifrån mig. En av matcherna spelade vi mot Washington. Det är inte så att man åker på uppvärmningen och pratar med motspelarna. I Washington spelade Calle Johansson. I alla fall åkte jag i kapp honom och drog till i knävecket. Han blixtrade till, men så ser han att det är jag och då såg han mest överraskad ut.

Trots att Mats Lundström gjorde ett gott intryck på Detroits organisation blev det aldrig något NHL-spela för honom.
— Jag åkte hem och naturligtvis pratade jag mycket med ”x-et” (Jan Erixon) men även en del med Peter Helander som även han hade spela i NHL men för Los Angeles. Någon av dom rådde mig till att skaffa en agent och det blev Don Baizley.
— Det gick väldigt bra i AIK den säsongen och framåt februari, mars började jag få en del samtal från Baizley men även från svenska scouten. Baizley hade förhandlat fram ett envägskontrakt åt mig. Då kände jag att jag skulle vara ensam europé i laget samtidigt som Detroit inte var någon rolig stad då och jag kom fram till beslutet, vilket jag aldrig har ångrat, att säga tack men nej tack.
— Elitserien var ändå världens näst bästa liga då. KHL fanns inte då och inte heller något annat som kunde konkurrera. Efter det dog intresset från deras sida.

Mats Lundström 002

Mats Lundström. Foto: Arkiv

Nu backar vi tillbaka bandet till säsongen 1982/83 då Mats Lundström får debutera i elitserien.
— Debuten var oerhört pirrig. Vi mötte Färjestad borta. John Slettvoll, som var tränare då, tog med tre juniorer. Det var Anders Lundholm, Niklas Mannberg och jag. Anders och Niklas spelade från start men jag började som 18:e man. Turen var att jag hade tränat med A-laget så det var aldrig så att jag inte kände någon i laget, men jag höll en väldigt låg profil kan man väl säga. Jag gjorde inte många byten, men jag fick känna på elitserien i alla fall.
— Första riktiga debuten där jag fick spela hela matchen var någon gång på hösten säsongen efter. Vi mötte Leksand borta. Jag spelade ihop med Rolle Stoltz och han säger till mig ”Mats, du har en uppgift och det är att markera Dan Labraaten”. Det gjorde jag och det var nog första gången jag hade en markerande roll under hela min karriär. Det Rolle Stoltz sa lydde man, i alla fall då, skrattar Lundström.

ÅKTE UR ELITSERIEN

Säsongen 1984/85 får Skellefteå AIK lämna elitserien efter att ha kommit näst sist i tabellen med hela nio poäng upp till åttan AIK.
— Om vi ska vara konkreta så vann vi inte tillräckligt många matcher. Det blev som en chock för bygden. Det fanns inte samma pengar då utan klubben förlitade sig mycket på den lokala bygden och gjorde det bästa av det.
— Vi hade några stormiga säsonger, men vi hade någon säsong där vi rasslade igenom Division 1 med bara en tappat poäng. Där såg man klasskillnaden.

Om vi stannar upp vid slutet av säsongen 1984/85. Först får coachen Tommy Andersson lämna jobbet. In kommer John Slettvoll men även han får lämna över jobbet till Peter Helander och Sven Lundqvist, hur upplevde ni spelare det här?
— Då var det lite turbulent. Även om jag var, som du säger, en talang så var jag fortfarande då ung och inte så rutinerad. Jag minns att jag blev kallad till ett spelarmöte efter en träning. Då förstod jag nog inte riktigt konsekvensen av vad klubben gjorde. Min röst var inte heller den som vägde tyngst i det sammanhanget. Det var mer dom gamla rinkrävarnas röster som gällde.
— Så här i efterhand var det här givetvis olyckligt eftersom vi inte fick den här stabiliteten i grunden som vi hade behövt då.

christer-abris-19

Christer Abris

Till säsongen 1985/86 kliver Christer Abris in i båset och tar upp Skellefteå till elitserien igen.
— Jag tror aldrig jag har haft så roligt någon gång som hockeyspelare som jag hade med Christer Abris som tränare. Vad som helst kunde hända. Är det fest så är det 200 procent fest, men när det är hockey så är det 200 procent hockey. Däremot blandade han aldrig ihop dom här två sakerna.
— En incident som jag minns var då vi spelade i Division 1 och var i Sundsvall men på väg hem till Skellefteå. Jag skulle stanna i Sundsvall eftersom jag skulle på något landslagsuppdrag. Abris skulle följa med mig ut ur bussen och jag sa till honom ”Abris, det är inte första gången jag bor på hotell”. Men det visade sig att han skulle in och hämta några bira i restaurangen. Det var den egentliga anledningen till att han ville följa med mig av. Så var Abris och där hade du en kille som verkligen kunde få ihop ett gäng.

Kom Christer Abris att betyda något extra för dig som hockeyspelare?
— Inte som hockeyspelare, men han var verkligen störtskön och den enda tränare som jag har haft som tränat laget i målvaktsskridskor.
— Han kunde hitta på vad som helst. Jag minns så väl att han tyckte att vi skulle bryta ett mönster. När vi kommer ut till en vanlig eftermiddagsträning så står det fem pingisbord på isen. Alla tittade på varandra och sa vi sa åt honom att ta bort borden. Han stod på sig och sa nej för nu är det uppvärmning. Vi skulle spela pingis. Jag vet inte om det är någon som har spelat pingis på skridskor och med hockeyhandskar. I alla fall är det helt omöjligt. Det tog 20 sekunder sedan var det 22 hockeyspelare som åkte runt och jagade pingisbollar på isen.

AVGJORDE FINALEN

Säsongen 1985/86 avslutas med att Skellefteå ställs mot Huddinge i den allsvenska finalen. En matchserie som Skellefteå vinner med 3-0 i matcher. Den andra matchen, som spelas i Björkängshallen, avgörs i sudden death av Mats Lundström. Han sätter även 1-1 pucken bakom Huddinges Fredrik ”Fidde” Josefsson i den tredje och avgörande finalen som Skellefteå vinner med 6-4.

Var ni bättre preparerade när ni gick upp den här gången jämfört med senaste säsongerna i elitserien?
— Jag tror det. Framförallt hade vi ökat träningsdosen, men vi hade också ett ganska homogent lag. Vi hade gått igenom Division 1 och allsvenskan ganska enkelt och hade med oss ett ganska positivt ”flow”.

Det blir två säsonger för Mats Lundström med Skellefteå i elitserien, men inför säsongen 1988/89 väljer han att flytta till AIK.
— Att det blev AIK var mycket Thomas Åhléns förtjänst. Han hade gått till AIK och vi båda hade spelat tillsammans i Skellefteå. Samtidigt hade jag den egoistiska känslan att jag var tillräckligt bra för elitserien och ville spela där jag kunde utvecklas ännu mer.

FICK EN NYTÄNDNING

Mats Lundström gör sin poängmässigt bästa säsong i elitserien i AIK. På 35 matcher svarar han för 17 mål och totalt 32 poäng.
— Anledningen till att det gick så bra just den här säsongen kan delvis ha varit nytändning, men framförallt hade vi ett bra lag. Nu vill inte jag förringa spelarna i Skellefteå för även dom var fantastiskt bra.
— Vi hade ”LG” (Lars-Gunnar Jansson) som tränare. Allt flöt på och vi hade kul. Sedan var det en djävulsk upplevelse att komma hit till Stockholm. Jag bodde högst upp på Tulegatan alldeles nära Vanadislunden. Tur att jag hade Bosse Berglund och Åke Liljebjörn som bodde i närheten. Dom släppte inte ut mig själv eftersom jag ganska ofta gick åt fel håll.
— När jag väl kom in i allt så trivdes jag bra i Stockholm. AIK kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat eftersom jag gillade organisationen. Det var Ander Hedberg och Einar Thordal-Ness som skötte allt från styrelsen. Det var så genuint trevligt att sitta och prata med Anders och dom sa att jag var en målfarlig och skridskoskicklig forward och som AIK behövde just då.

Mats Lundström första målet 001

Mats Lundström har just gjort det första målet i nybyggda Globen. Foto: Arkiv.

Den 21 februari 1989 spelas den första matchen i nybyggda Globen där dom gamla ödledammarna låg en gång i tiden. Efter 4.02 blir Djurgårdens ”Challe” Berglund utvisad. 38 sekunder senare smäller det bakom Rolf Ridderwall. Mats Lundström framspelad av Peter Hammarström och Roger Öhman gör det första målet någonsin gjorts i Globen.
— Roger Öhman skjuter ett skott som hamnar nere i Ridderwalls högra sarghörn där Hammarström står. Han spelar in pucken till mig mitt i slottet. Jag skjuter ett av dom hårdaste backhandskott som jag någonsin har skjutit.

Insåg du då att det var första målet i Globen?
— Just då? Nej, men så fort slutsignalen gick blev jag mer medveten om det. Klart att jag tidigare blivit intervjuad och fotograferad, men jag tror till och med materialförvaltaren Roger Andersson var på väg hem då jag kom in i kom in i omklädningsrummet.
— Skulle du fråga alla här inne på fiket vem Mats Lundström är så kanske några skulle säga att det är han som gjorde första målet i Globen. Det var ändå bara ett mål, vilket var kul i sig, men jag har ändå någonting mer under min hockeykarriär.
— Min yngste son är nio år. Han berättade att det var någons förälders pappa eller mamma pratade om det. Målet kommer nog hänga med mig ett par år till.

Det blev bara en säsong i AIK. Till säsongen 1989/90 hade han åter dragit på sig Skellefteåtröjan.
— Jag blev övertalad att komma hem av Per ”Tjuven” Johansson och Rolle Stoltz. Det blev inte som jag hade förväntat mig. Jag har lärt mig att man inte ska ångra någonting eftersom du lär dig någonting av allt det du gör, men där önskar jag att jag hade varit lite mer rutinerad och det hade varit skönt att ha haft en agent då.
— Skellefteå är min moderförening och jag har den klubben att tacka för allt. Det var väldigt svårt att säga nej. Sedan var det kanske inte det bästa för min hockeykarriär. Det var o-bra gjort som vi säger hemma i Skellefteå.

FLYTTADE TILL GÖTEBORG

Redan säsongen därpå lämnar Mats Lundström Skellefteå och flyttar ner till Göteborg för spel i Västra Frölunda.
— Det var fyra eller fem föreningar som hörde av sig och som jag åkte runt och besökte. Frölunda gjorde ett oerhört gediget och seriöst intryck. Jag fastnade för organisationen och hela upplägget. Man kan inte säga att jag fick dit man betalde bäst eftersom det inte var några pengar att tala om då. Det var ungefär samma överallt. Sedan var det Hans Wallenstam som stod för allt det praktiska från styrelsen.

Hur upplevde du Lennart Åhlberg och Tore Jobs ledarskap?
— Vi hade inte en samsyn på ishockey. Jag minns min frustration. I snitt hade jag alltid producerat mycket poäng år ut och år in. När jag kom till Göteborg producerade jag helt plötsligt inte någonting. Givetvis började jag då rannsaka mig själv.
— Jag minns att jag pratade med Tore och Lennart om att jag inte på fem månader hade blivit en helt värdelös hockeyspelare.

Vad var det som hände, hade det med förtroende att göra?
— Ja, absolut. Sedan var inte Frölunda på den här tiden lika mycket struktur, ordning och reda som idag. Det byggde istället mycket på individuella prestationer. Det var kanske jag inte riktigt van med.
— Då spelade Patrik Carnbäck i Frölunda och som var en brutalt bra hockeyspelare och individuellt väldigt skicklig. Samma sak med Niklas Andersson. Plockar du en och en så var varje spelare fantastiskt bra, men hockeyn som Frölunda spelade första säsongen passade tydligen inte mig. Det tog ett tag för mig att acklimatisera mig.

Blev det bättre när Lars-Erik Esbjörs tog över tränarjobbet under säsongen?
— Ja, så var det. Han var egentligen den första som satte sig ner och pratade med mig. Frölunda hade ändå gjort en investering samtidigt som ”Esa” hade följt mig rätt länge. Han såg att någonting var väldigt tokigt när Frölunda hade en kille som spelar i landslag och har vissa kvalitéer kommer hit och då plötsligt fungerar inte någonting. Den diskussionen hade jag aldrig med Åhlberg och Jobs.

Mats Lundström 006

Mats Lundström i Frölundatröjan. Foto: Arkiv

Andra säsongen i Västra Frölunda får Mats Lundström Leif Boork som coach.
— Leif Boork är Leif Boork. Jag producerade väldigt bra under hans ledarskap. Leffe låg lite före sin tid och hade han hållit sig enbart till ishockeyn hade han antagligen varit en ännu bättre tränare, vilket jag också har sagt åt honom.
— Jag tyckte inte att han skulle lägga sig i om jag ville jobba på förmiddagen då det fungerade bättre för mig. Hade Frölunda betalat mig 7-8000 mer i månaden då hade dom kunnat säga att jag inte skulle jobba. Bra, då hade jag inte gjort det. Jag tänkte att jag måste ha något mer eftersom jag inte kan spela hockey hela mitt liv. Jag ville ta tillfället jag fick där nere och Leif Boork kunde inte sätta sig på mig.

Vad är ditt starkaste minne från åren i Frölunda?
— Den starkaste upplevelsen var nog att spela i Scandinavium med Frölundadräkten på. Det var en väldigt häftig känsla. Det var inte så att det var 12000 åskådare på enbart en match utan det var så många där på varje match.
— Annars är mitt bästa minne när jag spelar med Skellefteå mot Frölunda (87/88). Vi spelade en femte och helt avgörande match i Scandinavium om vilket lag som skulle gå upp i elitserien. Vi bor på Panorama som ligger nära hallen. Det är så jäkla mycket folk som skulle se den här matchen så några av oss tar beslutet att gå ner i stället för att ta spelarbussen. Vi kunde gå där eftersom vi inte var så kända av gemene man i Göteborg.
— Matchen börjar och vi gör allt rätt. Efter första perioden står det 3-0 till oss och matchen slutar till slut 10-1.

BLEV ÖVERTALAD AV ”FOPPA”

Leif Boork 83

Leif Boork. Foto: Arkiv

Efter Mats Lundströms andra säsong i Västra Frölunda väljer han att lägga skridskorna på hyllan, men det kom att visa sig att det bara var för en säsong.
— Mitt kontrakt hade gått ut med Frölunda och man ville inte skriva ett nytt kontrakt med mig eftersom Leif tycker att jag är för gammal att satsa på. Då var jag 25 år.
— Frölunda ringde den 29:e april och sa att det inte skulle bli något. På den tiden var nästan alla övergångar klara. Det var någon förening i Tyskland som var intresserade och någon i Danmark, men Frölunda ville ha för mycket pengar för mig. Då tänkte jag att jag skiter i det här och den säsongen blev det inget spel för mig.
— I april året efter ringer Kent Forsberg och säger att det här vill vi i Modo. Jag svarade nej. Då ringer Peter Forsberg och jag svarade tveksamt nej. Sedan ringer Kent igen och då tänkte jag att det ändå kunde vara kul.

Säsongen 1993/94, alltså samma säsong som Peter Forsberg får sitt stora internationella genombrott vid OS i Lillehammer, efter en säsongs uppehåll drar Mats Lundström på sig Modo-tröjan.
— Det var ingen rolig sommar eftersom jag inte hade tränat jättebra året innan, men vilket välkomnande jag fick av Modo genom Kent Forsberg och Anders Melinder. Det var ett underbart ungt gäng. Jag var 26 år och rinkräv i det där gänget. Jag ”Ecke” Holmberg, Lennart Hermansson, Miloslav Horava och ett par till var äldst. Sedan var det lilla Niklas Sundström, ”Foppa”, ”Salle” (Andreas Salomonsson), Anders Eriksson, Magnus Wernblom, Mattias Timander, Per Svartvadet, Hasse Jonsson
— Jag spelade rätt mycket med Sundström men även med Ulf Ödmark och jag kunde faktiskt kliva in direkt i laget. Sedan spelade jag nästan alla matcher. Det var inte så att jag var utfyllnad utan jag gick in och tog en plats. Vilken resa vi gör…

Peter Forsberg

Peter Forsberg. Foto: Ronnie Rönnkvist

Modo går till SM-final mot Malmö.
— Där kom rutinen in. Alla vi räknade upp var enormt stora talanger, men å andra sidan hade dom inte byggt upp samma erfarenhet som Malmö hade. Jag tror att vi tyvärr förlorade lite grann på rutinen.
— Om jag tar från det att samtalet kom från Kent Forsberg där han frågade om jag ville komma upp och lira lite hockey till det man i slutet av säsongen står och blir hyllad i Kempehallen så var det en väldigt häftig resa.

Trots att Mats Lundström hade ett år kvar på kontraktet blev det ingen fortsättning i Modo eller i något annat lag.
— Jag bröt kontraktet med Modo. Jag visste att Kent, som jag fick en jättebra kontakt med, bara skulle göra den här säsongen. Vem kom efter Kent? Jo, Leif Boork och då väljer jag att sluta.
— Det första jag sa var att jag ville ha ett möte med Leif Boork. Vi satt och pratade och jag bad honom förklara för mig att för två år sedan talade du om för mig via Frölundas ordförande att du inte ville satsa på mig eftersom jag var för gammal. Nu sitter du här och säger att jag är en viktig kugge att bygga Modo kring. För mig är trovärdighet och tillit viktigt. Jag avslutade med att säga ”Jag tror vi skiter i det här Leffe”. Samtidigt började jag summera min karriär och det jag kom fram till att det var rätt tillfälle att sätta punkt, att sluta när jag var på topp, avslutar Mats Lundström som dagen till ära fyller 51 år.

Mats Lundström (1)

Mats Lundström. Foto: Ronnie Rönnkvist