Vår förste målvakt i NHL – Old School Hockey Göran Högosta

Han var vår förste svenske målvakt i NHL. Dessutom blev Göran Högosta lite av en nationalidol när han storspelade mot Sovjet i VM 1977. I veckans avsnitt av Old Scool Hockey berättar han om sin långa karriär.

Man kan hitta flera stora målvaktshjältar inom den svenska hockeyhistorien, men jag undrar om det är någon enskild som blivit så hyllad som Göran Högosta blev efter VM i Wien 1977 där Tre Kronor vann silver? Det skulle kanske vara Leif ”Honken” Holmqvist vid VM-turneringarna 1969 och 1970 eller Lennart ”Klimpen” Häggroth 1962 i Denver, Colorado. Strax därefter kommer nog Tommy Salo från OS finalen 1994 och Henrik Lundqvist från OS 2006.

Självklart minns vi även killar som Thord Flodqvist, Kjell Svensson, Arne ”Brand-Johan” Johansson, Rolf Ridderwall, Peter Åslin, Stefan Liv, Tommy Söderström, Christer Abris, Peter Lindmark, Pelle Lindbergh och så vidare.

TURNERINGEN LEVER KVAR

Märkligt nog är det just VM-turneringen 1977 som lever kvar i folks medvetande och plockas fram då Högostas namn kommer på tal. Men hans karriär var långt mycket mer än så. Därför tar vi med er läsare till Falun där den sympatiske masen idag bor och låter han berätta om sina år i hockeyrinken som började i Borlänge.
– Jag växte upp i Alderbäcken som ligger cirka 3 km från hockeyhallen i Borlänge eller rättare sagt den ute rink som senare fick tält över sig och ännu senare blev Gyllehallen.
– Det var nog först i tio års ålder som jag började spela med IF Tunabro. Fast vi spolade upp en liten naturisplätt hemma när jag var betydligt yngre där jag började åka skridskor. Min storebror Bengt-Olov drog senare med mig till IF Tunabro.

IF Tunabro gjorde några fina år i gamla allsvenskan, vad låg bakom den här succén?
– Först och främst var det väldigt snabbt avancerat av en klubb som bara funnits i tio år när vi gick upp. Det betyder alltså i snitt två år i varje division. I grunden handlade det om bra ledare med ambition, kunnande och vilja. Tränarbiten var också mycket bra under åren. Exempelvis hade vi ”Sigge” Bröms från Leksand och en lokal förmåga som vid namn Olle Hedén som var en bra kille på att svetsa samman gänget.
– Den tredje viktiga biten var att Tunabro hade en väldigt fin ungdomsverksamhet. Vi var sju killar från Tunabro som spelade TV-pucken 1970.

MIX AV RUTIN OCH TALANG

I det Tunabro som säsongen 1971/72 spelade i allsvenskan fanns det en hel del rutin i form av spelare så som Dag Olsson, Stig Andersson, Yngve Hindrikes, Kjell Fhinn och förre förbundsbasen Christer Englund. Men där fanns också bland annat unga talangfulla blivande landslagsspelare som Roland Eriksson, Anders Kallur och Ivan Hansen.

Hur väl kände ni tre varandra redan innan det blev tal om A-lagsspel i Tunabro?
– Anders Kallur kände jag väl inte innan eftersom han kom från Falun, men Roland, Ivan och även Jan-Ove Wiberg, som senare spelade i Leksand, växte upp tillsammans så vi kände varandra väldigt bra. Vi hade ju mer eller mindre tillbringat all fritid på Gyllerinken i Borlänge.

Roland Eriksson. Arkivbild

Var det du eller Juha Raninen som stod Tunabros första match i Allsvenskan? Tunabro förlorade för övrigt den matchen med 10-2 i klassiska Scaniarinken mot Södertälje SK.
– Det var nog jag som stod. Det jag minns bäst från den matchen var att allt gick så fort. (Tidigare leksandsforwarden Kjell Fhinn gjorde för övrigt Tunabros första mål i allsvenskan.)
– Juha och jag hade ett väldigt bra samarbete under åren tillsammans i Tunabro och det blev mycket skratt under dom åren.

När och hur blev det aktuell för spel i Leksand?
– Vi åkte ur med Tunabro efter tre säsonger i allsvenskan, 1974. Samtidigt skulle målvakten i Leksand, Christer Abris, prova på proffsspel i New England och då frågade dom i fall jag ville komma upp och spela för Leksand.
– Det var även aktuellt redan då att jag skulle spela för Frölunda. Deras värvarbas ”Bittan” Johansson var upp till Borlänge och förhandlade med mig och Tunabro, men jag var bara 21 år då och en flytt till Leksand kändes lättare.

Hur togs du emot av alla så kallade stjärnor när ni anlände till Leksands IF?
– Det var inga problem alls. Mats Åhlberg, ”Danne” Söderström, ”Danne” Labraaten med flera var stjärnorna i laget då, men det är fina killar allihop. Alla ställde höga krav på varandra men det var aldrig så att någon blev utfryst eller något liknande. Det fanns heller inga divafasoner utan alla var verkligen målmedvetna och jobbade för att laget hela tiden skulle bli bättre.

Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten. Foto: Ronnie Rönnkvist

Du blev svensk mästare 1975 med Leksand efter ett klassiskt finalspel mot Brynäs. Vad minns du bäst från dom här finalerna?
– Vi spelade den tredje och avgörande finalen på neutral plan, på Scandinavium närmare bestämt. Det jag minns bäst var att det var en jäkla tuff match och det stod 2-2 länge. Brynäs tyckte att dom hade en puck inne och jag kan inte svära på att den inte var det för jag låg på rygg och det var omöjligt att säga på vilken sida av mållinjen pucken var.
– Sedan satte ”Rolle” Eriksson det här avgörande målet bakom Benny Westblom i Brynäs fyra minuter in i ”sudden death”.

Arkivbild

Hur lade du och din kollega Lars ”Lillen” Stenvall upp målvaktsträningen vid den här tiden för att hela tiden utvecklas som målvakter?
– Vi hade ingen riktig målvaktsträning utan vi stod mest i mål på dom ordinarie övningarna. Sedan hade vi ju tidigare målvakten ”Pära” Karlström som tränare i Leksand och det blev ju givetvis en del snack om hur vi skulle agera i olika situationer.
– Jag har egentligen aldrig haft någon målvaktstränare i varken Tunabro, Leksand eller Frölunda. Det var väl möjligtvis vid något juniorlandslagsläger som ”Pära” Karlström och någon till var med.

Hade du ingen målvaktstränare i NHL?
– Det var någon kille med i Islanders, men det vara bara vid något enstaka tillfälle.

Leif ”Honken” Holmqvist och Christer Abris protesterade högljutt när det skulle bli obligatoriskt med ansiktsmask. Hann du spela några matcher utan mask?
– ”Honken” och Abris klippte sönder masker och fixade så att det skulle bli bra. Ja, det var verkligen kontroversiellt.
– För min egen del kan jag bara dra mig till minnes att jag spelat en match utan mask. Det var den första matchen i TV-pucken då jag bara hade någon form av tandskydd på mig. Sen blev det obligatoriskt med mask runt just 1970 då vi spelade just TV-pucken.

Varför lämnade du Leksands IF efter säsongen 1976/77?
– Jag ville prova på spel i NHL. Redan året innan hade jag via mitt ombud Björn Wagnsson fått ett förslag om att spela i Indianapolis i WHA, men då ville jag stanna kvar ytterligare ett år i Sverige. Efter VM i Wien 1977 kom New York Islanders med ett bud som jag nappade på direkt. Då hade jag vunnit SM guld, spelat Canada Cup och tre VM turneringar och kände jag mig mogen för att ta det här steget.
– I efterhand kan man undra vad Islanders skulle med mig till, då man redan hade två av världens bästa målvakter i Glenn ”Chico” Resch och Bill Smith?

Göran Högosta i New York Islanders tröja. Arkivbild

Under dina tre säsonger i NHL spelade du totalt 23 matcher för New York Islanders och Quebec Nordiques, var omställningen stor från den svenska hockeyn till den som spelades i NHL?
– Det får man nog säga att det var. Jag var den första målvakten från Sverige som skulle spela i NHL. Några hade tidigare spelat i WHA (Leksands Christer Abris, Södertäljes Curt Larsson och AIK:s Leif ”Honken” Holmqvist). Då förstod man inte att den vanligaste vägen till NHL för målvakter går via farmarlagen utan du ville ta en plats direkt. Idag är det väl nästan bara Henrik Lundqvist och Viktor Fasth som gått direkt in i NHL av alla målvakter vi har haft där borta. Till och med ”Pelle” Lindbergh fick börja i farmarlag.

NHL-debuten?
– Jag hoppade in vid ett tillfälle i Islanders, men den första riktiga NHL-matchen jag spelade från start var med Quebec Nordiques säsongen 1979/80. Vilka vi spelade mot och hur matchen slutade har jag inte lagt på minnet.

NHL tog slut för din del efter säsongen 79/80, saknade du anbud att stanna eller varför valde du att resa hem till Sverige?
– Jag hade svårt att tända till när det var matcher som inte gällde speciellt mycket och jag visade heller inget intresse utåt för att stanna i NHL. Vi hade fått vårt första barn när vi flyttade över till NHL och han var väl drygt ett år då.
– När vi bodde där borta fick vi vårt andra barn och då kändes inte livet med långa ”roadtrips” och snabba uppbrott från familjen med flyttar och så vidare så lockande längre. Jag hade aldrig några tankar på att stanna kvar efter tredje året, utan då ville jag hem.

Du nämnde som hastigast VM 1977 i Wien tidigare där Tre Kronor gjorde en fantastisk succé och tog silver efter Tjeckoslovakien. Vad kom den här turneringen att betyda för dig som hockeyspelare?
– Den lever med mig fortfarande och dom som minns mig än idag pratar ofta just om att jag var med i VM-turneringen i Wien. Hela laget gjorde en fantastisk prestation där.

Göran Högosta fick ligga i i matchen mot Sovjet. Arkivbild

Du gjorde två nästintill magiska matcher mot Sovjet då ni vann med 3-1 och 5-1 mot det kanske bästa ryska laget någonsin med stjärnor som Vladimir Petrov, Alexander Maltsev, Valeri Charlamov, Boris Michailov med flera. Passade din spelstil bra mot det ryska sättet att spela hockey?
– Min målvaktsstil var att stå på benen så länge som möjligt och inte gå bort mig. När ryssarna verkade komma på skott avvaktade jag och försökte läsa om det skulle komma en, två eller tre passningar i stället och det gjorde att Sovjet hade det svårt att möta mig.

Hur minns du dom vansinniga mötena mot Kanada där Kent-Erik Andersson var nära att få mjälten spräckt, Lars-Eric Eriksson (numera Ridderström) fick en klubba avsiktligt slaget mot ögat och där Stig Salming blev överfallen i hotellmatsalen mellan matcherna.
– Som målvakt var det väl inga direkta problem. Det var ett gäng ganska fega kanadensare som försökte komma över till Europa och ville spela ”Allan”. Visst lyckades dom skrämma en del och vårt lag var inte erfaret av möten med just Kanada då.
– Jag stod bara den första matchen mot Kanada. Den andra stod Hardy Åström, eftersom jag hade åkt på en ljumskskada, men jag kunde spela igen redan efter ett par dagar.

Högosta i ordväxling med kanadensare. Arkivbild

Om vi backar tiden lite så spelade du även med i det första Canada Cup någonsin – året var 1976. Det måste ha varit stort att få vara med om den här turneringen vid den här tiden?
– O ja! Börje Salming har sagt att det var hans största upplevelse på isen när han fick den här klassiska ”Standing ovation” innan matchen mot USA vilket säger en del om intresset för vårt lag.
– Jag fick stå i den avslutande matchen mot Tjeckoslovakien då vi vann med 2-1 och Börje gjorde båda våra mål.

Varför blev ni ”bara” fyra?
– I matchen mot Finland ledde vi med 4-1 och blev väl alltför övermodiga. Det slank in några enkla puckar bakom Hardy Åström som stod i mål den matchen. Många tyckte att förbundskaptenen ”Virus” Lindberg borde ha bytt målvakt, men jag tror inte att det hade spelat någon större roll. Vi förlorade matchen med 8-6. Den matchen kom att bli avgörande för varför vi inte tog oss till final trots att vi slog Tjeckoslovakien i den sista matchen.

Åter till Sverige och elitserien, dit du återkom inför säsongen 80/81, men inte till Leksand utan du hamnade i Frölunda. Hur kom det sig?
– Det var liknade den situation som var när jag kom till Leksand fast tvärtom. Christer Abris hade då kommit tillbaka från WHA till Leksand och varken jag eller leksandsledningen tyckte att det skulle vara en bra situation att vi båda spelade i Leksand då. Det blev fyra mycket fina säsonger i Frölunda i stället. Jag trivdes verkligen jättebra där också.

Högosta i Frölunda.

Du delade målvaktsjobbet med din kompis Benny Westblom dom första tre säsongerna i Frölunda. Hur var det att kampera ihop med en landslagsmålvakt i ett klubblag, konkurrensen måste ha varit knivskarp mellan er?
– Visst var den det! Benny var på gränsen till Tre Kronor han med och var en mycket bra målvakt. Jag stod kanske två tredjedelar av matcherna och Benny en tredjedel, men det var aldrig några problem mellan oss utan vi sporrade varandra.

GJORDE COMEBACK

Säsongen 1986/87 gör Högosta en mycket överraskande comeback i Leksandströjan efter att först ha tillbringat en säsong i Falun och efter det haft uppehåll från hockeyn under en säsong.
– Snacket om comeback började faktiskt redan sommaren innan då jag och Bengt ”Fisken” Ohlson badade bastu en kväll efter att vi jobbat på hans hockeyskola. ”Fisken”, som då satt med i Leksands styrelse, sa att jag fan inte fick spela i någon division 2 eller 3 klubb det året. Anledningen var att Leksand hade Peter Åslin och sedan var det bara juniorer. Ni vet då man sitter där i en bastu och mår gott är det lätt att lova saker, skrattar Högosta.
– Peter Åslin blev skadad i en lårmuskel under säsongen och då ringde ”Fisken”. Jag hade ju lovat så det var bara att packa trunken och åka dit.

Göran Högosta idag. Foto: Ronnie Rönnkvist

– Jag frågade direkt ledningen om vilken av juniormålvakterna som dom skulle satsa på och det var Bengt-Åke Pers. Jag berättade för Pers att jag inte var där för att ta hans plats utan i stället backa upp honom under matcherna och träningarna. Jag tror att ett stort tungt ok föll från hans axlar och den första månaden spelade han ett fantastiskt målvaktsspel och blev även utnämnd som månadens spelare i Leksand.
– Som junior är det lätt att sprattla till en kortare tid och göra bra ifrån sig, det hör ju till junioråldern. I januari var det ett landslagsuppehåll och efter det skulle Åslin göra comeback och jag slutade att träna.
– Åslin blev skadad på nytt och då ”Fisken” ringde igen var det bara att packa trunken på nytt (skratt). Vi hade match mot Björklöven på bortaplan och Pers släppte in sex mål i första perioden. Då frågade jag om han ville slippa stå resten av matchen, vilket han var tacksam för.

Peter Åslin. Arkivbild

– Jag hoppade in och det kändes riktigt bra och för första gången sedan jag börjat träna med Leksand igen så hade jag ingen träningsvärk eftersom jag hade fått vila i en vecka.
Leksand var väldigt nära att få lämna elitserien efter den säsongen och allt skulle komma att avgöras i seriens tre sista omgångar.
– Vi behövde ta minst ett poäng i två av dom tre sista matcherna. Första mötet var med Skellefteå borta och vi fick 2-2. Den matchen ville jag verkligen stå. Publiken var ju alltid som tokig där uppe och om dom var med eller mot mig spelade inte så stor roll. Stämningen där var alltid fantastisk. Minns jag inte helt fel så fick jag matchens spelarpris efter matchen.
– I nästa match spelade vi 4-4 mot Färjestad och vi var klara för elitserien även kommande säsong. (Stefan Åkerlind Årets Ishockey efter matchen mot FBK: ”Det var Högostas förtjänst att masarna gick fram till 3-0. Nu höll det inte ända fram, men det räckte i varje fall fram till en poäng.”)
— Sista matchen mot HV71 fick killarna åka ner till Jönköping utan mig och klara poängen för jag hade ju trots allt mitt jobb som säljare på Pripps att tänka på.

Var det aldrig aktuellt med en fortsättning i Leksand efter den fina säsongsavslutningen?
– Jo, jag fick frågan av Leksand eftersom jag hade varit i bra form säsongen innan, men jag tackade nej. Allt har sin tid brukar jag säga och nu var det mitt jobb som jag skulle satsa på i första hand.

Av alla ledare du har haft vem har betytt mest för dig?
– Det är svårt att lyfta fram någon enskild men visst gjorde det sitt till att ”Pära” Karlström som var vår tränare i Leksand var gammal målvakt. Vi hade väl inte alltid samma åsikter ”Pära” och jag.
– Jag hade honom redan i TV-pucken några år tidigare så visst har han betytt en del för mig, avslutar Göran Högosta som numera bor i Falun och ofta ses på Leksands matcher i Tegera Arena.

Lansering av boken Old School Hockey Fr v: Tomas Jonsson, Per-Erik Eklund, Mats Åhlberg, Skribenten Ronnie Rönnkvist, Tommy Salo, Anders ”Masken” Carlsson, Dan Söderström, Pelle Prestberg, Christer Abris och Göran Högosta.