Retstickan från fängelsestaden – Old School Hockey Emil Kåberg

Han är en av de stora profilerna inom svensk hockey på 2000-talet. I veckans Old School Hockey berättar Emil Kåberg om karriären som innefattade tre SM-guld, en uppflyttning – och en hel del minuter i utvisningsbåset. 

Under åren är det några spelare som rört upp känslor lite extra i hockeyvärlden. Des Moroney, Anders Broström, Stig Salming, Thomas Eriksson, Per Ledin och inte minst en tuffing från ”fängelsestaden” Kumla, Emil Kåberg. På 398 matcher i elitserien skrapade han ihop 856 utvisningsminuter. Nyligen, 17 februari, fyllde dessutom Kåberg 40 år.

När hockeysverige.se träffar Emil Kåberg för en intervju till Old School Hockey i material-rummet på Behrn Arena inleder vi med att prata om uppväxten hemma i Kumla.
– Kumla var bra som hockeystad och lite före sin tid. Vi hade mat efter träningarna, gym i anslutning till A-lagets omklädningsrum och så vidare. Vi hade bra förutsättningar.
– På den tiden var Ericson stora i Kumla. Det var antagligen lätt att få dit folk att spela när klubben kunde erbjuda arbete både till killen och tjejen. Då det fanns mycket arbetstillfällen så fick vi också dit många bra spelare utan att betala så höga löner.

Hade du det här genuina hockeyintresset redan som ung grabb?
– Ja, det hade jag. Nu bodde jag någon mil utanför Kumla så jag sprang inte till rinken hela tiden då jag inte hade träning. Däremot åkte jag in ofta till träningen och tränade mycket med både äldre och yngre, så jag var ändå mycket på hallen.
– Jag var med i Kumla 1988 när dom byggde hallen. Redan första säsongen efter det gick man upp i tvåan och sedan till ettan. Dom som var med hela vägen fick jag senare spela ihop med, Richard Ekbom, Hasse Lalander, Mattias Andersson, Micke Nilsson…
–  Kumla hade en stomme som var med hela vägen från att det var ute-rink till vi spelade i ettan. Många av dom jobbar fortfarande i föreningen. Exempelvis är Mattias Andersson tränare där nu.

MOTORINTRESSERAD

Redan som ung grabb vaknade även motorintresset hos Emil Kåberg, ett intresse som ligger honom varmt om hjärtat fortfarande.
– Ja, jag hade stort intresse för motorcyklar och sådant, men sedan tog hockeyn mer och mer tid. Jag åkte motocross som grabb. Sedan tog inte det fart igen för än jag var runt 20 år. Då skaffade jag en motorcykel och åkte lite.
– När jag sedan spelade i Bofors (2001-2004) åkte jag lite motorcykel på somrarna, lite cross. Sedan kom jag till Färjestad och då fick jag absolut inte köra. Då körde jag lite rally istället, vilket jag fick göra eftersom det inte var någon större skaderisk i det.

Hade du Tina Thörner (Emil Kåbergs svägerska) som kartläsare då?
 – (Skratt) Nej, nej… Anledningen till att jag började köra rally var att några av mina kompisar gjorde det. Jag köpte en rallybil av Tommy, som är en kompis. Sedan finns det ett jättestort motorintresse i min frus släkt, med bland annat Tina.

Håller du fortfarande på med rally?
– Nej, inte rally. Jag hinner inte med allting så rallybilen har stått stilla i några år nu, men nu fick svärfar köpa den. Om jag blir sugen på att köra lite så kan jag låna den av honom eftersom han har lånat den lite av mig förut.
– Rallyt får jag ta upp igen när jag blir ännu äldre. Just nu tycker jag det är roligast att köra och tävla i enduro. Jag har ju kört Gotland International och Novemberkåsan. Nu är jag dessutom veteran så jag får köra Veteran-SM för oss som är mellan 40 och 59 år. Jag tänkte köra den SM-serien i år.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Novemberkåsan är en klassiker som kördes första gången 1915. Den körs på olika platser i Sverige. Förra året (2017) gick den i Enköping och vanns av Albin Elowson från Skövde. När man ser bilder från tävlingen tycks det mottot vara ”Ju skitigare desto bättre”.
– Jag har kört Novemberkåsan tre gånger. Första året kom jag igenom. Då klarade jag det eftersom det var lite mer lätt åkt. Men ifjol var det riktigt… och året innan det var det samma sak. Jag har alltså brutit två gånger.
– 2017 var det runt 18 som gick i mål av 150. Det är bara eliten som tar sig igenom tävlingen när det är så svåra förhållanden. Det är riktigt skitit, blött och sedan åker man så länge.

”Kåsan” är på totalt 30 mil i bland annat skogsterräng både på dagen och natten. Numera är tävlingen känd för sin svårighet och sina svåra passager som kan vara bäckar, myrar och vattendrag.
– Just när man tävlar är det bara plågsamt. På något vis är det ändå kul. Om jag klarar mig igenom så är det jäkligt roligt, men om jag inte klarar det så vill jag på det igen för att klara det nästa gång, så jag planerat att köra Novemberkåsan igen.
– Sedan är det lite kul, Jonas Frögren och jag spelade ihop under många år i Färjestad och han kör också Enduro så vi åker några tävlingar ihop.

STARTADE KARRIÄREN I KUMLA

Åter till ishockeyn. Emil Kåberg debuterade i Kumlas A-lag redan som 16-åring säsongen 1994/95. Då låg laget i Division 1 Västra och slutade näst sist. Det blev tre matcher för Kåberg i A-laget den säsongen.
– Debuten var mot Mora borta (förlust 1-9) och det här var säsongen då det tog fart för mig. Jag hade inte kommit med till Flygvapnet-cup (U17-Distriktslag) som var säsongen efter TV-pucken. Tre månader efter det fick jag debutera i gamla ettan, alltså det som idag är allsvenskan.
– Jag hade kunnat bryta ihop och tycka allting var skit då jag inte kom med till Flygvapnet-Cup, men det vände fort.

Efter debutsäsongen blir Emil Kåberg som 17-åring värvad till Västra Frölunda.
– Jens Ivarsson, som är ett år yngre än jag född 1979, som var en jättetalang då. Han skulle ner och provspela. Frölunda frågade om det var någon mer som ville följa med. Eftersom jag hade gjort några matcher i Division 1 hängde jag med ner och prövade några dagar. På den vägen vart det och egentligen var det bara en slump att jag hamnade i Frölunda.

Det var inget dåligt juniorlag Emil Kåberg kom till. I laget fanns spelare så som Linus Fagemo, Henrik Andersson, Peter Högardh, Martin Knold, Timmy Pettersson, Jonas Andersson-Junkka, Oscar Ackeström, Lars-Göran Wiklander och så vidare.
– Daniel Alfredssons bror Henric också… Det var verkligen ett talangfullt gäng och det tränades väldigt hårt. Det vi gjorde på ett pass med juniorlaget gjorde A-laget på två pass, förmiddag och eftermiddag.
– I A-laget var det Lasse Falk som var tränare, men vi i J20 hade Ulf Labraaten och Benny Westblom. Janne Karlsson var i B-juniorerna.

Hur var det då att komma in i det här gänget som hade tränat väldigt hårt innan också?
– När jag kom dit förstod jag vad som behövdes och det var då som jag började träna ordentligt. Visst var det tufft, men det gick bra. Jag spelade en del i J20 i början av säsongen, men mest blev det spel med J18-laget.

Under Emil Kåbergs andra säsong i Västra Frölunda lämnar han klubben redan efter fem matcher med J20 och återvänder till Kumla.
– Lite hemlängtan fick jag väl. Samtidigt hade Frölunda många bra 80:or som var första års B-juniorer och man satsade mycket på dom.
– Kumla gick bra hemma och jag pratade lite med dom under säsongen. Dessutom var ”Kulon” (Bo Lennartsson) tränare i Kumla då. Jag frågade om jag fick träna med A-laget om jag kom hem, men det fick jag inte. Det gjorde valet lite svårare, men jag tänkte samtidigt ”vad fasen, jag borde ha blivit bättre av säsongen där nere”. När jag kom hem fick jag träna med juniorerna under 14 dagar innan jag fick chansen att vara med en träning med A-laget. Och den chansen tog jag. Första träningspasset körde jag över Erik Ryman, som nu är agent, för jag tänkte att nu är det bäst att visa upp mig.

Försökte A-lagskillarna ta ner dig på jorden?
– Ja, så var det. Då var det också en annan konkurrens och det spelades nästan bara med tre femmor.

Hur trivdes du annars med Göteborg som stad?
– Det var bra. Jag gick inte i skolan eftersom jag hade hoppat av efter nian. Jag tänkte ta ett sabbatsår och sedan börja plugga igen eftersom jag var trött på skolan, men när jag kom ner dit, farsan kände en som hade en uthyrningsfirma så jag jobbade samtidigt som jag spelade.
– Det där fungerade bra. Jag jobbade sju till 14 och sedan var vi några killar som åkte och åt tillsammans på ett ställe.

Var du uppe och tränade med Västra Frölundas A-lag?
– Nej, aldrig. Det är inte heller något som jag tycker att jag borde ha gjort för det fanns så många som var så mycket bättre då.

Emil Kåberg fick en motspelare på fall. FOTO: Bildbyrån

Alla som följer hockeyn vet att Emil Kåberg har haft en aggressiv spelstil som ofta gett honom tillfälle att se delar av matcher från utvisningsbåset. Den här spelstilen är också något som han mer eller mindre alltid har haft.
– Lite så har jag spelat hela tiden. Då jag var liten och även i Kumlas B-juniorer spelade jag så för att hävda mig mot dom som var bättre än mig. Jag gjorde mycket mål och poäng i pojk och junioråldern i Kumla.
– När jag sedan kom ner till Frölunda där alla var lite bättre var jag tvungen att hävda mig genom att spela aggressivare och mer fysiskt. När jag kom hem från Frölunda var jag inte bättre än dom andra och då var jag tvungen att fortsätta vara fysisk. Det var den här vägen jag kände att jag kunde hävda mig på. Träna hårt, vara lite starkare och försöka hitta min egen nisch. Hade jag haft bra händer hade jag säkert försökt på den vägen. Jag letade efter vad som var enklast för mig själv.

”ALDRIG SKADAD NÅGON JÄTTEMYCKET”

Har det funnits coacher på resans gång som velat att du skulle taggat ner det fysiska spelet?
– Ja, det har det väl för man har varit rädd för utvisningar och sådant, men inte något större eller att någon har velat förändra mig. Snarare att coacherna har pushat mig att fortsätta.
– Visst ska man alltid fortsätta utvecklas och det gjorde jag med. Men många spelare som varit väldigt fysiska och som försökt hitta något annat har gått tillbaka i karriären. Jag försökte aldrig släppa på det som tagit mig dit där jag var utan ha kvar och utveckla det spelet också.

Finns det någon incident som du ångrat?
– Nej, inte något. Jag har aldrig skadat någon jättemycket. Sedan har jag blivit skadad själv och påkörd av folk. Jag kan inte minnas, eller så har jag förträngt, att jag gjort någon vansinnes grej.
– Man säger att man aldrig vill skada en spelare och det är väl lite halvsanning. Självklart har jag inte velat skada någon så det blivit något superallvarligt, men när jag spelat mot dom bästa i andra lag så har jag kört på deras spelare så dom tvingades kliva av för resten av matchen eller komma ur spelet…
– Lite har jag nog gjort ändå som är på gränsen och lite över den med. Jag har aldrig velat hugga armen av någon, men lite skadad kanske…

Emil Kåberg i en klassisk fajt med Johnny Oduya.

Har du känt att domarna dömt hårdare mot dig eftersom du har den bakgrund som ”på gränsen spelare” du har?
–  Klart att dom hållit ett öga på mig. Det skulle jag också gjort som domare eftersom det händer mer kring mig. Självklart upplevde jag att dom var på mig, men det där ser jag mer av idag i hockeyn.
– Domarna är på spelare som exempelvis (Alexander) Hellström som är aggressiv. Det får inte ens tjafsas. Det är säkert tillsagt högre ifrån att det ska vara lugnt, men det är också anledningen till att det försvinner mycket känslor ur matcherna. Idag kan det vara så slätstruket så det blir tråkigt att titta på matcherna.
– Sedan kan vi se en del matcher där det tjafsas, gapas och man hugger på varandra lite efter en avblåsning då dom åker till båset. Varför ska domarna lägga sig i det? Tycker domarna det är fel så får dom väl ta utvisning, men inte åka och vakta på varsin spelare bara för att det ska vara tyst och lugnt. I matcherna där det tillåts mer känslor lever publiken upp. Det blir bättre stämning i arenan och så vidare. Lite grann är det så att dom som säger åt domarna att stävja det här med känslor inom hockeyn kväver ligan och stämningen. Med lite mer känslor blir det en hetare och bättre hockey.
– Visst finns det spelare som är bekväma av sig, som inte vill tjafsa eller ha ett hugg i knävecket utan bara flyta med, men den stora majoriteten vill ha mer känslor i matcherna. Sedan ska det inte gå över styr så det blir några fula grejer eller att matcherna tar en halvtimme längre bara för att det är snack efter varje avblåsning. Men lite hugg, tjafs, slag och bråk efter avblåsningarna gör att spelet blir intensivare.

Hur var din relation till domare som exempelvis Ulf Rådbjer som själv var väldigt verbal på isen?
– Jag tycker ändå jag hade en ganska bra relation till domarna. Visst har jag tjafsat och gapat mycket med domarna, men det har varit då jag varit het och inne i matcherna. Domare som exempelvis Rådbjer, för dom har jag fått ha en reaktion och aldrig tagit ut mig för att jag vrålat till. Däremot, har jag fortsatt tjata då ska skulle jag ha en utvisning.
– Sedan finns det domare som backar upp och skyddar sig med en tio minuter misscondact så fort det blir något. Det handlar nog om att vissa domare vill ha det lugnt, bekvämt, vill ha det överstökat, göra sitt jobb och åka därifrån.
– Rådbjer och några till dömde nog mer för att dom hade spelat hockey och hade en passion för det här. Han kunde tjafsa som domare och det hade jag inga problem att ta. Det har antagligen varit deras sätt att förlänga karriären.

”STRUMPAN” TOG HONOM TILL BOFORS

Emil Kåberg i Boforströjan.

Emil Kåberg gör ytterligare fyra säsonger i Kumla innan Bofors dåvarande tränare, Leif Strömberg, hör av sig.
– Jag har Leffe Strömberg att tacka för att jag kom till Bofors. Vi hade haft riktiga duster och det var ett jäkla liv då vi mötte Bofors med Kumla. Egentligen var jag klar redan före jul (år 2000) för Bofors och jag kände att det här var ett steg i rätt riktning i karriären. Dessutom hade Bofors varit bra säsongen innan.
– Det var lite kul med Strömberg eftersom vi hade tjafsat tidigare, vilket det stod om i tidningarna och så vidare. Såklart att jag blev förvånad när han ringde. Jag trodde först att det var någon som drev med mig ha ha…
– Vi träffades någonstans utanför Kumla och pratade och sedan kom vi överens om att jag skulle spela för Bofors nästa säsong.

Leif Strömberg, som idag tränar Vita Hästen, kom att bli en viktig person för Emil Kåbergs fortsatta karriär.
– Det var i Bofors min karriär tog ytterligare fart och tack vare tiden där kom jag till Färjestad efter två och ett halvt år. Det var två jäkligt roligare två och ett halvt år jag hade i Bofors.
– Det fanns en stomme där, men även många yngre som ville uppåt, många juniorer från Färjestad som inte kunde ta steget upp i deras A-lag direkt. Dessutom värvades det in lite spets utifrån.

Var det redan vid den här tiden speciellt att komma till Bofors som bortalag och spela?
– Jag tror att det var i vevan med Leffe Strömberg som det där satte fart. Det var tufft att komma dit innan Strömberg också när Peter Holmberg, 100 kilo och stenhård, spelade där.
– Med Strömberg som coach var det många unga hungriga, aggressiva spelare. Han fick ihop så att alla unga spelare drog åt samma håll och stod upp för varandra. Det där har hängt i och med att Bofors fått behålla stommen med Tobias Thermell, Kristofer Näslund, Martin Thelander, Fredrik Höggren, Christian Karlsson och så vidare. Det är inte så vanligt i lagen längre.

SPELADE MED SAM HALLAM

Tänka sig – Sam Hallam har spelat med Emil Kåberg.

I samma lag spelade även nuvarande Växjö-tränaren, Sam Hallam.
– Han spelade både back och forward. Det är en bra kille och jag tror att det var Strömberg som tog dit honom också från Tumba och innan det AIK. Sam var inte jättebra på något men inte jättedålig på någonting heller. Han stack inte ut som spelare, men var användbar till allting och gjorde sitt jobb.

Var han redan då en ledare i omklädningsrummet?
– Han var rätt ung, men visst var han det. Samtidigt fanns det många äldre som stack ut, Torsten Yngvesson, Björne Eriksson (Joel Eriksson Eks farbror) och Björn Östlund. Han var ingen jätteledare då, men inte heller bara en i mängden. Hade han spelat lite längre så hade han garanterat blivit en ännu större ledare i omklädningsrummet eftersom han är en så bra ledare nu.

I mitten av säsongen 2003/04 får Emil Kåberg chansen att testa på Färjestad.
– Färjestad gick dåligt då och behövde, skulle jag tro, en spelare som gick in och rev runt lite och spelade fysiskt. Det hade gått bra för Färjestad i inledningen av säsongen, men före jul hade det börjat gå lite sämre och kanske lite slentrian i allt.

Var du själv förberedd på att chansen kunde komma?
– Nej, det var jag inte. Leffe Strömberg kallade in mig i tränarrummet och sa att jag skulle spela i mellandagarna med Färjestad. ”Jag har lånat ut dig i tre matcher”. Efter det var jag tillbaka i Bofors och sedan blev jag utlånad igen. När sedan transferfönstret precis skulle stänga blev jag hemkallad till Bofors.
– ”Fan, nu är jag tillbaka här, vi får se om jag kommer till Färjestad nästa säsong i stället” Men jag blev hemkallad för att Bofors ville ha lite ersättning för mig och precis när fönstret skulle stänga blev jag klar för Färjestad resten av säsongen.

Åren i Färjestad blev en framgångssaga.

Emil Kåberg skulle nu konkurrera med spelare som Pelle Prestberg, Peter Nordström, Jörgen Jönsson, Hannes Hyvönen, Mathias Johansson, Marcel Jenni och så vidare.
– Jag tog inte för mig i omklädningsrummet direkt då jag kom dit. Jag kom dit och gjorde mitt jobb. Tränarna (Bengt-Åke Gustafsson och Tommy Samuelsson) sa vad dom hade tagit dit mig för.
– På isen tog jag för mig istället. Under en av dom första träningarna proppade jag Nordström riktigt ordentligt efter sargen eftersom jag ville visa vem jag är. Jag kommer ihåg att Nordström åkte ikapp mig efter att jag hade proppat honom och klappade på mig och sa ”bra, ligg på”.
– Så här var mentaliteten i Färjestad. En del spelare i en del lag kan tycka det är jobbigt då det kommer en spelare som jag som sätter åt på träningarna. I Färjestad var det en stomme som bara ville uppåt och visste att en spelare som jag kunde behövas då det gick lite slentrian.

Blev du respekterad och accepterad redan från början med din spelstil?
– Ja, det tycker jag. I alla fall kändes det så. Eller om det bara var så att jag fick för mig det, säger Emil Kåberg med ett leende under skägget.
– Det har alltid varit ett bra omhändertagande. Dom visste vem jag var eftersom det var många av deras killar som var och tittade på matcher i Bofors. Något år hade Jörgen och ”Matte” Johansson dessutom tränat med oss strax innan OS vid ett uppehåll.

Med tanke på alla profiler som spelade i Färjestad då, vilka var det som styrde och ställde i omklädningsrummet och drev på laget?
– Färjestads storhet var att det fanns så många, Thomas Rohdin, (Greger) Artursson, (Jonas) Höglund…
– Det var även där en kärna som varit i klubben under många år. Klart att Jörgen, ”Classe” Eriksson och var sådana som drev på. Var någon dålig på träning eller match så var dom på den killen direkt. Det accepterades inte att någon tog lite vila på en träning eller satte laget i en jobbig situation under en match.

Många av spelarna du nämner var inte stjärnor innan dom kom till Färjestad. Tror du att just det här drivet var det som utvecklade många av killarna till att bli landslagsspelare?
– Det tror jag absolut. Det plockades folk runt om i trakten som växte in i det där. Visst, ledarna runt om laget, men det spelar ingen roll hur bra ledare du har om du inte har en grupp som driver varandra. Ledarna kan jaga livet ur sig om dom inte har en grupp som driver.
– Största drivet kommer alltid i ett lag med en bra kärna med ledande spelare, som exempelvis Jörgen Jönsson. Han var ju bäst även på träning och ingen som bara för att han spelat OS och VM tyckte att han kunde ta det lugnt på träningarna. Det här smittade såklart av sig, då bästa spelaren även var bäst på träningen.

TRE SM-GULD

Säsongen 2004/05 sätter Emil Kåberg personligt rekord då han på 62 matcher skrapar ihop 297 utvisningsminuter.
– Det här var lockoutsäsongen och det var inte avstängningar på samma sätt som idag. Jag ville också skapa mig ett namn och bli kvar i ligan eftersom jag inte visste när annars chansen skulle dyka upp igen. Jag ville visa att jag aldrig backade. Visst gjorde jag vissa grejer som var lite onödiga, men jag ville, som sagt var, göra mig ett namn och ville att folk skulle veta vem jag är.
– Nu vart det lugnare med åren, men det blev en del utvisningar senare med.

297 minuter är ändå bra jobbat.
– Ja, ha ha…

Så här såg det ofta ut mellan Färjestad och Frölunda.

Emil Kåberg vinner tre SM-guld med Färjestad. Det första vinner han 2006 efter en klassisk finalserie mot Västra Frölunda.
– Det handlar om sjukt små marginaler. Vi gick inte så bra under säsongen. ”Kulon” hoppade av, Leffe Strömberg fick gå och vi hade skador på spelare. Sedan kom ”Perra” Johnsson in och efter jul någon gång vände allt och vi började vinna matcher, berättar Kåberg som hyllar coachen Per-Eric Johnsson för enkelheten i ledarskapet:
– Han hade tränat Skåre under säsongen och var chef på brandstationen här i Karlstad. Det kan vara svårt som tränare att både vara kompis med spelarna men ändå kunna markera ordentligt om något är fel, men det kunde verkligen ”Perra”. Det tror jag att han hade med sig från brandstationen. Där kan du inte ”bara” vara en ledare. I hockeyn kan du vara det för där behöver du inte ha samma relation med spelarna och är bara deras chef och coach. Så kan du inte ha det på en brandstation. Där måste du ha en gemenskap på ett annat sätt. Det där gillade jag med ”Perra” och det kunde vara hur avslappnat som helst med honom som tränare. Så är det inte med alla tränare. ”Perra” var som vem som helst och bästa polaren, men brann det till en timme senare så hade han inte några problem att ta mig åt sidan att säga ”det är inte acceptabelt, utan så här och så här gör du nu”.

Färjestad inledde slutspelet med att slå ut Modo med 4-1 i matcher. I semifinalen var det HV71 som fick stryk med 4-3 i matcher och i finalen alltså Västra Frölunda med 4-2 i matcher.
– Vi fick tillbaka skadade spelare och började vinna matcher så det var det rätt väg ”Perra” gick. Hade vi gått någon annan väg och vi vunnit så hade alla trott på det i stället. Framgång föder framgång och vi förlorade inte många matcher i slutet av serien. Formen blev bara bättre och bättre.

BILDADE FRUKTAD DUO – MED PER LEDIN

En viktig kedja för Färjestad vid guldet 2006 var den med Per Ledin, Emil Kåberg och Jesper Mattsson.
– ”Ledda” tävlar ju varje dag, vilket jag också gillade att göra. För att vår kedja skulle fungera och vara framgångsrik behövde vi vara en tredje eller fjärde kedja som smällde på och spelade mot motståndarlagens bästa.
– Dessutom hade vi Jesper Mattsson med oss. Han var hjärnan i det hela och styrde upp vårt spel. Han pratade mycket med oss vid sidan av isen också så vi nästan hela tiden visste vart vi hade varandra och en plan B.
– Jesper hade skickligheten som gjorde att vi fick ytterligare en dimension i spelet. Vi kunde både vara kreativa och en forecheckande lina. Vi fick spela mycket powerplay och gick det lite tungt för ”Jönssonligan” (Jörgen Jönsson, Pelle Prestberg och Peter Nordström) så var vi första powerplay-enheten i en del matcher, mycket tack vare Mattsson.

Hur tajta var du och Per Ledin vid sidan av hockeyn?
– Vi pratade mycket och pratar en hel del nu med då vi träffas, men det är inte så att vi ringer varandra varje vecka.
– Alla i laget var rätt tajta med varandra vid den där tiden. Jag bodde inte i Karlstad utan pendlade så vi umgicks bara ibland utanför hockeyn. ”Ledda” är i alla fall en som jag alltid har kommit bra överens med.

Ni båda blev väl nedsprejade med guldfärg efter något SM-guld, hur var det?
– Det var roligt och eftersom vi hade vunnit kunde jag ställa upp på vad som helst. Då var jag medgörlig, skrattar Emil Kåberg och fortsätter:
– Jag tror det var lätt att få bort den där färgen när jag duschade, men det satt kvar lite guldfärg här och var några dagar.

Vad är det starkaste minnet från guldresan?
– Starkaste minnet är nog inte finalen utan semifinalen. Vi ligger under sjunde avgörande finalen mot HV71 när det är en minut kvar. Jonas Höglund gör då 3-3. Vi pustade ut eftersom vi var glada över att i alla fall få till en sudden, trodde vi.
– Vi hade haft en ganska dålig säsong och tänkte att det inte var fy skam att få stryk i sudden i en semifinal. Säsongen hade ändå varit okej då. Då kontrar Rickard Wallin in pucken när det är nio sekunder kvar av matchen och vi är klara för final.

Även om det är semifinal, är det där ni lägger grunden till guldet?
– Ja, så är det. Sedan var det en speciell final där vi fick spela i ett fullsatt Frölundaborg. Det var en njutning redan då vi gick ut till matchvärmningen. När vi kom till Frölundaborg innan matchen var det fullt med folk och vi hörde inte vad vi sa till varandra när vi kom ut till uppvärmningen.

Är det bara inspirerande att möta på en sådan stämning?
– Jag blir bara inspirerad. Visst var jag lite nervös, men det hade jag varit oavsett vart vi spelade eftersom det var finalmatch. Annars var det självklart roligast att spela hemma, men i den här finalserien var det 50/50. Det var lika kul att spela bortamatcherna.

FOTO: Bildbyrån

Var det samma känsla att vinna SM-guld 2009 och 2011?
– Nej, så är det inte. Första gången är alltid första gången. Andra åren räknade folk med att vi skulle vinna. Vi vann serien 2009 och 2011 kom vi tvåa. När vi vann 2006 slutade vi först på fjärde plats i serien.
– 2009 förlorade vi bara en match i slutspelet. Det var mot HV71 i finalen.
– 2011 förlorade vi några i semi och kvarten och sedan slog vi Skellefteå i finalen.
– Både 2009 och 2011 var vi favoriter. Jag tycker att det är roligare att vinna när man inte är favoriter. Är man storfavorit, visst det är stor glädje då med, men då finns det med mer lättnad också. ”Vi lyckades vinna ändå”.
– Samma sak var det med Örebro. När vi gick upp var det jätteglädje, men när vi lyckades hålla oss kvar var det nästan bara lättnad.

SPELADE UPP ÖREBRO

Efter tredje guldet blir det ingen fortsättning för Emil Kåberg i Färjestad. I stället väljer han att flytta närmare hem, till Örebro.
– Jag ville ha något nytt och jag bor tre mil utanför Örebro (Vretstorp), men har aldrig spelat i där innan. När jag var liten grabb var första drömmen att komma upp i Kumlas A-lag och sedan var det att komma till Örebro. Alla andra lag, Färjestad, Djurgården och så vidare, såg jag ju bara på TV.
– Efter första säsongen i Bofors var jag här och pratade med Örebro, men det blev inget. Sedan bad jag att få bli utlånad till Örebro när jag spelade i Kumla och inte fick mycket speltid samtidigt som dom låg i serien under oss, men dom ville inte låna ut mig dit då.
– När jag lämnade Färjestad visste jag att Örebro skulle bygga om hallen och hade något bra på gång, så att tacka jag till att spela här var inget svårt beslut. Jag hade chansen att stanna i Färjestad samtidigt som jag hade möjligheten att få gå upp med Örebro, vilket jag visste hur svårt det skulle bli jämfört med att kanske vinna en fjärde gång med Färjestad.
– Med facit i hand blev det en liten dipp i Färjestad efter 2011 och så här efteråt känns det som att jag gjorde helt rätt.

Vad ser du som höjdpunkten här i Örebro?

Kåberg med Johan Wiklander efter uppflyttningen.

– Då vi går upp 2013 såklart. Vi hade en liknade säsong som vi hade haft med Färjestad 2006. Vi låg långt ner i tabellen, men sedan fick vi ihop det jul. Vi ändrade lite i spelsystemet med Peter (Andersson, tränare). Det där gav vinster direkt och återigen, framgång föder framgång.
– Egentligen gjorde vi efter det bara en dålig match. Det var då vi skulle avgöra hemma mot Bofors. Vi förlorade den. Då vart vi tvungna att vinna mot Djurgården borta och Bofors få stryk av Oskarshamn. Det var egentligen den enda plumpen vi hade efter det att vi hade börjat klättra i tabellen.

Hur viktig var Peter Andersson för avancemanget?
– Peter tog Örebro från ettan till SHL så jag skulle säga att han och (Mikael) Fahlander var dom viktigaste. Sedan finns det många andra i föreningen som var viktiga och drivit på hela tiden. Hade inte dom funnits hade nog inte föreningen varit vad den är idag.
– Exempelvis Lennart Eriksén som var med och startade HC 90 som tog över när Örebro IK gick i konkurs och ”Mozart” (Lars Andersson).

BLEV MATERIALFÖRVALTARE

Trots nio säsonger i SHL fick aldrig Emil Kåberg chansen i Tre Kronor, men det är inget han sörjer så här fyra år efter att han spelade sin sista match i högsta serien.
– Klart att det hade varit kul att få spela i Tre Kronor, men jag hade behövt vara lite bättre och även göra fler poäng än vad jag gjorde. Det är ändå ingenting som grämer mig. Jag har trots allt fått en bättre karriär än vad jag hade kunnat drömma om.
– Hade jag runt 2005, 2006 spelat i ett sämre lag än Färjestad och blivit utslagen tidigare i slutspelet, jag såg ju att det fanns spelare som var sämre än en annan som fick chansen i förturneringarna och landskamperna innan VM. Vi i Färjestad gick till final eller semifinal varje säsong och då det skulle plockas ut spelare efter hela slutspelet var det väldigt många bra spelare att slåss om platserna med och jag skulle aldrig byta ut ett SM-guld mot att Färjestad skulle slås ut tidigare så jag skulle få några landskamper i någon förturnering.

Hur ser Emil Kåberg liv ut idag?
– Det ser rätt bra ut, säger Emil Kåberg med ett stort leende och fortsätter:
– Jag är rätt nöjd, men jag trodde att det skulle bli lite lugnare och att jag skulle hinna med så mycket mer den dagen jag slutade med hockey. Därför trivs jag som materialförvaltare här i Örebro. Nu kan jag ta ledigt ibland för att åka lite enduro eller något eftersom juniorernas materialare, Danne, kan rycka in och hjälpa till ibland.
– Sedan är det mycket jobb hemma då vi har tagit över stuteriet som syrran och farsan startade. Vi föder upp hästar så det är fullt upp hela sommaren. Där hjälper jag till så gott jag kan. Dessutom driver vi familj och stödboende på gården för kriminella och missbrukare som vill ta sig ur sina problem.

Hur fungerar det här med stödboendet?
– Det fungerar bra och jag är uppfödd med det eftersom farsan haft familjehem sedan 1975. Alltså tre år innan jag föddes. Det känns som en naturlig del av mitt liv.

Har du tagit med några av dom hit till hockeyn?
– Dom är med och kollar matcherna, men det där är lite olika. Några av dom har intresse för andra grejer, men just nu har vi några som är jättehockeyintresserade. Det är jättekul och det känns som det finns att göra för mig.

Idag jobbar Emil som materialare.