Simon Johansson.Foto: Ronnie Rönnkvist

För Simon Johansson kom SHL-debuten den här säsongen. Den 18-årige backen går i sin pappas fotspår – och hoppas en dag att han ska etablera sig på allvar i Sveriges bästa liga. Men först har han ett tydligt mål i sikte.
– Att komma upp i A-laget och spela är som en bonus, men J20 är prio ett. Jag vill vinna SM-guld med J20, säger han till hockeysverige.se.

JOHANNESHOV (HOCKEYSVERIGE.SE)

Simon Johansson inledde sin hockeybana i Linköping och fortsatte den i lite mer organiserad form i Boo. Resan fortsatte sedan i samma klubb där hans pappa, Thomas ”Tjomme” Johansson, spelade elva säsonger, Djurgården. Den här säsongen har 18-åringen fått chansen i Djurgårdens A-lag. Med andra ord är han ganska hemma på Johanneshovs Isstadion i Stockholm.
– Mina första minnen härifrån är då farsan var här och spelade. Jag var här och hejade. Men ska jag vara ärlig så var det mer innebandy med kompisar här än att jag kollade på när han spelade, säger den 18-åriga backen med ett leende då vi slår oss ner i sofforna inne i Hovets domarrum för en intervju.
– När det var matcher inne på Globen hade vi alltid en hörna som vi spelade innebandy i. Det var tillsammans med Adam Falk (Nichlas Falks son) och dom här grabbarna. Det var riktigt kul.

Vad minns du från då pappa spelade?
– Det var alltid lika kul att kolla på honom och inte i någon gång som jag kollade så gjorde han en dålig match. Sedan var det häftigt med allt runtomkring. Speciellt då jag fick vara med nere i omklädningsrummet. Det är nog mest dom minnena jag har från den tiden eftersom farsan slutade då jag gick i fyra eller femman.
– Det hände också när pappa spelade i Linköping att jag fick hänga med i bussen till någon bortamatch. Då fick jag sitta längst fram och det var häftigt. Det är sådana minnen jag tagit med mig.

”DJURGÅRDEN HAR ALLTID VARIT NUMMER ETT”

Thomas Johansson har spelat i Djurgården, AIK och Linköping, men vilket lag som gällde för Simon redan som barn var givet.
– Jag höll på Djurgården. Från det att han spelade i AIK kommer jag inte ihåg något eftersom jag bara var ett eller två år. När farsan spelade i Linköping blev det väl att jag höll lite på dem, eller rättare sagt så höll jag både på Djurgården och Linköping, men Djurgården har alltid varit nummer ett. 

Simon Johansson. Foto: Ronnie Rönnkvist

Det var också i Linköping som Simon Johansson inledde sin hockeykarriär.
– Det var där allt började. Jag var två år och morfar hade byggt en kälke som jag kunde hålla mig i. Sedan var det hockeyskolan nere i Linköping som kallas Björnligan.
– Då fick jag även vara med och spela lite matcher med 98:orna eftersom jag ville spela och man kunde inte hålla mig borta från isen. Den tiden var väldigt kul.

Kan du idag känna en press eller krav att du måste prestera på en viss nivå eftersom pappa har tillhört Sveriges absolut bästa backar under många år?
– Jag försöker bara fokusera på mitt eget. Jag kommer alltid få höra att det är tack vare farsan att jag är här. Men jag vet själv att jag har gjort vad kan för att vara här jag är idag. Min farsa tjatar aldrig på mig utan det är som han säger, det måste komma inifrån mig själv.
– Det är också vad jag tar med mig, att jag vet själv att jag har gjort den här resan. Sedan får jag höra ett och annat. Då är det skönt att bevisa vad jag kan för dom som tror något annat.

När du fått höra ett och annat, vad är det du fått höra då?
– Jag vet inte direkt, men jag tar det mer som en boost eftersom jag vet att det är jag själv som gör jobbet. Sedan är det såklart så att farsan kommer tips och sådana saker, men det är jag själv som måste göra den här resan.

SPELADE FOTBOLL, HOCKEY OCH INNEBANDY

När Simon Johansson flyttade upp till Stockholm och Boo var det inte bara hockey som gällde.
– Nej, jag spelade både hockey och fotboll, men det var även lite innebandy. Då spelade jag faktiskt i Hammarby (skratt). Det var en kompis i min klass som spelade där och han frågade om jag ville hänga med och köra lite. Att det just var Hammarby var ingenting som jag tänkte på då eftersom jag bara gick i tvåan. Då spelade det inte så stor roll.
– Sedan spelade jag fotboll fram till det att jag var 13 år. Jag spelade fotboll dels för att jag tyckte det var kul men dels också för att jag hade många kompisar som spelade. Det var väldigt kul och även det är år som jag kommer minnas.
– Nu blev jag målvakt och jag tröttnade lite på fotbollen då jag inte fick någon målvaktsträning. Då fick farsan ofta tjata på mig ”kom igen, nu måste du ner till träningen”…

Det är inte bara i fotbollen som den 18-åriga talangen vaktat målet.
– Jag stod en match i hockeyn på halvplan. Vi mötte Nordia och vann med 22-0, så jag har hållit nollan hela min karriär som målvakt, skrattar Simon Johansson och fortsätter:
– Den matchen slutade med att jag ville ut och spela puck hellre än att stå mål. Tränaren fick säga åt mig att stanna kvar i målet. Det är det enda målvaktsminne jag har från hockeyn.

Thomas Johansson. Foto: Bildbyrån

Simon Johansson började annars sin hockeykarriär som forward.
– I Boo spelade jag center hela tiden. Det gjorde jag även då jag kom till Djurgårdens U15. Under försäsongen med J18 blev jag skadad under en match och satte mig bland backarna. Då tänkte jag ”Det här verkar kul och jag skulle gärna testa”.
– Jag måste erkänna också att farsan tjatat ganska mycket på mig att jag borde bli back. Det var där det började och sedan har det gått som det gått.

Såg pappa en potential i dig som back?
– Ja, det tror jag. När någon back blev skadad fick jag hoppa in och spela back och då såg han kanske något i mig som jag inte såg själv på den tiden. När jag var yngre var det jämt ”Jag vill inte spela back, jag vill spela forward eller center”.

KUSIN MED NHL-SPELAREN: ”ALLTID KUL ATT TRÄFFA HONOM”

Simon Johanssons kusin är även han en hyfsad hockeyspelare. Hans namn är Alexander Wennberg och han gör nu sin fjärde NHL-säsong för Columbus.
– Ja, han är ganska bra, säger Johansson med ett leende och fortsätter:
–  Alexander är min mammas brorson.

Hur mycket kontakt har ni båda?
– Lite grann. Det blir mer att vi träffas på sommaren. Vi brukar snacka en och han brukar berätta hur det är borta, att bo där, vilka som är svåra att möta och så vidare. Det är jäkligt coolt att jag har en kusin som spelar i NHL. Sedan är det alltid kul att träffa honom eftersom vi har hängt en del då vi var små, säger Simon Johansson som är imponerad över Alexander Wennbergs NHL-karriär.
– Den har gått spikrakt uppåt. Det är jäkligt kul för honom och det bevisar att hårt arbete lönar sig. Han är också uppväxt ute i Boo och började spela hockey där hemma.

Alexander Wennberg. Foto: All Over Press

Du har svarat för åtta mål och totalt 19 poäng på 22 matcher från din backposition i J20 så här långt, hur skulle du sammanfatta din säsong så här långt?
– Självklart är jag nöjd över att det har trillat in lite poäng. Att det skulle bli så här många redan trodde jag inte innan säsongen.
– Samtidigt tittar jag inte så mycket på poängen utan mer på mitt eget spel. Jag kan sitta flera timmar och analysera mina matcher eftersom jag är en så som måste se och lära mig nya saker. Jag tycker att jag har hållit en hög lägsta nivå hela säsongen men också utvecklats mycket den här säsongen. Framför allt då i mitt defensiva spela som tidigare varit mindre bra.

Har din utveckling i defensiven handlat om att du just analyserat ditt spel?
– Ja, absolut. Sedan har jag fått mycket tips härifrån Djurgården. Från Jörgen (Bemström) och alla juniorledare, men även från Stefan Nyman då jag varit där uppe i A-laget. Jag vet inte hur många detaljer jag fått av honom att tänka på, men även av farsan.

”JAG HANN TÄNKA: SHIT, NU HÄNDER DET”

Så här långt har det blivit en A-lagsmatch för Simon Johansson, Växjö hemma på Hovet. Förlust efter straffar 3-4.
– Jag fick ett sms att jag skulle träna på morgonen och man sa redan då att jag kanske kunde få höra så sent som på samlingen att jag skulle lira. Någon timme innan ringde dom också och sa att jag skulle spela. Det var bara att förbereda sig.
– Sedan var det lite roligt att jag var inne på ett baklängesmål så jag fick höra lite av polarna (Skratt). Att jag hade minus ett, men jag brukar svara att jag kom med i protokollet i alla fall. Vi spelade här på Hovet och jag fick verkligen gåshud när jag satt i båset och publiken sjöng ”Sjung för gamla Djurgården”.
– Två minuter i matchen ”Simon, du ska in”. Jag hann tänka: ”Shit, nu händer det”…

Hur kändes det då du kom in på isen?
– Det var så mycket att ta in så jag tänkte nog bara att det var att köra. Jag hade i bakhuvudet att det var en A-lagsmatch och debuten, men jag försökte bara spela mitt eget spel och ha kul, precis som coacherna sagt till mig innan.

Du är halvvägs in i säsongen nu, hur går tankarna kring resten av säsongen?
– Jag fokuserar på J20 eftersom det är där jag hör hemma. Att komma upp i A-laget och spela är som en bonus, men J20 är prio ett. Jag vill vinna SM-guld med J20.