Riikka Välilä.Foto: Ronnie Rönnkvist

44 år gammal är hon med råge den äldsta hockeyspelaren i SDHL. Finskan Riikka Välilä har tagit en annorlunda väg till HV71 med bland annat ett tio år långt uppehåll. Nu siktar hon på sitt fjärde OS och ytterligare ett VM för Finland.
– Det är inte lätt att sluta, skrattar Välilä i en intervju med hockeysverige.se.

LINKÖPING (HOCKEYSVERIGE.SE)
Jyväskylä är i idrottssammanhang mest känt för rally. Men det är även staden där en av finsk hockeys största spelare, Riikka Välilä, växte upp. Hon gjorde sin första VM-turnering redan 1990 och har sedan dess deltagit i ytterligare sex VM och tre OS. I dag är hon fortfarande aktiv, 44 år gammal, och SDHL:s klart äldsta spelare sedan hon flyttade till Jönköping för spel i HV71 inför förra säsongen.

Gammal är äldst i HV71. Välilä har nämligen mäktat med imponerande nio mål och 31 poäng på 19 matcher i SDHL den här säsongen. Men troligtvis hade centern, som ofta kallas ”damhockeyns svar på Jaromír Jágr”, inte spelat ishockey just nu om det inte vore för att hon tagit ett tio år långt uppehåll mellan 2003 och 2013. 
– Jag var ganska mätt på hockeyn när jag var runt 29, 30 år, berättar Välilä när hockeysverige.se träffar henne för en intervju i Saab Arena i Linköping.
– Dessutom tänkte jag att om vi skulle bilda familj så ville jag ha barn då. När jag fick mitt första barn ville jag vara mycket med honom. Sedan fick jag andra och tredje barnet också och hade svårt att lämna dom. Jag ville koncentrera mig på barnen och hade dessutom börjat jobba och leva som en helt vanlig människa förväntas att göra

Men suget efter hockeyn kom tillbaka. När det vankades OS 2014 beslutade hon sig för att testa att göra comeback i moderklubben JYP.
– Jag var ledare i damlandslaget 2012/13, säsongen före Sotji. Det skojades mycket om att jag borde göra comeback, men det var verkligen på en skojnivå. Någonstans väcktes ändå den här känslan av att det skulle vara jätteroligt att vara med igen.
– Under VM 2013 började jag känna efter hur kroppen reagerade. Det kändes bra i kroppen, jag var på is en del under sommaren och allt började rulla på åt rätt håll. Visst var jag osäker på hur det skulle fungera och om jag skulle hänga med. Det givetvis många frågor som jag hade i mitt huvud.

Upplevde du det lätt att komma in i spelet internationellt till OS eftersom det är en ganska stor skillnad mot att spela i finska ligan?
– Det var inte så lätt att komma igång med träningen eftersom jag nog mentalt stressade upp mig, hur skulle det gå och så vidare. När första matcherna i serien och landslaget gick så pass bra blev jag hungrigare och ville bara mer.
– Jag kände att jag ville bli bättre och när jag sedan märkte att jag faktiskt också kunde bli bättre blev jag ännu mer motiverad. Det var ganska häftigt att känna då jag är över 40 år kunde bli bättre. Jag brukar säga till våra unga tjejer att ”sky is the limit” för er. Om jag fortfarande kan bli bättre så… jag försöker skaka om dom lite och säga ”kom igen nu”, skrattar Riikka Välilä.


Foto: Getty Images/Martin Rose

ETT AVGÖRANDE SKEENDE FÖR HELA DAMHOCKEYN

Riikka Välilä har ett perspektiv på damhockeyn som få andra spelare kan göra anspråk att ha. 1998 deltog hon i den första OS-turneringen för damer i Nagano. I dag ser hon tillbaka på det som ett avgörande skeende för hela damhockeyn.
– Då kunde jag tänka lite mer på hur häftigt det var och att det verkligen gått framåt för damhockeyn. Dom som fattade beslut tog damhockeyn på allvar och började tänka mer på jämställdheten.
– Det måste finnas personer som tar initiativ om sådana här saker ska hända och givetvis är jag tacksam över att det finns sådana. Vi får ändå inte glömma att damhockeyn trots allt är ganska ungt.

Fick ni bra stöd från finska förbundet då ni skulle åka på ert första OS?
– Jag kommer ihåg att vi hade det bättre än vad svenska laget hade. Om jag däremot tänker på det stöd som ishockeyförbundet gav då och jämför med nu så har det gått mycket framåt på den fronten.
– Visst är det mycket att jobba med och det finns folk som tycker att det här inte fungerar bra och saker måste hända snabbare, men jag tänker lite mer att vi måste ha tålamod för saker händer så här, säger Riikka Välilä och vänder upp och ned på handflatan och menar att det inte sker några stora förändringar över en natt.

Du var med i OS 2014 också, var det en stor skillnad på satsningen från förbundets sida?
– Det har hänt mycket och vi har många träningsläger och turneringar med landslaget. Men man måste hinna med serien och vara med sitt klubblag också.
– Man vill att damhockeyspelarena satsar på hockeyn, men om vi ser till det ekonomiska stödet så halkar det efter. Från landslagssidan kräver dom att vi ska satsa och träna si och så mycket och få vissa testresultat på fysbiten. Frågan är när man ska hinna med allt det då vi samtidigt ska försöka jobba eller plugga?
– Det känns ändå som vi är i en brytpunkt och jag tror att det snart kommer hända mer saker inom damhockeyn, precis som det gjort senaste tiden fram till nu också.


Foto: Bildbyrån/Stefan Persson

”PAPPA VILLE ATT JAG SKULLE SATSA PÅ NÅGOT ANNAT”

När Välilä växte upp hemma i Finland, då som Riikka Nieminen, hade inte damhockeyn någon speciellt hög status.
– Pappa ville att jag skulle satsa på något annat än hockey för där fanns det ingen framtid för mig som tjej där.
– Nu var jag 15 år när jag spelade min första EM-turneringen och det var inget jag ens hade kunnat drömma om från början. Det förekommer nog fortfarande att man ifrågasätter varför damer ska spela hockey, men det har blivit betydligt mindre av den attityden, vilket givetvis är något positivt.

Riikka Väliläs man är ingen mindre än Mika Välilä, som bland annat var känd som en skicklig framspelare i Troja-Ljungby under sex säsonger. Han gjorde även säsonger i Boden respektive Borås. Men det äkta paret har inte direkt tränat med varandra under åren.
– Han har aldrig riktigt tyckt om att träna medan jag alltid har tyckt om det så jag har fått köra själv, skrattar Riikka Välilä.

Du är 44 år ung, hur länge tänker du fortsätta spela?
– Jag får givetvis den här frågan väldigt ofta och jag brukar säga att jag får ta en säsong i taget. Efter OS i Sotji tänkte jag att det var en väldigt lång tid till nästa OS, men nu är vi nästan där. Efter det här har vi ju hemma-VM i Finland, så det är inte lätt att sluta.

Det är 20 år sedan du gjorde ditt första OS, är det inte ändå en häftig känsla att kunna säga det?
– Jo, det är en häftig känsla. Jag är så pass gammal att jag kan skryta lite om det, avslutar HV71-forwarden med ett skratt.