Erik Gabrielsson berättar att vi måste prata mer om psykisk ohälsa och det måste bli mer kunskap i ämnet.

Nyheter

Hockeytränaren om tabut – anser att vi måste prata mer om det: ”Jag är jävligt trött och irriterad på fördomar”

10 augusti, 15:58, 2018

Henrik Skoglund Redaktör

FÖLJ HOCKEYSVERIGE:

ANNONS

Vi har i Sverige under sommaren skakats av två dödsfall inom hockeyn som kan relateras till psykisk ohälsa. En ohälsa som den före detta hockeytränaren Erik Gabrielsson tycker det pratas alldeles för lite om. Både inom idrotten och i samhället i stort. Han menar på att det närmast är tabubelagt och det tror han beror på okunskap i ämnet.
— Ren okunskap. Det är bara okunskap skulle jag säga, berättar han för hockeysverige.se.

Erik Gabrielsson har under många år jobbat som hockeytränare. Bland annat i österrikiska Vienna Capitals ungdomsverksamhet. Men han har också varit i många svenska klubbars ungdomsverksamhet, bland annat i Stockholms-området. Han har alltså erfarenhet från branschen och han känner att det inte har funnits plats för människor med depressioner och andra psykiska besvär inom ishockeyn.
— Som hockeyspelare får du aldrig visa dig svag. Det är ju lite den kulturen och jag kan som tränare själv inte känna av att de man haft som spelare, som jag vetat haft bekymmer…i mina ögon har ju deras prestation inte varit sämre.

TROR ATT DET ÄR SVÅRT ATT FÖRSTÅ

Den psykiska ohälsan inom samhället är utbredd och kan bero på en mängd olika faktorer. Det finns också en rad olika sjukdomsbilder där ingen är den andra lik. Men samlingsbegreppet för det hela är psykisk ohälsa. Enligt en rapport gjord av socialstyrelsen från 2016 så lider närmare 190 000 barn och unga vuxna av psykisk ohälsa. Vilket då, för närmare två år sedan var en kraftig ökning sedan den förra undersökningen tio år tidigare. Myndigheten kunde då inte ge några klara orsaker till ökningen.

Erik Gabrielsson säger att bara för att en person lider av exempelvis en depression behöver inte detta innebära att denne måste särbehandlas. Istället gäller det att se varje individ från ledarhåll.
— Man ska inte särbehandla. Bara för att du lider av psykisk ohälsa så kan du gå till jobbet, du kan gå till träningen och det kan ställas krav. Men det är de här bitarna som jag tror är extremt svåra att förstå, framförallt inom lagidrotten.

32-åringen drabbades själv av psykisk ohälsa för några år sedan.
— För fyra-fem år sedan gick jag totalt in i väggen. Jag jobbade heltid som hockeytränare, jag hade ett jättestort socialt nätverk och jag levde i en destruktiv relation som tog av mig både ekonomiskt och känslomässigt.
— Så jag gick in i väggen, upprepar han.

SÖKTE HJÄLP – RANNSAKADE SIG SJÄLV

En redan stor alkoholkonsumtion blev större och han beskriver det själv som att han hamnade i fördärvet. Men han sökte hjälp och är nu sedan lång tid nykter.
— Jag är nykter sedan ett år tillbaka och för två år sedan valde jag att söka hjälp. Jag har alltid haft ångest, framförallt prestationsångest med det här att räcka till och allt.
— Genom att jag tillslut rannsakade mig själv och tog tag i saker så insåg jag också vilken kunskap som saknas. Men jag har alltid haft ett stort engagemang och när jag insåg att jag behövde göra en förändring, då insåg jag också hur stort och utbrett problemet är.

I förra veckan kunde ni här på hockeysverige.se läsa en intervju med målvakten Sebastian Idoff. Han berättade bland annat om vägen tillbaka efter att han utsattes för ett bedrägeri som berövade honom i stort sett allt. Bland annat flickvännen och alla hans besparingar.

SAKER UTANFÖR ISEN PÅVERKAR PÅ ISEN

Han berättade också att det under de här åren varit svårt för honom att prestera på planen, just med tanke på det som hänt vid sidan av.
— Det är väl lite i och med det här med bedrägeriet så har jag inte presterat på toppnivå de tre senaste åren. Man är ingen maskin som folk tror att man är, utan det handlar om emotionella personer och det som händer utanför isen påverkar på isen, berättade han då.

Allt som Sebastian Idoff sa då, kom inte med i den artikeln. Men han utvecklade det här med att du som hockeymänniska nästan enbart mäts efter din prestation på isen.
— Det är den bilden man har av idrottsrörelsen. Att det bara är maskiner. Men det är så mycket annat också som spelar in för att kunna prestera på 100 procent, vilket jag själv har fått erfara.
— Det är det jag tycker många sportchefer gör fel. De gnäller på spelarens prestation och ”där skulle du gjort mål”. Men fråga hur han mår istället. Hälften av alla sportchefer bryr sig bara om det som händer på isen. Det är därför Fredrik (Söderström) i Storhamar lyckats så bra. För han är en fantastisk människa och öppen och ärlig. Samtidigt som han kan ställa krav.

Fredrik Söderström. Foto: Bildbyrån

Fredrik Söderström, som bland annat har tränat Oskarshamn under flera säsonger, står för det så kallade mjuka ledarskapet och det menar Idoff har gett tränaren framgång. Nu senast i Storhamar.
— Det krävs en bra ledare för att få ihop de klass-spelarna som de hade. Det är kul att se att den här nya svenska mentaliteten som fungerar. Han är ett kvitto på det, säger Idoff.

VÅRA PRESTATIONER MÄTS MER NU ÄN FÖRR

Erik Gabrielsson berättar att vi nuförtiden är mer påpassade och ständigt mäts utefter en ytlig bild. Det kan handla om allt från sociala medier till annat. Hetsen har ökat. Han menar att det inte bara är så inom idrotten, utan även inom exempelvis arbetslivet.
— Det är bara att titta för 10-15 år sedan. Hur många spelare var det som bytte klubb när de var 15-16 år? Det gjorde man inte då.
— Jag vet hur det har varit i Stockholm. Det har varit hetsjakt bland klubbarna på spelarna, litegrann så som det fungerar med friskolor att de lockar med laptops och semesterresor. Det är en större rörelse nu och man omsätts mer.

För stunden jobbar inte Erik Gabrielsson som hockeytränare. Förutom sitt civila arbete så föreläser han även en del om ämnet psykisk ohälsa och har dessutom startat en hashtag på sociala medier, #vågaprata, som han hoppas ska leda till att folk vågar öppna upp sig och prata om problemen. Han skrev i våras en debattartikel i Borås Tidning. Han säger att han såg en baksida av idrotten när han gick in i väggen som han inte vill tillbaka till.
— Hetsen, kraven och det är ju så här att det inte bara är spelarna, det är också jäkligt tufft att vara tränare på grund av de kraven som ställs. Att hela tiden ha det där…alltså det är en lagidrott, men ändå kommer det här med att ”Mitt barn ska ha det bäst” och ”Mitt barn ska ha det”, säger han om hetsen från föräldrar.
— Det jag känner att jag vill göra inom ishockeyn idag, det är att jag vill informera och förändra. Det är där mitt hjärta ligger. Jag är jävligt trött och irriterad på fördomar.

GRUNDJOBBET REDAN KLART I VISSA FRÅGOR

Erik Gabrielsson säger att det numera inte är särskilt resurskrävande för föreningar att jobba med ämnen som exempelvis den egna värdegrunden, allas lika värde och mot rasism. Men det är för att grundjobbet redan är klart. Ett grundjobb som allt som oftast kommit till på initiativ från specialförbunden och där klubbarna sedan fått jobba med material där de haft högre ort som bollplank.
— Då har man lagt ner ett jättejobb på att hjälpa och informera, framförallt informera, Med en ökad kunskap så blir inte problemen jättestora tillslut. Men nu vet ju inte klubbarna hur de ska göra, för det finns inga resurser. Man kan inte kräva att en hockeyförening i division två ska dra det stora lasset, utan det krävs stöd och information från först och främst riksidrottsförbundet. Men också på specialförbunden som måste jobba med detta.

Han upplever att informationen om psykisk ohälsa är bristfällig.
— Jag har försökt att leta information på specialförbunden. Men jag hittar ingenting. Jag hittar inte så mycket på SISU heller gällande det här. Det är otroligt obefintligt. Det är den erfarenheten jag har och både nu och innan när jag varit ute och jobbat i klubbar så…det pratas inte om det.

KLUBBARNA VET INTE HUR DE SKA GÖRA

Sedan Gabrielsson gick ut med sin psykiska ohälsa så berättar han att han ofta mötts av frågan: ”Vad ska man göra?”
— Och det är en jättesvår fråga att svara på. För tittar man på alla småklubbar, det finns inga resurser. Jag är inte ute efter att klubbarna ska ta på sig det här ansvaret. Klubbarna ska ju inte känna att de måste tacka nej till spelare för att det blir för mycket jobb. Det är inte dit jag vill komma.
— Genom att det inte finns kunskap och information, ja då kanske föreningarna handlar på ett visst sätt bara för att de inte vet hur de ska göra och kanske skuffar undan en spelare med problem bara för att kunskapen inte finns där och ingen hjälp finns att få.
— Sen kan det vara väldigt svårt för förbunden att göra någonting. För det vet inte hur de ska göra.

Pratas det om psykisk ohälsa på tränarutbildningarna?
— Nej, det gör det inte. Än en gång, jag vill inte svartmåla hockeyn som det svarta fåret här. Det lilla man hör från fotbollen och andra lagidrotter så är det samma sak där. Problemet finns överallt.
— Jag tror att kärnfrågan här är: Vart ska man börja? Var ska de olika förbunden börja någonstans?
— Det här är någonting vi alla måste hjälpas åt med, både från föräldrar till skola, arbetsgivare och idrotten. Det handlar inte om att det är idrottsföreningarna som ska dra lasset. Men än en gång: Ju mer kunskap om någonting, ju mer har man på fötterna och bara för att man lider av psykisk ohälsa idag så är det inte säkert att den psykiska ohälsan finns kvar i december.

INTE UTE EFTER ATT SVARTMÅLA

Erik Gabrielsson understryker flera gånger under intervjun att han inte är ute efter att svartmåla någon eller något. Varken hockeyn eller idrotten i sig eller deras olika specialförbund. Men han upplever att problemen med psykisk ohälsa inom lagidrotten är större än vad många tror och han vill att dessa ska komma upp på ytan nu så att någonting rejält görs.

En sak som han tycker är väldigt bra är den ideella rörelsen Locker room talk som arbetar med jämställdhet och attityder mot snacket i omklädningsrummet i ett förebyggande syfte.
— De har varit grymma med att få bort machokulturen. Det är ett enormt stort och bra arbetet de gjort och jag hoppas det kan fortleva.

Han får medhåll av Sebastian Idoff.
— Jag tycker det är fantastiskt det de gör för att upplysa. För det är mycket machogrejen, men varför egentligen? I ett hockeyomklädningsrum så kan det vara väldigt nedtryckande stämning. Men har du en stark ledare så blir inte det lika påtagligt, säger Idoff och drar jämförelsen med exempelvis Fredrik Söderström som han tycker är en sådan stark ledare.

Erik Gabrielsson får sista ordet.
— Jag vill kunna hjälpa och förändra synen på psykisk ohälsa, inte bara inom idrotten. Sen så är det här med psykisk ohälsa att det många gånger leder till andra saker som missbruk och kriminalitet.