Per BäckmanFoto: Ronnie Rönnkvist / Arkivbild

Han är en av svensk ishockeys största tränarikoner. Men i veckans Old School Hockey berättar Per Bäckman inte bara om jobbet på bänken – utan även karriären på isen.

Många ser mest Per Bäckman som den skickliga tränare han är. Bland annat tog han AIK till SM-guld 1984 efter tre raka segrar mot Djurgården. Men han har också en fin karriär som spelare som inleddes i Surahammar i Västmanland.
– Det var hockey och fotboll som gällde i Surahammar eftersom det inte fanns mycket annat att göra på bruket. Sura var uppe i högsta serien redan på 1950-talet. Vi barn hade förebilder som (Ronald) ”Sura-Pelle” Pettersson, (Stig-Göran) ”Stisse” Johansson, (Nils-Olov) ”Nille” Schilström, Uffe Mårtensson, Per-Agne Karlström, Ove Dahlberg och så vidare. Sedan hade jag turen att bo en minut från isbanan.
– Nu var jag runt tio år då jag började, men den blev säkert fyra, fem timmar på is varje dag. Jag spelade även fotboll fram till det att jag var 20 år och flyttade till Färjestad. Bland annat var jag på det där Halmstadslägret i fotboll. Det var nog också lite tennis och pingis så skolan kom i andra hand, skrattar Per Bäckman.

Spelarna som du nämnde, triggade deras framgångar dig att satsa på hockeyn?
– Då spelade jag mest för att det var roligt och kamraterna. Vi var ett gäng som höll ihop med hela tiden. Det var bland Janne Andersson som senare skulle spela i Djurgården, Janne Vestberg som gick till Färjestad, han är borta nu tyvärr, men vi var många.
– Kuriosa är att när vi gick upp 1968/69 slog vi ut Färjestad i kvalet med nästan bara västmanlänningar och sju juniorer. Det var fantastiskt gjort av den här lilla bruksorten. Sedan mötte vi AIK i första matchen 1969/70 med ”Honken” (Leif Holmqvist), Bert-Ola (Nordlander) och ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson). Jag kom in mot ”Honken” efter tre minuter och får stora skräcken.

Per Bäckman var endast 15 år då han fick chansen att debutera i Surahammars A-lag som då låg i gamla Division 2, alltså motsvarande dagens Hockeyallsvenskan.
– Fagersta borta. Det var ett naturligt steg att ta i Sura. Kom det inte upp fyra, fem nya spelare i Sura varje säsong så var det något fel. Det fylldes på hela tiden.

Minns du fortfarande den här matchen?
– Ja, absolut. Jag var väldigt tunn då så jag fick två 90 kilos kolosser med mig för att skydda mig eftersom Fagersta borta innebar krig. Det var vi båda som låg i toppen av Division 2 västra varje säsong. Vi förlorade den här matchen med 9-0 om jag inte minns fel.

I kvalspelet säsongen 1968/69 avgörs allt i sista omgången. Tingsryd vinner över Färjestad med 7-1 samtidigt som Surahammar slår Nyköping med 6-2. Bäckman svarade för övrigt för två av målen i den avgörande kvalmatchen.
– Färjestad och Tingsryd var dom två stora klubbarna då och som skulle gå upp. Efteråt har jag hört att Färjestad var inne och pratade lite med Tingsryd innan deras match. Helt plötsligt skrek man ut på Sura IP att Tingsryd leder med 5-1 efter första perioden. Nyköping var sämst i gruppen och vi skulle bara slå dom, vilket vi också gjorde.
– Jag tror att alla spelare i laget fick 500 kronor var i ett kuvert när det var klart. Det var stora pengar på den tiden. Vi hade en ordförande då, Erik Andersson, som var med i kommunalpolitiken och jobbade på bruket. Han ordnade så vi fick ledigt och så vi kunde bygga det här tältet över isbanan.

Per Bäckman.

Minns du just matchen mot Nyköping?
– Nej, inte speciellt mycket. Däremot minns jag första matchen i den kvalserien. Vi mötte Färjestad hemma med Arne Strömberg i båset och Conny Evensson, Karl-Johan Sundqvist och Olle Öst i laget. På den tiden fick vi inte spela om det var under minus 22. Färjestad hade ju hall och inte vana med att spela utomhus, vilket vi var. Det var minus 25 så vaktmästaren var uppe och gnuggade på termometern innan matchen så han fick ner den till 22 så det kunde bli match.
– Strömberg stod där i snygg trenchcoat och frös. Jag tror att vi vann den matchen med 3-2. Rune Holmgren var för övrigt spelande tränare för oss då.

Givetvis var det ett stort steg för lilla Surahammar att ta klivet upp i dåvarande Allsvenskan.
– Steget var för stort. VIK (Västerås) var i högsta serien då och vi gick upp med bara västmanlänningar. Tre från Hallsta, en från Wirsbo, några från Kolbäck och sedan var resten ”suringar”.
– Vi vann bara en match och det var häftigt. Stig Pennemo var Västerås stora ledare. VIK var dessutom bra då med (Uno) ”Garvis” Öhrlund, (Kent) ”Putte” Persson med flera. Nu skulle VIK bara slå oss och vidare till SM-slutspelet. Dom bytte om i Rocklunda eftersom dom inte tyckte att det var så bra faciliteter i Sura.
– Vi vinner den matchen med 3-0. Stig Pennemo ligger på lasarettet och det är två helsidor i VLT dagen efter ”Idioterna från bruket förstör västmanlandshockeyn” stod det. Walter Winsth, som också nyligen gick bort, var otrolig i målet. Han var en fantastisk målvakt som bland annat spelade i juniorlandslaget. Han hade bland annat anbud rån AIK men ville inte flytta.

Hur kommer det sig att inga av er spelare från Surahammar valde att spela för Västerås?
– Det var bruket mot stan så det var som hund och katt. Jag var in och provspelade mot Khimik när jag var 16 år. Des Moroney var tränare för Västerås, men jag var inte ens nära att skriva på.
– ”Sura-Pelle”, ”Nille” och ”Stisse” gick till Södertälje, Uffe Mårtensson till Leksand… Ingen gick till Västerås. Dom får skylla sig lite själva eftersom vi tyckte att dom vara lite för stora.

Inför säsongen 1970/71 väljer Per Bäckman att lämna Surahammar för spel i Färjestad.
– Vi åkte ur 1970 och då tordes man inte lämna klubben. Då hade jag aldrig kunnat komma tillbaka till Sura. Vi fick Jiri Martys, en tjeck, som tränare. Då gick vi upp igen. När vi nu gick upp för andra gången gick jag och frågade vår ordförande vänligt, eftersom jag hade fått ett anbud innan vi gick upp från Färjestad, om jag fick lämna. Jag var nervös, men han godkände att jag lämnade.

Färjestad var väl inte så rasande bra vid den här tiden?
– Nej, men man hade just börjat bygga upp sitt. Kent-Erik Andersson och jag kom samtidigt till Färjestad. Han kom från Örebro. Samtidigt hade Färjestad Evensson bröderna Augustsson (Kjell och Berndt), Uffe Sterner, Björn Fagerlund och (Nils) ”Nicke” Johansson så man var lite grann på gång.
– Vi hade många starka profiler i det här laget. Jag kommer ihåg första träningen. Då stod jag bredvid Berndt Augustsson. Han slog mig över hälsenorna och sa att jag inte skulle tro att jag var någonting. Då tänkte jag nog var jag egentligen hade hamnat.
– Det var bara att bita ihop, men sedan hade jag nöjet att få spela med Uffe Sterner. Min kompis Gunnar Johansson var också lite på gång då. Han var bara 16-17 år då, men vi blev kompisar då.

Bäckman i Färjestads tröja.

Ulf Sterner och Per Bäckman spelade alltså i samma kedja. Två herrar med ganska hett temperament, men det skapade aldrig några större problem enligt Bäckman även om de båda kunde ryka ihop ibland. 
– Ja då, det kunde vi. Uffe var fantastisk och kanske den bästa hockeyspelare som funnits. Till och med bättre än ”Foppa” (Peter Forsberg), Mats Sundin och dom här. Sedan var han lynnig och du kunde få ett slagskott i ryggen om han inte fick pucken på bladet, men det var bara att bita ihop.
– Uffe var naturligt stark, hade ett spelsinne utöver det vanliga, bra skott, alla var rädda för honom och han hade en sådan pondus. Det var verkligen en ära att få spela med honom. Sedan var det svårt att spela med honom ibland.

På vilket sätt?
– Han var, som jag sa, lynnig och det skulle bara flyta på. Som tur vad hade jag lite spelsinne så jag kunde lägga dom flesta puckarna på bladet. Jag vet att när den där svarta blicken kom var det många som blev skärrade, men för det mesta var det roligt och vi verkligen spelade hockey.
– Tredje länken i vår kedja var först Benny Andersson, den här lilla snabba spelaren från Karlskoga. Sedan kom Gunnar in så vi tre spelade tillsammans under några säsonger.

Hade du och Ulf Sterner en nära relation även vid sidan av hockeyn?
– Nej, inte direkt. Han var så pass mycket äldre än jag så det var mer Gunnar och jag som höll ihop.

Fanns det här med det som Kjell Glennert kom att kalla för familjen redan då?
– Det var pappa Kjell som styrde och ställde. Han var lite före sin tid, gjorde sittplatser i hallen, ett rum dit sponsorerna kunde komma för att äta och dricka och lite sådana grejer. Dessutom var han först med bingon och sådana saker. På så vis var han driftig. Sedan hade han några underhuggare där som hjälpte till.

Per Bäckman firar bakom mål.

Säsongen 1975/76 får Per Bäckman spela sin första final då Färjestad förlorar med 2-0 i matcher mot Brynäs. Den andra finalen förlorades efter förlängning med 6-5 och där var dåtidens storklubb från Gävle rejält skakade.
– Det var stort. Vi fick spela mot Tord Lundström, ”Prosten” (Stefan Karlsson), Lars-Göran Nilsson och hela det gänget.
– Vi hade gjort sensation och slagit ut Leksand i semifinal med 2-0 i matcher. I andra finalen hade vi ändå chansen. Det stod 5-5. Ove Dahlberg (och Gunnar Fransson) dömde och tog en horribel utvisning. Typiskt att det skulle vara en ”suring”. En klockren tackling i mitten tyckte vi alla, men sedan avgjorde Stefan Canderyd, en ”karlskoging” på allt elände.  
– Säsongen efter slår vi ut Leksand igen i semifinal. Där avgjorde vi i den avgörande tredje matchen på Scandinavium. I avgörande finalen hade sedan (Lars-Gunnar) ”Krobbe” Lundberg show med tre mål och en assist.
– Jag spelade tillsammans med ”Krobbe” i Vikingarna och hade han fått spela med dom regler som är idag så hade han antagligen gjort 60 mål per säsong.

Ni hade ändå ett ganska bra lag, så vad skiljde mellan Färjestad och Brynäs vid den här tiden?
– Brynäs hade, framförallt första final-året, två femmor i landslaget. Det var Brynäs och Leksand som dominerade i svensk hockey så att vi gick till final var en stor sensation.
– Då var det Morgan Svensson som spelade med mig och Gunnar. Annars var det egentligen bara Kent-Erik Andersson som var vår landslagsspelare och Olle Öst var vår tränare. Det här var ändå början på Färjestads första storhetstid.

Olle Öst nämner du, vad betydde han för er taktiskt?
– Han hade haft juniorlaget ock kom sedan upp i A-laget. Efter det blev Conny (Evensson) tränare. Han kom också via juniorlaget. Man började ta vara på före detta aktiva spelare så dom skulle bli ledare. Det här var lite av Kjells (Glennerts filosofi).

Förändrades klubben mycket under den här tiden?
– Vi fick månadslön, 2 500 kr, och leasingbil, en Opel kadett, så det var väl lite sådant. Vi alla jobbade eller pluggade, men det hände då att vi till och med tränade någon lördag så det blev lite mer professionalism över det.
– Själv jobbade Länsstyrelsen några år. Hur jag kom in där vet jag inte, men det här var på den tiden et var en merit att vara hockeyspelare, vilket gjorde det lite lättare att komma in här och där. Sedan var det en byråchef där som jag fick en väldigt bra kontakt med. 

Vilken ser du som din bästa säsong i Färjestad?
– Det måste varit då jag var 23-24 år och kom med i Vikingarna. Jag gjorde tre säsonger i Vikingarna med (Lennart) ”Tigern” Johansson som tränare. Där fick jag spela ihop med (Per-Olov) Brasar, (Hans) Jax, (Kjell) Brus och så vidare.
– Sedan tog man en gång ut två kedjor från Vikingarna som skulle möta ryska A-landslaget där jag fick vara med. Då hade Sovjet med (Vladimir) Petrov och dom här spelarna. Vi spelade en match i Leksand och en i Södertälje.

Det var också på tal att Per Bäckman skulle få chansen i Tre Kronor, men han fick aldrig den möjligheten.
– Jag var där och nosade, men det var ju en enorm konkurrens. Då spelade Danne Söderström, Mats Åhlberg och dom här. Sedan kom även (Anders) Hedberg och ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson)…, jag var väl snäppet under.
– Hade det varit idag så hade jag gjort landskamper eftersom det nästan är omöjligt att inte göra någon.

Efter säsongen 1977/78 lämnar Per Bäckman för att bli spelande tränare i Oskarshamn som då låg i gamla Division 2, motsvarande dagen Hockeyettan.
– Jag var tvungen att skaffa mig ett yrke. Min dröm var att någon gång komma in på GIH (Gymnastik och Idrottshögskolan). Jag gick ut gymnasiet med 3,2 och då kommer man inte in där. Byråchefen på länsstyrelsen frågade vad jag ville göra istället för att sitta med siffror hela dagarna. Jag berättade att jag ville komma in på GIH.
– Jag var idrottstokig redan då så han tyckte att jag skulle ut och praktisera som idrottslärare, men ändå få vara kvar på Länsstyrelsen, så jag kunde skaffa mig poäng. Dessutom gick jag någon fritidsledarutbildning i Karlstad.
– När jag var 28 år var det en annons i tidningen att man sökte en idrottskonsulent till Saab-Scania i Oskarshamn. Jag tänkte att jag hade lite kvar att ge även om det var så att många slutade när dom var 30 år på den här tiden.
– I den tjänsten, som var halvtid, var jag tvungen att träna deras hockeylag som på den tiden hette IK 70. Så började min tränarkarriär, alltså av en ren slump. 

Du var spelande tränare, hur upplevde du det?
– Det var ändå lite roligt och första säsongen levde jag lite på farten och kunde dominera lite. Sedan blev jag mest nedslagen så då gick jag ner på backen så jag kunde ta det lite lugnare.
– Jag trivdes bra i Oskarshamn och det var ett fantastiskt arbete. Jag fick ett par miljoner varje år och spendera på mina anställda. Vi hade julfester och olika andra aktiviteter så dom satsade verkligen på personalvården.

Det är främst i den här rollen vi känner Per Bäckman.

Efter tre säsonger som spelade tränare i Oskarshamn får Per Bäckman anbud att träna Väsby som låg i Division 1.
– Jag hade gått lite steg-utbildningar samtidigt och fick ihop så pass mycket poäng så jag kom in på GIH på Lidingö, vilket var min stora lycka.
– Man måste försörja sig när man pluggar så jag hade faktiskt tänkt att spela så jag var faktiskt här i Västerås. Jag lyssnade lite med dom så det var väldigt nära att jag skrev på där. Då ringde Väsby och då tyckte jag att det passade lite bättre. Där var jag bara tränare.

Är det Lasse Norrman som sedan värvar dig till AIK som tränare?
– Efter första säsongen i Väsby fick jag samtal från Lasse Norrman. Då gick jag till vår legendariske rektor, Roland Mattsson, och rågade vad han trodde om det skulle gå att kombinera med studierna på GIH. Det var ju ändå stort att få den här chansen i AIK då jag bara var 33 år.
– ”Glöm det Bäckman, nu koncentrerar du dig på skolan”, sa Mattsson så det var bara för mig att loma ut. Det var säkert klokt eftersom det kanske hade blivit för mycket för mig. Jag hade ändå så pass tur att jag fick chansen säsongen efter också.

Hur var det att komma in efter Tommy Andersson i AIK med tanke på att han inte lyckades riktigt med killarna eftersom det var en väldig kontrast mot att ha haft Dan Hobér säsongen innan?
– Jag var nervös naturligtvis och att jag vågade hoppa på förstår jag inte än idag. Jag förstod nog inte riktigt hur stort det var att komma till AIK och tur var kanske det.
– Första träningen jag hade så frågar ”Lejdan” (Gunnar Leidborg) ”Vad är du för typ av tränare?” Vad skulle jag svara på det och vad jag svarade minns jag inte, men så var jargongen då.

Var det en väldigt tajt grupp du kom till med tanke på att många hade varit med redan då AIK spelade SM-final mot Skellefteå 1978?
– Ja, verkligen. Det fanns alla personligheter. Spelevinkar var Mats Hessel och Peter Gradin som gjorde att vi fick skratta varje dag. Sedan hade vi väldigt seriösa spelare som Roger Lindström. Han var en fantastisk lagkapten. Leffe Holmgren, Bosse Ericson… ”Isak (Ulf Isaksson) var en annan profil. ”Ullis” (Mats Ulander), alla dom här var profiler på sitt sätt. Det var en otroligt skön grupp att jobba med.

Hur fick du Per-Erik Eklund att prestera på den nivå som han nu gjorde?
– Från början hade man en kedja med Gradin, Hessel och Per-Erik. Den bröt jag direkt. Jag hade gått i (Arne) Ströbergs skola och tänkte lite på defensiven också, ryggsäckshockeyn.
– I stället satte jag Roffe Ericsson med Per-Erik och Peter Gradin eftersom han var en klok spelare. Hessel fick istället fara omkring md då kloka spelare som ”Isak” och Leffe Holmgren. Då kunde ju han fara omkring lite som han ville. Det där blev en bra kombination.

Trots Per-Erik Eklunds fantastiska karriär och talang är han inte en bästa spelare Per Bäckman tränat enligt honom själv.
– Jag har haft många bra. Per-Erik platsar inte i förstakedjan men i andra. Bäst är ändå Håkan Loob. Sedan kommer ”sedinarna”. Sedan kommer Per-Erik ihop med (Tomas) Sandström och Jörgen Jönsson. 

Det blev SM-guld 1984. Här tillsammans med Anders Wallin och Roger Lindström.

Vad är nycken till att ni vinner SM-guldet 1984?
– Djurgården var ett fysiskt lag, stentuffa och på gränsen till hänsynslösa. Det här var på den tiden man mer eller mindre fick slå ner folk. Djurgården hade Håkan Södergren, Tommy Mörth, Pelle Göransson som inte var någon snäll spelare och han från Uppsala, Janne Claesson. Dessutom Mats Waltin, (Michael) Thelvén. Dom körde över oss något fruktansvärt i början av grundserien, men vi närmade oss och fick bland annat oavgjort i en seriematch.
– Vi hade ju bara Mats Thelin så vi skulle spela på fart och teknik naturligtvis, men vi var tvungna att stå upp lite grann. Vi vann sista två matcherna i serien mot Djurgården och det blev vändningen och kände att vi kunde vara med. Det tror jag var nycken.

AIK vinner så finalserien med 3-0 i matcher mot Djurgården.
– Det trodde vi aldrig och ett derby i Stockholm som final, det kommer aldrig hända något mer.
– Innan det hade vi semifinalen mot Södertälje där ”Lejdan” var värdelös. Vi gjorde tre mål, men han släppte in fem. När vi mötte Södertälje borta skadade sig ”Lejdan” så (Peter) Åslin fick komma in. Där vann vi med uddamålet. Det var Peter Gradin som avgjorde.
– I tredje matchen, som spelades på Hovet, ledde vi med 9-0 efter två perioder. Vi vann sedan med 11-1. ”Isak” satt i omklädningsrummet efter två perioder. Han sa ju aldrig någonting och jag visste själv inte vad jag skulle säga efter 9-0, men då sa han ”fan grabbar vad det här är roligt”, skrattar Bäckman.
– Vi hade våra bästa defensiva backar, Mats Thelin och Janne Eriksson, borta. Dessutom fick vi sätta på Mats Alba ett galler efter överfallet av Håkan Södergren han råkade ut för och som idag antagligen skulle ge fängelse.
– Sista finalen blev en drömmatch där Per-Erik hade show. Det här är nog det största jag har varit med om.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Säsongen 1985/86 åker ni ur elitserien, vad var det som hände egentligen?
– Vi började tappa spelare, precis som det alltid blir. Leffe Holmgren slutade så vi fick lite sämre lag säsongen efter guldet, men vi gick ändå till kvarten. Sedan stack Per-Erik och jag tror vi tappade sju, åtta man.
– Lasse Norrman slutade också vilket jag tycker var en viktig anledning till att det började krackelera. Vi hade Martin Karlsson och ytterligare en från Brynäs nere och snacka med, men det blev ingenting. Inget ont om spelarna vi värvade, men vi fick sy ihop ett lag med spelare från Huddinge, Hammarby och så vidare. Vi låg i botten från första till sista matchen den säsongen. Utan att skylla ifrån mig så var det ett omöjligt uppdrag. När duktiga ledare slutar kan det gå fort utför.
– Jag trodde att jag skulle få sluta efter den säsongen, men det var schysst av AIK att ge mig förtroende så jag fick vara med två säsonger till där.
– Självklart kändes det otroligt viktigt att få vara med och ta upp AIK i elitserien igen och vi visste att det skulle bli otroligt tufft. Vi var favoriter i alla matcher samtidigt som det bara var 2-3 000 åskådare på vissa matcher som vi spelade på Hovet. Det verkligen ekade när man sköt i sargen. Det var otroligt viktigt att få vara med om både med och motgång.

Per Bäckman, 2003.

Kan du värdesätta när ni gick upp lika mycket som SM-guldet?
– Ja, det var otroligt viktigt för klubben. Man måste upp direkt. Det ser vi många exempel på, att ju längre du är kvar utanför elitserien ju svårare blir det att gå upp.
– Nu hade vi tur att få hem Bosse Berglund. Han gick rätt in i förstakedja och var otroligt viktig för oss. Sedan kom (Anders) Gozzi in som center där. Dessutom hade vi (Thomas) Östlund i målet samtidigt som det kom upp några unga spelare.

Hur fick ni Bosse Berglund till AIK?
– Jag vet inte. Det är gåta eftersom han var djurgårdare. Det var en fantastiskt bra värvning.

När ni åkte ur var det många av era nya spelare som trodde att det skulle ordna sig bara för att man hade ett AIK-märke på bröstet?
– Nej, det upplevde jag inte. Vi fick (Roger) Hellgren från Huddinge. Han låg varje match och täckte skott och var hänsynslös mot sig själv. Sedan hade vi (Hans) Segerberg från Hammarby och det här var kämpar som krigade och jobbade hårt hela tiden. Det var mer tekniskt och taktiskt som dom inte räckte till. Vi saknade spetskvalité som det så vackert heter.

Två hyfsade tränare… Foto: Bildbyrån

Efter AIK har Per Bäckman tränat Färjestad, Zug, Kloten, Modo, Malmö Västerås, Frölunda och det danska landslaget.
– Toppen av tränarkarriären vid sidan av SM-guldet med AIK? Klart att eftersom jag har spelat i Färjestad så var det kul att även få ta ett SM-guld där.
– Sedan var den här resan med Modo otroligt intressant. När jag kom upp dit, klubben hade ont om pengar och klubben stod långt ner i hierarkin. Jag tror att vi hade sju spelare på kontrakt då jag kom upp dit i juli.
– In med Pelle Hållberg, Pierre Hedin, ”Sedinarna” (Daniel och Henrik), Samuel Påhlson, Mattias Karlin Totalt satte vi in sju, åtta juniorer och sedan fick jag vara med om deras resa under den här perioden. Dessutom trivdes jag bra eftersom Örnsköldsvik påminde lite om Sura. Det var bara skorstensröken som var lite större där uppe.  Modo hade även en bra ordförande i Åke Eklöf, som också har gått bort nu. Han var lite grann som Lasse Norrman. Gick det bra så var han lugn och gick det bra stod han ändå kvar med bägge fötterna på jorden.
– Vi låg sist fram till jul under min första säsong där. Vi ledde ofta med 3-2 till det var tio minuter kvar, men sedan förlorade vi med 5-3. Ändå tyckte alla att vi spelade en rolig hockey och så vidare. Men, som jag sa tidigare, så var jag lite i Strömbergs anda med lite mer klokhet och efter jul fick vi ihop det och gick till semifinal.
– Säsong två var vi riktigt bra och slog ut både Malmö och Frölunda i slutspelet. Sedan mötte vi Brynäs i final och jag kan inte ännu smälta när vi ledde med 5-2 i Gävle, men torska. Bisset gjorde tre mål. Visserligen hade Brynäs en bra kedja med Tom Bissett, Ove Molin och Janne Larsson, men vi skulle kunnat stänga den matchen. Det där får jag och ”Pirro” (Per-Arne Alexandersson) i båset ta på oss lite.
– Säsongen efter går vi också till final, men där var vi chanslösa eftersom Djurgården var för bra. Men vi fick i alla fall revansch på Brynäs i semi men Linje 80, alltså den med Mattias Weinhandl och sedinarna.

Du gör fem säsonger som förbundskapten i Danmark tillsammans med Tomas Jonsson…
– Det var också en fantastisk upplevelse. Att jag hamnade där var en ren slump. Jag hade slutat, men det hade jag ju gjort förut, sedan dyker det upp något sådant här. Jag träffade Stefan Lunner här i Västerås. Han frågade om jag kunde tänka mig förbundskaptensjobbet i Danmark.
– Jag hade ju haft några danskar, Jesper Duus, men även Lars Eller och Philip Larsen i Frölunda så jag kände några. Jag åkte ner och det här var den enda arbetsintervju jag har varit på. Annars brukar klubbarna ringa och fråga om jag vill komma. Intervjun var otroligt seriös. Det satt tre man från förbundet och ett par till från den olympiska kommittén.
– Jag vart utfrågad under tre timmar om det mesta, vad jag var för typ av människa och allt möjligt. Dom tyckte väl att jag gjorde bra ifrån mig så jag fick en förfrågan. Jag hoppade på det där, en liten organisation och bra människor att jobba med. Lunner var redan där och sedan fick jag med mig Jonsson som är en fantastisk kille.

Foto: Bildbyrån

Hur lyckads du lösa så Tomas Jonsson följde med dig till Danmark? 
– Först ringde jag Tommy Samuelsson, men han hade något annat på gång. Han sa ”ring Jonsson, han går på nålar där uppe i Dalarna”. Jag träffade honom i Avesta, vi åkte halva vägen var. Personkemin stämde så han hoppade på.

Känner du ändå att ni gjorde ett avtryck i danska hockey med tanke på att ni lyfte upp landslaget en nivå internationellt?
– Ja, vi gick ju till kvartsfinal i VM. Hockey är ingen stor sport i Danmark. Det är fotboll som gäller där givetvis och handboll. Då började man ändå skriva helsidor om hockey även där nere.
– Vi slog ju både finnarna och USA, men sedan fick vi möta Sverige i kvarten. Sverige hade inget bra lag då. Vi fick hem Peter Regin och Frans Nielsen. Det är två kanoncentrar. Vi hade matchat dom ganska hårt så dom var lite trötta. Nu vart det hyggliga siffror, 4-2, men hade dom varit lite piggare så hade vi nog varit med på allvar där, avslutar Per Bäckman.

 

Erbjudandet från SHL:s nya huvudsponsor: Få 200 kr i riskfritt spel när du spelar för 500 kr på hockey - varje vecka!