Foto: Robert Pettersson

Han är känd för att vara hockeytalangen som valde att ta ett sabbatsår för att bli modell. Men Mats Christéens liv är lite mer än så. Idag är han återigen i New York, där han modellade, och jobbar delvis som hockeytränare, delvis fortfarande som modell men mesta delen av tiden lägger han på att göra möbler för ett eget företag. Jag åkte till New York för att träffa honom och snacka hockeykarriär, modellkarriär, vägval och möbelsnickeri.

MANHATTAN, NEW YORK (HOCKEYSVERIGE.SE)
Redan när jag träffade Cristopher Benitah i Los Angeles i vintras dök Mats Christéen upp som samtalsämne. Inte speciellt konstigt, kanske. De två är jämngamla, backtalanger som spelade i Team 16 tillsammans när det begav sig och två personer som fördjupade sin vänskap under Benithas år i New York.
Under det där samtalet fick jag lära mig att Christéen var så mycket mer än den där ”hockeyspelaren som blev modell”, som de flesta av er kanske redan tagit del av storyn kring och som i sak därför kändes lite urvattnad även om det var bra många år sedan det skrevs om det.
– Han håller på med möbelsnickeri där i New York nu och det går rätt bra för honom, sade Benitah och när jag kom hem funderade jag mer och mer över det där och bestämde mig för att tids nog åka till New York och träffa Mats Christéen.

Sagt och gjort, även om det höll på att rinna ut i sanden. Första dagen vi bestämde försvann helt. Han hade fullt upp den dagen vi bestämde.
– Sorry, jag tappade tiden helt. Har deadline på en grej som jag måste ha klar idag. Kan vi köra på fredag eller lördag istället?

Det kunde vi. Trots allt. För det kunde nog lika gärna ha skitit sig med det också. När jag väl dyker upp på Hudson Station, ett Rangers-hak på 35:e gatan inte långt från Madison Square Garden, så visar det sig att Christéen har hela högernäven och vänster långfinger kraftigt bandagerad.
En väldigt färsk skada visade det sig. Den hade hänt dagen innan, när han skulle frakta det där deadline-bordet han fixade färdigt på torsdagen.
– Vi skulle bära ut bordet i bilen för att köra det till kunden. Det vägde väl en bit över hundra kilo och hade stålkanter. Jag slant och tappade bordet, och skulle försöka rädda upp det innan det slog i marken. Det lyckades jag med. Men det var ju så tungt att händerna slog ner i marken och fingrarna höll på att kapas av helt och hållet, berättar han.

När han åkte till till sjukhuset och fick det hela undersökt konstaterade läkaren att han måste haft ganska mycket tur.
– Han kunde inte förstå hur jag fortfarande kunde röra på alla fingrarna.

Christéen plockar fram telefonen och frågar om jag är känsliog för starka bilder innan han visar upp en drös bilder på hur handen såg ut innan såren syddes ihop. Och ja, utan att ha tagit speciellt många lektioner mot att bli läkare så kunde jag konstatera att det inte lär ha varit många millimeter det handlat om för att det där skulle ha slutat riktigt illa.

Det känns väl kanske inte som den olycka man hade velat ha på skrytkontot om hur man som hantverkare blev av med en finger eller två?
– Haha, jag skickade givetvis iväg bilder till andra som jag känner i branschen. Men jag skrev så klart inget om hur det gick till.

Mats Christéen är långt ifrån ensam om att ha avbrutit en hockeykarriär tidigt. Det finns det många som har gjort. Men det hör kanske inte riktigt till vanligheterna att man gör det för ett modelljobb som senare mynnar ut i en egen snickeriverkstad i Greenpoint i Brooklyn.

Christéen fimpade egentligen sin karriär två gånger, skulle man kunna säga. Han tog en paus på en säsong efter våren 2002. Då hade han två år tidigare draftats av Nashville och han hoppades under ett par år på en NHL-karriär.
– Jag fick ju knappt spela matcher där i Södertälje sista säsongen. Jag satt mest bara på bänken hela tiden. Men det var ju inte så att jag inte satsade hundra procent på hockeyn eller så. Det gjorde jag verkligen. Men sen fick jag erbjudandet om att flytta till New York och modella under ett år. Då stod man där och hade dåligt med speltid i SSK, tjänade inga pengar på hockeyn och fick plötsligt en chans att tjäna ganska bra med pengar och få bo i New York. Det klart man kände att man ville hoppa på det i det läget.

Började fundera om modellbeslutet var det rätta

Och det gjorde han. Det gick bra med modellandet i New York, men sen kom den ekonomiska krisen och mer eller mindre indirekt valde tillbaka en ny hockeysatsning för honom.
– Jag åkte iväg i ett år och även om jag hade en del jobb och så där så var pengarna ändå slut efter ett år. Det var inte så att jag hade överdrivet mycket olika uppdrag och sen skulle man ju bostad och grejer. Sen kom den ekonomiska krisen och helt plötsligt var det ganska dåligt betalt. Samma grejer man gjort innan fick du plötsligt 15 gånger sämre betalt för.

– Då började man ju fundera: ’Fan, jag skulle blivit hockeyspelare istället’ och det var väl lite därför också som jag flyttade tillbaka hem. Nu gav jag hockeyn en andra chans och slipper ångra mig för att jag inte satsade på det.

Christéen flyttade hem till Sverige. Valde spel med AIK som då hade fått starta om i division 1 under den där sanslösa lockoutsäsongen där AIK var förstärkta av Mattias Norström och George Laraque.
– Den där säsongen är den lätt roligaste säsongen jag någonsin haft som hockeyspelare. Vi spelade inte inför speciellt mycket folk under seriespelet, men i kvalserien drog vi mängder med publik.

Men även om säsongen i sig var en skön säsong för Christéen så var det också början till slutet som hockeyspelare, även om han just gjort comeback.
– Jag har haft nio knäoperationer och en axeloperation. Det funkade helt enkelt inte till slut. Efter tredje säsongen var det bara att ge upp.

Sköt upp viktig operation för att få spela kvalseriehockey

Redan första året hade han problem flera gånger om. Han hade dragit av korsbandet redan som 18-åring i Södertälje. Den valde att inte operera direkt. Istället tvingades man vid ett par tillfällen kliva in och plocka bort diverse nya lösa delar i knäet och det var ofta problem med knäet.
– Det låste sig kanske en gång i månaden och hoppade ur led titt som tätt och en match med AIK, precis före kvalserien, så låste det sig totalt och då konstaterade man att det behövde opereras.

Operationen var planerad till precis innan kvalserien skulle starta och skulle innebära, så klart, att han missade hela den festen. Så han hittade en väg ut ur det.
– Den dagen vi skulle operera ringde jag läkaren och sa att jag var förkyld, för då kan de inte operera, utan vi sköt upp operationen. Sen ringde jag tränarna och sa: ’Även om jag aldrig mer kan spela en till hockeymatch i hela mitt liv, så måste jag spela de här matcherna’. Sen spelade jag de där tio matcherna. Det är det roligaste jag haft. Det bästa hockeyminnet, lätt.

Därefter följde två allsvenska säsonger, fyllda av nya problem med knäskador.
– Jag gjorde den där korsbandsoperationen. Höll på med min rehab i åtta månader. Men jag fokuserade så mycket på det knäet jag opererat att jag glömde bort att underhålla det andra. Så när jag kunde spela igen så rök det andra knäet eftersom det hade blivit så svagt. Jag skulle bara ner och göra en hockeysväng i hörnet och hörde hur det small till. Jag visste direkt vad det var.

Han höll sig kvar i modellbranschen i den mån det gick att kombinera det med hockeyn. Gjorde en del jobb i Europa, men det var inte utan att hockeyn ställde till en del problem för honom. Hans roll som defensiv back och hårding hade väl sina baksidor.
– Jag kommer ihåg när jag ringde min tyska agentur och hade en biljett till Sydafrika för ett rätt bra jobb därnere. Dagen innan hade jag fått ett slagskott i käften och tappat tänder. Jag ringde och sa: ’Jag vet inte om jag ska hoppa på flyget eller inte, men… jag har inga framtänder’. De ringde kunden och de var ju skitsura. Sen hände det väl nån annan gång att man dök upp till något jobb med blåtiror och stygn i ansiktet som man fått precis innan. Ibland spelade det ingen roll, det gick att köra ändå. Men till slut fick jag ju sparken från den där tyska agenturen.

”Jag saknade New York och ville flytta tillbaka”

Våren 2007, vid 25 års ålder, fattade han beslutet att lägga av. Det var inte någon mening att försöka längre. Han valde att flytta tillbaka till New York tämligen omgående.
– Det gick inte fortsätta spela längre. Det blev för mycket med alla skadorna och så fort jag märkte att det inte gick köra på längre så kände jag att jag saknade New York och ville flytta tillbaka.

Och tillbaka har han varit sedan dess och kan han kalla New York för sitt hem. Inledningsvis var det lite modelljobb kombinerat med ett jobb som tränare för pojklag som gällde. Det senare jobbet hade han mycket av inledningsvis, men det har blivit mindre och mindre efter att han startade sin snickeriverkstad.
– Jag tränar ungar uppe i Chelsea Piers. Det är inget jätteseriöst så, utan mer ungar som bara är där och spelar hockey för att ha kul. Jag tränar inga travel teams längre i och med att jag har så mycket med verkstan, utan det är något jag har på helgerna bara.

Snickeriet – Foundry Wood – är något som kom lite grann av en slump.
– Det började med att jag höll på att pyssla en del på fritiden på bakgården där jag bodde. Jag byggde diverse grejer där och grejer och grannarna såg det och undrade om jag kunde snickra ihop något till dem. Så det blev en grej här och en grej där innan någon plötsligt kom med en order på 20 bord.

Den ordern blev startskottet på det som idag är hans stora business. Han öppnade upp en egen verkstad i Greenpoint ute i Brooklyn. Ett ställe som då, runt 2008-2009, inte var något speciellt hett område alls och där det inte var så mycket mer än han själv som huserade. Idag är det betydligt hetare område med hotell, kontor och annat i krokarna.
– Det kommer dit en del folk och ser mig där och mest undrar om de kommit rätt när de ser mig där. Det finns nog en del som tycker att jag väsnas lite väl mycket. Men när jag kom dit var det i princip öde.

Även om han slank in på det av en slump, så har han snickeriet har han med sig fram barndomen. När han skulle börja på gymnasiet var det just det han skulle ha satsat på, om inte hockeyn hade funnits där.
– Det har mer varit en hobby hela tiden. Min farsa har byggt hus. Jag har ju varit bredvid när han byggt på tre sovrum till, så det har alltid varit en hobby. Till och med när jag spelade i AIK så var man iväg i second hand-butiker och köpte grejer och tog till farsans lilla verkstad i garaget och fixade upp dem och försökte sälja. Jag har väl alltid haft problem att sitta still, så byggandet var väl alltid där.

”Roligare när man får sätta sin egen prägel på det”

Det är först på senare år som verkstaden verkligen gått framåt på allvar. Allt har blivit mer uppstyrt. Han skaffade en partner som äger 40 procent av företaget och som gav honom möjligheten att ta nästa steg. Nu har han två personer som hjälper till i verkstaden. Inte på heltid, men som rings in när det behövs.
Ett tag hade Mats även ett showroom och gjorde mer exklusiva möbler utifrån egna preferenser.
– När jag tog in investeraren så skaffade vi ett showroom och jag kunde göra en kollektion med mina egna grejer. Vi hade det uppe på olika sajter och så där också, men det kostade för mycket med att ha ett lager och så. Grejerna är slutsålda nu, men vi har gjort oss av med showroomet och satsar nu fullt på beställningsordrar.

Ursprungsidéen för Mats var egentligen att jobba mycket med återvunnet material, även om han fått gå ifrån en del av den idéen i takt med att ordrarna som kommer in helt enkelt inte innehåller de önskemålen. Men han får ändå vara med och använda sin egen kreativitet emellanåt.
– Senaste sex månaderna har det väl i princip bara varit på beställning jag gjort saker. Sen har man ju vissa kunder som frågar mig vad jag skulle tycka vore coolt så att man får sätta sin prägel på det, medan andra kunder skickar bilder på saker och frågar om jag kan göra något liknande så det är väl allt möjligt egentligen. Ibland helt min idé och design och ibland inte.
– Men det klart det är lite roligare när man får sätta sin prägel på det.

Men om du fått bestämma fritt, hur hade din business sett ut då?
– Om jag hade min egen kollektion så hade jag gärna blandat det gamla med det nya. Förr jobbade jag bara med gammalt återvunnet material, men skulle jag göra en egen kollektion idag skulle jag nog jobba ganska mycket med att både använda det gamla blandat med nytt. Få in något modernt i det också, liksom.

– Men det klart det hade varit kul att ha lite mer tid att göra egna grejer och inte bara ordrar hela tiden. Men en dag så… en dag…

Men hittills så fungerar verksamheten ändå bra. Han har åtminstone jobb nog för att det ska räcka och bli över.
– Ibland får jag lugna mig och inte ta fler ordrar så att man kommer ikapp lite. Jag brukar säga sex till åtta veckor när folk hör av sig, men man jobbar ju på flera grejer samtidigt hela tiden. Det rullar på.

”Det är kul nu när Mika är här och spelar”

Trots att han bor i New York, inte alltför många gator bort från Madison Square Garden, så ser han inte överdrivet mycket NHL-hockey. Det blir sju-åtta matcher per säsong, menar han.
– I grundserien blir det inte så jättemycket jag ser faktiskt, men i slutspelet försöker jag hänga med lite mer. Det är ju kul nu att Mika är här och spelar. Jag lirade ju en del med hans brorsa (Monir Kalgoum) när jag var i AIK.

Av någon anledning har han i många år haft det just sådär. Att någon från hans tidigare hockeyliv dykt upp på ett eller annat sätt i just New York Rangers.
– Innan Mika så hade vi ju Carl Hagelin här. Hans farsa hade jag som tränare i tio år som pojklagsspelare och hans brorsa (Bobbie) har jag också spelat med.

Även om hans möbelsnickrande upptar merparten av hans tid just nu så har han fortfarande direktkontakt med hockeyn fortfarande via ungarna på Chelsea Piers. Men det blir även lite modelljobb då och då även nu för tiden.
– Men det är inte så att jag springer runt på castingar och sånt längre, utan det jag gör är mest smågrejer för folk jag jobbat med tidigare. Det blir ett par jobb då och då, inga större grejer utan mer för folk som man jobbat med i många år.

Sen blir vi mer eller mindre utskickade från Hudson Station. Rangers ska spela match inte långt senare och stället är uppbokat för andra aktiviteter. Inte för att det spelar någon större roll. Vi hann bli precis bli klara och kan skiljas åt med gott samvete.
Jag tar lite bilder. Vi försöker oss på någon märklig hälsningsritual som bara kan uppstå med en person som har två obrukbara händer och ingen riktigt vet vad den ska göra.

Hockeytalangen som försvann – nu är han framgångsrik reklam-man i USA