Bildade kedja med Lemieux och Jagr – Old School Hockey Andreas Johansson del 1

Han har spelat både VM, OS och World Cup. Dessutom gjorde han närmare 400 matcher i NHL under sin tid som spelare. Men starten på karriären i Färjestad blev tuff och han drogs till krogen och fel sällskap. I denna första del av veckans Old School Hockey berättar Andreas Johansson om det och mycket mer – bland annat om när han trejdades till Pittsburgh och redan i första matchen fick centra Mario Lemieux och Jaromir Jagr.
— Jag var så jäkla nervös och rädd, säger han.

Andreas Johansson har gjort avtryck både som spelare och tränare i svensk hockey. Han kom att spela 377 NHL-matcher och gjorde 82 mål och totalt 170 poäng. Lägg därtill två VM-silver och två VM-brons. Men för att lära känna hockeymänniskan Andreas Johansson börjar vi resan i Hofors, ungefär fem mil från Gävle. Det är där vi inleder del 1 av 2 av OLD SCHOOL HOCKEY med Andreas Johansson.
— Vi växte upp i en lägenhet under enkla förhållanden. Utanför där låg en uterink som man spolade upp då det var kallt. Där fick jag börja åka skridskor då jag var tre eller fyra år. Mina föräldrar har berättat att jag aldrig ville komma in på kvällen, säger Andreas Johansson med ett leende då vi ses på ett café i centrala Stockholm.
— Första skridskorna var två-medars, men det ville jag inte åka på länge eftersom jag tyckte det var pinsamt. Då fick jag ett par riktiga skridskor. Sedan tjatade min pappa in mig på hockeyskolan i Hofors redan då jag var fyra och ett halvt år eftersom jag hade tjatat på honom att jag också ville börja. Jag hade det här drivet att det var så otroligt kul redan från dag ett.

Spelade även pappa, Lars, ishockey?
— Han spelade lite grann, men min förebild var hans bror, Håkan som kallades för Joel. Han hade spelat TV-pucken för Gästrikland, hade flyttat till Stockholm för att spela i Göta/Traneberg och så vidare. Men framförallt spelade han i Hofors A-lag.
— När jag sedan kom upp i A-laget som 14-åring fick jag nummer sex för det hade Håkan haft. Du ska ha det numret Joel hade sa materialaren.

HÖLL PÅ BRYNÄS SOM LITEN

Hur såg ni i Hofors på Brynäs som lag, en klubb som du faktiskt aldrig tillhört?
— Brynäs var allt! Runt 1979-80 började jag och pappa åka på deras hemmamatcher. Farsan köpte säsongskort för sista pengarna så det vart väl ingen utlandsresa det året ha ha…
— Jag skulle alltid vara där 20 över så jag kunde se värmningen, (Lars-Göran) ”Jajjen” Gerdin, (Anders) ”Masken” Carlsson och Tomas Sandström då han kom upp i laget med galler. Jag satt och studera hur dom sköt, vilka klubbor om hade, så jag var tok-brynäsare. Dessutom fick jag en korv i pausen.

Lennart ”Tigern” Johansson. Arkivbild

Andreas Johansson är alltså bara 14 år då han debuterar i Hofors A-lag. Säsongen är 1987/88.
— Då hade jag (Lennart) ”Tigern” Johansson och Yngve Söderström, som var Ulf Söderströms pappa, som tränare.
— Vi hade ett jätteduktigt 72-lag i Hofors. Jag är 73:a. Vi hade nio stycken med i TV-pucken. Halva laget var Brynäs, med bland andra Andreas Dackell, och andra halvan Hofors. Vid den här tiden hade fortfarande Hofors ambitioner. Bland annat spelade man i Division 1 då AIK, med Bosse Berglund, var nere och vände.
— Mina kompisar, bland annat då just Uffe Söderström, fick debutera året innan mig. Det där gillade jag inte riktigt. Jag visste precis när ”Tigern” skulle komma ut från ishallen efter träningarna. Då såg jag till att vara där och sköt på bandyplanen som låg där utanför då. Jag frågade hela tiden ”när är det min tur”. Han sa: ”du får vänta lite till pysen”.
— Till slut fick jag chansen i en hemmamatch mot Oppala från Gävle och jag gjorde två eller tre mål. Enligt Lennart Hovelius hade jag tydligen sagt efter mitt sista mål ”där ser du gubbjävel”. ”Tigern” gillade mig ändå för att jag hade det här drivet.

”TIGERN” BLEV VIKTIG

Just Lennart ”Tigern Johansson kom att bli en väldigt viktig person i Andreas Johanssons hockeyliv.
— Han var väldigt bra. För det första hade han en så enorm karisma och alla visste att han hade vunnit runt tio SM-guld som spelare och coach. Sedan hade han det där som jag gillar, att han stack ut och inte var som alla andra.
— Han kunde ringa och säga att han var sjuk och inte skulle komma på matchen. Då fick Yngve ta matchen mot exempelvis Sandviken. Efter matchen kunde ”Tigern” komma in och skälla ut dom som inte var bra. Då hade han stått på läktaren och sett matchen i stället. Han hade många såna sköna knep.
— ”Tigern” körde mig ofta hem efter träningarna eftersom han skulle till Gävle. Han hade en vinröd golf. Hemfärden brukade normalt ta sju, åtta minuter men med ”Tigern” tog det alltid en halvtimme för han skulle vara mentor åt mig och prata. Sedan lämnade han av mig hemma hos mina föräldrar. På så vis fick jag ett otroligt bra mentorskap. Han var hård, men han var också mjuk.
— Jag tror mycket på det här just att när en coach eller en ledare i arbetslivet hård mot dig så är han eller hon det för att den ledaren tror på dig. Då får en uppgift ”you better deliver”. Jag ser det som en komplimang att få det.
— Även om ”Tigern” formade mig en del så tycker jag hela Hofors-tiden formade mig. Det är en stål-stad. Det bodde 14 000 i Hofors då och 6000 av dom jobbade på verket. Fick du inget annat jobb så fanns det alltid jobb på verket. Jag ville inte hamna där utan jag ville bli hockeyspelare och hade min affisch med Börje Salming på väggen. Men det fanns alltid folk där som tyckte jag hade för höga ambitioner och det blev min morot.

VILLE INTE SPELA JUNIORHOCKEY

Efter två säsonger i Hofors skriver Andreas Johansson på för Falun.
— Jag fick chansen att flytta till Falun då Anders Kallur tog dit mig. Många tyckte det var för tidigt, men för mig var det första steget som ett bevis på att jag hade lyckats.

Varför blev det just Falun och inte Brynäs?
— Jag spelade redan seniorhockey, att då gå ner och spela juniorhockey tyckte jag och ”Tigern”, vi satt i vårt kök… Brynäs var väldigt rörigt då och olika som ringde mig varje dag, men jag var också upp till ”Ö-vik”, AIK, Djurgården och egentligen till alla lag i hela Sverige som hade ett hockeygym.
— Anders Kallur hade flyttat hem och jobbade som scout för Islanders men jobbade också åt Falu IF. Han frågade vilken linje jag ville gå. Nu var jag inte så intresserad av skolan, men jag sa målarlinjen eftersom farsan var målare. Då skräddarsydde Anders Kallur ett hockeygym i Falun åt en elev, jag.
— Klockan 7.00 och ibland 8.00 var jag och Anders själva i Falu Ishall. Jag tog bussen från Hosjö, där jag bodde då, tränade is och fys med Anders, gick till skolan, tillbaka på eftermiddagen och sedan tränade jag med laget på kvällen. Vi mötte lag som Örebro och Vita Hästen så det var en bra serie. Jag kom ihåg att vi hade derbyn mot Mora när ”Boorken” (Leif Boork) var tränare där och (Stefan) Ketola och ”Notan” (Mattias Norström) spelade där.

BLEV HACKKYCKLING

Det blev en tuff första säsong för den då 16-åriga forwarden från Hofors.
— Jag var yngst och det fanns inga andra juniorer i laget. Falun var ett lag som till och med siktade på att gå upp. Det var en jäkla tuff jargong och jag var ofta hackkycklingen. Leif Eriksson hade kommit hem från Malmö liksom Lars-Åke (Nilsson), den duktiga centern. Stefan Perlström hade kommit hem från Djurgården.
— Jag jagade dom här killarna på träningarna och Perlström hatade mig. Innerst inne älskade han nog mig, men han markerade och slog mig blodig några gånger fast jag hade galler. Det här gjorde att han till slut älskade mig också. Det där var en bra skola för mig.
— Andra säsongen gick det riktigt bra för mig, men för laget gick det dåligt och vi kom sist.

Det blev två säsonger i Falun innan Andreas Johansson inför säsongen 1991/92 flyttade till Karlstad för spel i Färjestad.
— Efter andra säsongen, då hade jag spelat i juniorlandslaget, skulle jag bestämma vart jag skulle gå. Då tyckte ”Tigern”, som var med i processen även då, att jag skulle gå till Färjestad.
— Jag ville till Brynäs, men dom gjorde ingen större ansträngning för att få mig. Brynäs erbjöd ettårskontrakt med Färjestad erbjöd tre år så jag kunde utvecklas i lugn och ro. Presentationen då jag kom till Karlstad var förstklassig.
— Jag sa först nej till Färjestad. Sedan ringde (Kjell) Glennert hem till oss i Hofors. Då sa han till pappa ”ta med pöjken och kom ner hit igen”, och så blev det.

Kjell Glennert. Foto: Bildbyrån

Den sommaren blev också väldigt händelserik för Andreas Johansson.
— Junior-EM gick väldigt bra. Vi var ju 73:orna med ”Macke” (Markus Näslund) och ”Foppa” (Peter Forsberg), men jag hamnade alltid ett snäpp under dom eftersom dom var så väldigt bra.
— Draften som var den sommaren hade jag ingen koll på. Visst hade jag hört att jag kunde bli draftad, men det var först då pappa ringde och sa att det stod i Expressen att jag blivit draftad som jag fick redan på det. Det var Anders Kallur och Islanders som tog mig i sjunde rundan.
— Nu flyttade jag långt, 30 mil. När jag bodde i Falun kom mamma förbi med matlådor fast jag aldrig åt dom. Nu vart det mer på riktigt.

SÖKTE SIG TILL FEL UMGÄNGE

Det blev också en tuff start för honom i sin nya klubb.
— Jag gjorde illa foten direkt mot HV71 borta. Under den perioden misskötte jag mig. Jag åt fel mat och sökte mig till fel umgänge när jag var ute på krogen. Jag gjorde saker jag aldrig hade gjort förut. Dessutom tjänade jag pengar för första gången på hockeyn, 15 000 kronor i månaden var sjukt mycket. Det var knappt vad farsan hade på sitt jobb.
— Jag gillar att ha kul, men jag pratade med Håkan Loob nyligen om det här då vi gjorde en podcast, att jag nästan slängde bort ett år där. Fast jag haft en lång bra karriär så är det saker jag ångrar och det där är ett år som jag ångrar att jag inte hade ett bättre mentorskap. Jag själv klarade inte av det samtidigt som mina föräldrar satt hemma i Hofors. Dom jobbade och kunde självklart inte sitta och åka till Karlstad hela tiden.
— När jag var ute på krogen hamnade jag med lite äldre samtidigt som jag var skadad och gick upp i vikt eftersom jag åt dålig mat. Bara en sådan sak som det fanns ett McDonalds i samma stad. Det var som ryssar som blir nyrika, jag hade hela världen framför mina fötter, men det gick lite för fort.
— Jag tog mig igenom den perioden, men vi hade också ett sjukt bra lag. Det var inte bara att slå sig in där, Håkan Loob, Thomas Rundqvist, Bengt-Åke Gustafsson, Kjell Dahlin, Peter Ottosson, Lasse Karlsson, Magnus Roupé, Jonas Höglund, Staffan Lund… Jag kan rabbla hur många som helst. Dom forwards jag räknade upp var landslagsspelare allihop. Jag spelade 36 matcher, men min is-tid var inte så stor.
— Jag skapade mig själv en jäkla uppförsbacke och det är därför jag idag vill att unga hockeyspelare tar vara på den här tiden i sina hockeyliv.

Andreas Johansson 1992. Foto: Bildbyrån

Hur tog du dig igenom det?
— Jag gick igenom några stålbad och var bland annat uppkallad till Harald Lückner och föreningen. Till slut bestämde jag mig bara och när jag väl bestämt mig så har jag bestämt mig.
— Då träffade jag också henne jag var gift med under många år. Hon är fem år äldre än mig och hon var viktig eftersom hon fick mig att bli lite mer seriös. Samtidigt visste jag att den här chansen aldrig mer kommer tillbaks. Bland annat ”deffade” jag ner mig tio kilo till säsong två.
— I samband med det började framgångarna komma. Jag blev mer intresserad av vad man äter och hela den biten. Oavsett om det är i arbetslivet eller idrottslivet så måste du gå igenom tuff för att lyckas och det där var en tuff bit för mig.

FICK KVALA KVAR FÄRJESTAD

Färjestad har på pappret ett riktigt starkt lag, men trots det får laget lämna elitserien efter jul säsongen 1993/94 för att spela i allsvenskan.
— Vi hade ett grymt bra lag. Problemet under mina två första säsonger i Färjestad var målvaktssidan. Anders Bergman var en grymt bra målvakt, men han var skadad väldigt mycket. Bakom där fanns det inga vinnarmålvakter, vilket var det som Djurgården och Malmö vann på.
— Säsongen du nämner sticker Bengt-Åke och Thomas Rundqvist till Feldkirch. Lasse Karlsson, som var VM-center och vinner VM-guld, knäet på honom går sönder och han kan inte spela. Då har vi Mats Lindgren född 1974 och Mathias Johansson född 1974 som centrar. Man får göra om mig till center så det blir 19-20 åringar som ska driva laget. Vi var jättetalangfulla, men vi kunde inte axla den biten.
– Vi började serien med sju raka torsk. Då var det 22 matcher innan jul och vi hade en rad med elva matcher utan förlust, men då var det försent och vi hamnade i allsvenskan efter jul.

Ville fansen och folket i Karlstad se tränaren Jörgen Palms huvud på ett fat?
— Ja, det blev så. Sista matchen, den i Rögle då vi förlorade och blev klara för allsvenskan, kom Kjell Glennert in och körde ett tal ”Det är stora pamparnas fall i år”. Då hade PG Gyllenhammar fått gå från Volvo. ”Det ni läser i tidningarna om att ni ska få gå ner i lön behöver ni inte oroa er för. Ni får er lön, men vi ska upp direkt”.
— Det var turbulent, men vi unga killar men jag tror inte påverkades lika hårt som Håkan Loob och dom här som mer förstod innebörden om vi skulle åkt ur. Det var faktiskt klubbens existens det handlade om.
— När Per Bäckman kom in, det var inför OS i Norge, fick vi ett långt break. Vi började allsvenskan lite knackigt med förlust mot Vita Hästen och något lag till. Då kom jag ihåg känslan, att det här var inget bra. Då sparkade klubben Jörgen Palm och in kom Bäckman. Då fick vi tre veckor på oss att träna. Han kom in och var så jäkla tydlig och tuff. Vi fick energi på träningarna och sedan vann vi 18 raka matcher med dom tre sista mot Boden. Det var aldrig något snack och vi hade ett sjukt bra powerplay med Leffe Carlsson på backen, Håkan Loob på vänstern, jag på högern, Mats Lindgren och Jonas Höglund i slottet. Vi gjorde mål nästan varje gång vi var på isen. Vi vände det till något positivt och det vart en kul resa ändå.

Per Bäckman. Foto: Bildbyrån

Andreas Johansson kom med till VM i Globen 1995, men efter turneringen lämnar han Färjestad för spel i New York Islanders.
— Det fanns en oskriven lag som man följde och det var att man skulle göra ett VM innan man blev NHL-proffs. Du var inte redo annars. För mig var det och Tre Kronor viktigt.
— Jag hade tackat nej till att åka över året innan. Då ville Islanders att jag skulle åka över och spela i farmarligan. Nu gjorde jag ett bra VM i Globen och spelade bra hela säsongen i elitserien samtidigt som jag ville över dit och spela.
— Man kan säga att Håkan Loob var min agent. Vi står uppe på gamla herrgården och tar emot ett fax mitt i natten på jättemånga sidor. Håkan ville att jag skulle läsa, men jag sa åt honom att bara visa var jag skulle skriva på ”Jag skiter i vad det står” ha ha…

CAMPEN BLEV EN CHOCK

Det blir tre matcher för Andreas Johansson i Islanders under hans första säsong. I stället får han tillbringa större delen av tiden i farmarlagen Worcester och Utah.
— Det var så annorlunda då. Jag åkte dit dagen innan campen och det är inte som nu när agenter är där och tar emot dig, du lotsas in och så vidare.
— När jag kom dit till Kitchener, Ontario var det två listor i lobbyn på hotellet. Jag var i ena gruppen av 33 spelare. Tommy Söderström, Tommy Salo och Niklas Andersson var i den andra. Jag tyckte att det var jobbigt att behöva vara ensam svensk med tanke på språket. Dessutom var jag van med det svenska där materialaren kommer med grejer, men där borta var det ingen som ens pratade med mig. Första övningen i Sverige åkte man och stretchade lite, men där var det bara att köra direkt.
— Det vart lite av en chock, men det gick väldigt bra på campen. Jag och Zigmund Palffy spelade ihop. När det hade gått några veckor på campen började snacket gå, att jag var överraskningen samtidigt som jag gjorde en hel del poäng. Trots det skickade klubben ner mig. Det här var tio dagar innan premiären och det var lite tufft eftersom jag inte såg att det skulle komma.

Andreas Johansson under VM i Globen 1995. Foto: Bildbyrån

Nu blev det alltså istället spel i farmarligan.
— Jag åkte ner till laget Worcester, spelade en träningsmatch mot New Jerseys farmarlag. Jag gjorde tre mål. Direkt efter matchen blev jag uppkallad. Då hade jag skaffat en agent och han sa att man bara testar mig och att jag tog det på rätt sätt.
— När jag kom upp spelade jag genrepet mot New York Rangers. Det var första gången jag spelade mot (Wayne) Gretzky och jag tekade mot honom hela matchen. Vi vinner med 3-2 och jag gjorde ett mål. Direkt efter matchen, jag hann inte ens duscha, blir jag inkallad till GM, Don Maloney, coachen Mike Milbury och alla andra som satt där. Jag skulle ner till Worcester igen.
— Då kände jag ”vad är det här”. Jag hade gjort precis allt. Då delade Islanders farmarlag med St. Louis Blues och Islanders hade lovat att skicka dit ett antal spelare. Dom som jag egentligen hade gått lite bättre än hade envägskontrakt och tjänade en halv miljon dollar medan jag tjänade 25 000 dollar, så det var mycket politik.
— Nu kanske inte jag var fullt redo ändå, men hade det varit idag hade jag fått spela in mig eftersom man nu har ett helt annat tålamod. Det var inget kul i farmarlaget eller rättare sagt, det enda som var kul där var att Christer Olsson också var där eftersom han tillhörde St. Louis. Varken han eller jag tjänade direkt några pengar då så han och jag fick hyra en lägenhet ihop tillsammans med våra respektive. Vi delade på en hyrbil och tog bilen till träningen på morgonen. Sedan fick vi skynda oss hem för tjejerna skull, handla och göra det dom ville göra på eftermiddagen.

ALLVARLIG ANSIKTSSKADA

Det blev ingen lyckad säsong för Andreas Johansson i Worcester då han bland annat ådrog sig en allvarlig ansiktsskada.
— Vi hade en coach, Tim Roberts, en ruggigt old school från Montréal. Han var bra mot mig i början, men sedan vände det där. Jag försökte göra allt för att passa in hos honom men till slut hade jag bara ett alternativ kvar och det var att börja slåss.
— Jag ringade in i kalendern vilket datum jag skulle göra det och började träna fighting efter träningarna med fightern i laget. Sedan gick jag på pumpen och gjorde mig väldigt illa. Jag bröt ok-benet, satte i åtta skruvar och bytte ut en del av skelettet i ansiktet och var borta väldigt länge.
— Efter det att jag kommit tillbaka, det här pratar jag med spelare om idag att bara för att dom blir petade så åker dom hem med svansen mellan benen, men man får bita i. Ofta får jag höra ”du var ju inget tuffare”. Jo, det var jag för jag bet i.
— En månad efter operationen sa läkarna på Boston University hospital att det var 50/50 om jag skulle kunna ha kvar mitt öga. Ögat hade tryckts upp under pannbenet av frakturerna. Idag mår jag bra, men jag fick 30 procent nedsatt syn på vänster öga, vilket jag fick reda på 15 år senare.

Trots den svåra skadan kämpade Andreas Johansson sig tillbaka till en mycket fin NHL-karriär.
— Jag kom tillbaka, började träna men relationen med coachen var helt körd. Då ringer Butch Goring. Han coachar i IHL som då var andraligan efter NHL. Jag spelade i AHL som då var tredjeligan. Han hade pratat med Islanders och sagt ”jag tar hand om pojken, skicka hit honom”.
— Då åkte jag till Salt Lake City och fick börja spela mycket. Tommy Salo var också där och det slutade med att vi vann mästerskapet ihop inför 19000 personer, en helt fantastisk resa. En stor anledning till att vi vann mästerskapet var att Tommy Salo var så sjukt bra. Vi slog Orlando i finalen efter fyra raka. Vi avgjorde hemma i sudden.

TREJDADES TILL PITTSBURGH

Under sin andra säsong i Islanders blir Andreas Johansson trejdad till Pittsburgh.
— Då hade jag först spelat World Cup, vilket hade gått bra, och jag tog en tröja direkt i Islanders. Sedan blir jag och Darius Kasparaitis trejdade i slutet av november. Islanders var ett ungt lag där Mike Milbury tränade skiten ur oss varje dag. Sedan kom vi till Pittsburgh med alla sina superstars. Det var som en stor country-club.

Tomas Sandström. Arkivbild

I laget spelade bland andra Mario Lemieux, Jaromir Jagr, Ron Francis, Petr Nedved, Kevin Hatcher och Ken Wregget.
— Direkt då jag kom dit kom Tomas Sandström fram ”Tjenare hoforsan” på sitt Fagersta-mål. Dagen efter blev Fredrik Olausson trejdad från Anaheim. Pittsburgh låg dåligt till och Mario hade bara gjort två mål på senaste tolv matcherna så man bytte ut halva laget. Stu Barnes kom in, Jason Woolley, jag, Freddan, Kasparaitis.
— Kvällen innan hade jag varit hos Kenny Jönsson och Annelie på middag. När jag kom hem hade Rick Bowness i Islanders pratat in på telefonsvararen att jag skulle ringa honom. ”Vi har trejdat dig och Darius till Pittsburgh, Craig Patrick kommer ringa dig så lycka till där”.
— Då ringer Craig Patrick ”A flight leaving 9.30 to morrow morning from La Guardia airport, see you”. Jag sa till min tjej att jag måste dra till Pittsburgh imorgon. Jag och Darius drog dit och på den här tiden hade vi inga mobiltelefoner så vi kunde kollat träningstiderna. Vi missade träningen men dom säger till oss att det är match samma kväll mot St. Louis hemma.
— Jag fick hälsa på alla, men hade inte träffat tränaren ännu. I alla fall sa man till mig att jag skulle vara på arenan, Civic Center, vid halv fem. Jag och Darius åkte ner dit till halv fem. Jag tänkte att jag nog inte skulle spela. Mario ville ha dit Darius eftersom han hade blivit tacklad av honom så mycket. Så var dealen. Jag åkte med på ett hörn.
— Då blir jag inkallad till tränaren och han visar mig line-upen. Jag börjar titta längst ner. Jag var inte i tredje eller andra utan jag fick spela center med Mario och Jagr i första. Jag var så jäkla nervös och rädd, ringde min pappa från omklädningsrummet och sa ”kolla inte på sporten imorgon bitti för din son kommer ha skämt ut sig”. Nu gick det jättebra och jag spelade fram till ett mål som Mario gjorde.

Dick Tärnström har berättat då han spelade i Pittsburgh att det var Mario Lemieux som dikterade villkoren på träningarna, var det så under åren du var där också?
— När vi kom dit då hade åtta, tio man varken axelskydd eller hjälm på träningen. Jag och Darius var ju vana att tackla några varje träning så det blev en omställning.
— Vi fick skjuta Tom Barrasso på benskydden annars vart han grinig. Du kunde inte tackla dom här killarna som inte hade några axelskydd på sig och när Mario hade pucken, du kunde ändå inte ta den så det var bara att åka och byta, skrattar Andreas Johansson som säsongen därpå fick vara med om en stor förändring då det gällde inställningen i laget:
— Mario gick av träningen då han kände sig klar men efter säsongen lade han av. Ed Johnston, som var coach, slutade också. Då kom Kevin Constantine in och då blev det stentufft i stället. Då hade inte Jagr Mario med sig och det slog verkligen gnistor kring Constantine och Jagr. Det resulterade i att Jagr slutade mitt under säsongen. Han var bara inte där en dag.
— Laget var ändå fantastiskt bra. Vi fick in en målvakt, Patrick Lalime, som tog rookie-rekordet, mest matcher i rad utan att förlora. Han släppte in fem ibland, men dom här andra killarna gjorde sex, sju mål framåt. Jag spelade med Jagr och Lemieux ganska länge in första säsongen. Sedan fick jag en tackling borta mot Toronto av Wendel Clarke så jag bröt två revben. Då kom, Stu Barnes in från Florida och tok-levererade så jag blev av med min plats i den kedja.

Islanders, Pittsburgh, Ottawa, Tampa, Nashville, Calgary, Rangers… Vart trivdes du bäst?
— Det som var höjdpunkten i Pittsburgh var att jag fortfarande var i en etableringsfas. Det var där jag visade att jag kunde spela även om jag inte fick den rollen som jag kanske hade fått i Islanders om jag hade varit kvar där.
— Höjdpunkten var ändå mina två sista säsonger i Nashville (2002-2004). Då var jag trygg och hade etablerat mig. Ottawa (1998/99) var också fantastiskt. Inte bara då att jag gjorde många mål på få matcher. Utan jag, (Daniel) Alfredsson, (Andreas) Dackell och (Magnus) Arvedsson vi var ett så skönt team. Jacques Martin var en grym coach.

Andreas Johansson i Ottawa. Foto: Bildbyrån

Vi gjorde en grym säsong men åkte ut mot Buffalo då (Dominik) Hasek var helt ostoppbar. Tiden i Rangers var också bra.
— Det som inte var bra var Tampa Bay och Calgary. Det har och göra med att jag blev trejdad sommaren efter Ottawa trots att jag inte ville det. Martin ville ha kvar mig, men (Rick) Dudley som var GM i Ottawa, ägarna i Tampa tog in honom dit och jag var hans favoritspelare. Han trejdade bort Rob Zamuner, lagkaptenen, och en miljon dollar mot mig. Det här samtalet får jag hemma i Hofors på midsommar. Ja tänkte ”nej, jag trivs ju så bra i Ottawa”. Det där med palmer och golf skiter jag i. Jag är hockeyspelare och vill vara i en hockeymiljö.
— I Tampa var det jag, ”Nyllet” (Michael Nylander) och Fredrik Modin som var svenskar, men den coachen (Steve Ludzik) gillade inte svenskar. Jag vantrivdes verkligen sjukt mycket i Tampa så där begärde jag en trejd. Orsaken till det var att jag hade fyra frakturer i foten som tränaren visste om men ändå spelade mig utan att tala om det för mig, så jag var nära att stämma Tampa. ”Nyllet” blev också illa behandlad. Då tog Calgary mig och där hade jag det bra.

FLYTTADE TILL SCHWEIZ

Ny coach för Andreas Johansson blev Brian Sutter.
— Det var en hårding. Dagen efter en förlust så smög jag efter väggen för att han inte skulle se mig. Det som hände då var att min dåvarande fru blev gravid och det hade varit för mycket på kort tid för mig och jag kände att jag ville till Europa eftersom vi skulle föda barn samtidigt som jag ville landa lite grann.
— Jag och Olausson var tajta då och han hade också fastnat lite. Då kom Bern och jag har alltid varit nyfiken så vi sa att vi kör en säsong i Schweiz och det blev jättebra. Min son (Wilson) är född där i oktober 2000 och jag fick pris som bästa spelare i ligan. Samtidigt plockade Rangers upp rättigheterna på mig under säsongen. När dom gjorde det ställde jag in mig på att jag ska spela så bra i Bern att jag får spela i Rangers. Det är ändå som att få spela fotboll för Barcelona.
— Då var Jörgen (Jönson) hemma i Färjestad. Även Micke Renberg var hemma. Vi tre spelade alla landskamper ihop den vintern och blev en bra trojka i Tre Kronor och fick avsluta med ett bra VM. Rangers-tiden kom också att bli helt underbar förutom 9/11.

Del 2 av Old School Hockey med Andreas Johansson kommer i morgon söndag. Där berättar han bland annat om 9/11, förhandlingarna med Glen Sather och tiden som tränare där han till och från fått höra en del inte allt för trevliga saker riktade direkt mot honom.

Andreas Johansson. Foto: Ronnie Rönnkvist