Foto: Bildbyrån och Arkiv.

Han fostrades i Timrå men har kanske gjort sig mest känd som djurgårdare. I veckans Old School Hockey möter vi Tord Nänsén.

Idag ska vi bege oss ut till Nacka. Det är nämligen där som tidigare djurgårdsbacken Tord Nänsén bor. Något han gjort sedan han kom till Stockholm och Djurgården 1978 från Timrå. Idag är Nänsén 64. Så sent som på våren 1997, som 42 åring, så lade han skridskorna på hyllan efter sin tredje säsong i division 2 laget Nacka HK.
– Jag börjar bli lite för gammal för att komma ihåg när jag snörade på mig skridskorna för första gången, skrattar Tord Nänsén då hockeysverige.se frågar honom om hur allting började.
– Vad jag kan minnas har det alltid varit hockey i mitt liv. Jag spelade alltid efter skolan och på helgerna. Det var väl ganska naturligt då man är uppväxt i Timrå som jag är.

Bodde du nära ishallen i Timrå?
– Ja, det var kanske en kilometer dit, så det var inte speciellt långt.
Timrå fick fram väldigt många duktiga egna produkter från slutet av 1960-talet fram till mitten av 1970-talet, vad låg bakom dom här framgångarna?
– Kjell Dahlin, Mats Näslund, Matti Pauna, (Lars-Eje) ”Lill-Eje” Lindström och så vidare. Jag tror att det bottnade i att alla i Timrå höll på med hockey. Intresset var ju enormt då samtidigt det gick bra för A-laget.
– Generationen innan oss med bröderna Håkan och Stefan Pettersson, (Åke) ”Tåget” Söderberg, (Bo) ”Bulla? Berggren, Åke Lundström, Finn Lundström, (Lennart) ”Lill-Strimma” Svedberg, Björn Broman och så vidare inspirerade oss unga till att bli lika bra som dom.
– Sedan startade Verner Persson hockeyskolan uppe i Timrå som också kom att betyda mycket för klubben.

Erling ”Eje” Lindström. Foto: Ronnie Rönnkvist

Erling ”Eje” Lindströms betydelse?
– ”Eje” var ju en fantastiskt duktig tränare som också betydde mycket för organisationen och utvecklingen av oss spelare i Timrå.
Säsongen 1972/73 får Tord Nänsén debutera i Timrås A-lag.
– Jag debuterade med Timrå mot Färjestad på bortaplan (3-3 och Nänzén noterades för 2 utvisningsminuter). Själva matchen minns jag inte, men det jag kommer ihåg var hur stort det var att få spela mot storspelare så som ”Nicke” Johansson och Ulf Sterner som båda hade gått till Färjestad då.

Tränaren ”Eje” Lindström gör under dom här åren ett fantastiskt fint jobb med Timrå. Höjdpunkten i klubbens historia kom säsongen 1973/1974. En säsong som slutar med ett silver i SM efter Leksand.
– Som jag sa tidigare hade Timrå väldigt många bra spelare och vi kom även långt i JSM under dom här åren. Vi slutade på silverplats 1974 och på bronsplats 1975, men 1976 så åkte vi ur i elitserien och då var den här storhetstiden vi hade på 1970 talet var över.

Tord Nänsén fostrades i Timrå.

Hur upplevde ni spelare den här guldjakten 1974?
– Det var ju så i Timrå att publiken sprängde grindarna till ishallen för att komma in och se matcherna. Hela Västernorrland vallfärdade dit. Minns jag inte helt fel så hade vi ett publiksnitt som låg på över tiotusen åskådare per match. Det var ett riktigt bra drag kring hockeyn i Timrå då och jag minns att det bland annat kom busslaster med militärer från Sollefteå för att se våra matcher. Självklart så var det här jättekul för oss spelare.
– Men efter den säsongen så slog brandmyndigheterna till, med all rätt, och begränsade publikkapaciteten till sjutusen åskådare. Det medförde konstigt nog att intresset avtog en del eftersom folk inte chansade med att åka tjugo mil till matchen för att sedan inte komma in i hallen.

Har du och dina bröder Anders och Thomas Nänsén spelat ihop samtidigt?
– Nej, det hann vi aldrig göra. Tanken var att jag och Anders skulle tillsammans i Nyköping, men det blev inte riktigt så då Anders bröt foten på försäsongen. Sedan var det nära andra svängen som Leffe Boork var i Djurgården. Han ville då föryngra laget och i stället släppa fram Christian Due-Boje och dom här killarna.
– Leffe ville byta så att jag skulle spela med Timrå och i stället Thomas Eriksson, som då var på väg hem från NHL, spela i Djurgården. Då bjöd Nacka, som då var farmarklubb till Djurgården, ner mina bröder för att träna med där. Jag kände ändå att ska jag spela i Timrå igen så ska det vara med Anders och Thomas annars får det vara.

Hur blev spel med Djurgården aktuellt för dig från första början?
– Vi gjorde succé där med Timrå och kom tvåa och trea innan vi åkte ur elitserien. Samma säsong vi åkte ur åkte även Djurgården ut. Vi torskade bara en match den säsongen och det var mot just Djurgården.
– En säsong senare åkte vi ur igen. En sommardag så ringde det på dörren hemma i Timrå och utanför stod Bengt Broberg och Hans Svedberg, skrattar Tord Nänsén och fortsätter:
– Om jag visste vilka det var? Nja… Det hade väl varit lite surr redan säsongen innan då jag var med Vikingarna på ett läger. Då hade Leif Svensson och ”Pärlan” (Stefan Perlström) tjatat på mig om att jag skulle komma till Djurgården.
– Nu hade tydligen Broberg något sågverk uppe i Skellefteå som han skulle besöka samtidigt som han skulle värva Håkan Eriksson till klubben. Då passade han och Svedberg på att stanna till och göra klart med mig.

Du hade en fantastiskt fin första säsong i Djurgården när ni gick fram till final mot Modo, vad tror du var anledningen till att ni inte fick med er guldet hem till Stockholm?
– Kanske berodde det på avsaknaden av en spelare, Anders Kallur. Han blev skadad och det spräckte hela den här framgångsrika femman med mig, Mats Waltin, Bo Berglund och Håkan Dahllöf. Sedan drog det ju i väg till lite väl stora siffror i den tredje finalen (3-8), men ni får heller inte glömma bort att Modo hade ett väldigt bra lag som Tommy Sandlin var coach över.

Det var många nya spelare i Djurgården den säsongen, hur påverkades stämningen i laget av det?
– Då var det tvärtom mot hur det är idag då Djurgården helst bara vill ha stockholmare i laget. Vi var väldigt många norrlänningar i stället, men det går inte riktigt att jämföra med idag heller.
– Då kunde det var två eller tre nya spelare i laget per säsong. Idag byter klubbarna ut mellan tio och tolv spelare så det nästan blir ett helt nytt lag.

Nänsén upplevde en stor kontrast mellan Timrå och Stockholm när han flyttade ner. Arkivbild

Var det stor kontrast för dig att flytta från Timrå ner till Stockholm?
– (Skratt) Ja, det skulle man väl kunna säga. Jag minns hur jag upplevde att det var så mycket folk överallt här nere. Det var nog tur att jag bodde här i Nacka som ligger lite utanför Stockholm. Här är det ju lite lugnare.

Fina ledarna och förbundskaptenerna Tommy Sandlin och Jan-Erik ”Biffen” Nilsson, som nu båda är avlidna, tog ut dig till VM spel efter finalerna 1979, hur minns du tillbaka på den turneringen?
– Jag kom med till VM efter finalen då Sandlin och ”Biffen” fick några återbud. Turneringen gick i Moskva och det var en fantastisk upplevelse givetvis. Jag fick spela dom här viktiga matcherna mot Polen och Västtyskland, skrattar Tord Nänsén och fortsätter:
– Jag spelade även ena matchen mot Sovjet som vann turneringen. Annars gjorde jag mest några inhopp i några av dom andra matcherna.

Var du överraskad över uttagningen?
– Jag hade väl aldrig kunnat drömma om att jag skulle spela en VM-turnering.

Var det aktuellt att du skulle spela ytterligare i någon stor turnering?
– Jag vet faktiskt inte. Att jag kom med till VM 1979 berodde till stor del på att Tommy Sandlin hade mött mig och Djurgården med med Modo i finalspelet den säsongen. Sedan tog andra över (Bengt ”Fisken” Ohlson). Efter det så hörde jag inget mer från landslagsledningen.

Det VM-lag från 1979 som Tord Nänsén ingick i. Arkivbild

Säsongen 1982/83 vinner Tord Nänsén och Djurgården SM-guld efter en dramatisk finalserie mot Färjestad.
– Vi var rätt bra hela den säsongen och jag tror att vi hade rekordet i antal vunna matcher i sträck i elitserien fram till för bara någon säsong sedan. Leif Boork hade kommit till Djurgården säsongen innan. Då var vi nära att åka ur elitserien eftersom han hade lagt om träningen helt och vi var helt stumma i benen hela den säsongen.
– Men Leffe gjorde ett förbannat bra jobb och det märktes redan på försäsongen det året att det var något riktigt bra på gång. Han fick ihop laget riktigt bra. Vi hade finlirare, grovjobbare och småfula spelare, men framförallt var Rolf Ridderwall i målet fantastiskt bra. Att ha en bra målvakt är ett måste om du ska vinna ett SM.

Förändrades mycket i Djurgården under Leif Boork och Ingvar ”Putte” Carlssons ledning?
– Dom båda var ju riktigt bra, men framförallt hade ”Boorken” känslan. Han kunde blåsa av en träning och skicka in oss i duschen när han såg att det var lite lojt och att det inte gav någonting.
– Samtidigt fick han oss att hela tiden verkligen stå upp i nästan varje träning och ge precis allt. Lägg därtill att ”Boorken” handplockade killar så som Pelle Göransson och Jan Claesson som hade dom rätta karaktärerna för att passa in i Djurgården och framförallt i det spel han ville att vi skulle spela.

Arkivbild

Den femte och avgörande finalen mot Färjestad spelades på Scandinavium i Göteborg. Djurgården vann matchen med 6-2.
– Det var den enda av finalerna som jag spelade. Mot Björklöven i semifinalen hade jag fått en puck i ögat så jag var borta en tid.
– Det jag kommer ihåg starkast från finalen är att vi leder i slutet av matchen då jag får en utvisning. När jag sitter där i båset är min enda tanke att det inte fick bli som 1979 då vi förlorade den avgörande finalen mot Modo. Jag ville ju så gärna ha ett SM-guld med Djurgården. Det fick bara inte gå åt helvete och det gjorde det heller inte.

Hur upplevde ni stämningen som var på läktarplats mellan lagen? Håkan Loob skriver bland annat i sin bok ”Mer än hockey” att det bland annat kastades in en morakniv i deras avbytarbås med adress mot honom?
– Jag tror att det var mer uppskrivet i media än vad det i verkligheten var. Nu har jag inte läst Håkans bok, men det vi hörde mest var väl att publiken skrek att Håkan Loob var homosexuell. Sedan åkte hans bror Peter Loob mest omkring och snackade en massa skit under matcherna.
– Det har väl alltid varit en lite speciell stämning mellan just Djurgården och Färjestad. Jag kan ju säga som så att det inte var speciellt roligt för oss i Djurgården att spela i Karlstad då det haglade in saker i vårt spelarbås.
– I den sista av finalerna skadades Håkan dessutom. Det var Kalle Lilja som körde upp Håkan mot sargen samtidigt som jag kom in med full kraft i situationen. Tyvärr skadade han sitt nyckelben då och blev borta från VM det året.

Firande efter SM-finalen. Tord Nänsén (t.v), Jan Claesson, Hans Särkijärvi och Dag Bredberg. Foto: Djurgården

Tord Nänsén spelade i Djurgården fram till och med säsongen 1985/86:
– Boork ville föryngra laget. Jag var 32 år då, riktigt, riktigt gammal alltså (skratt). Jag tränade med Nacka den sommaren för tanken var att jag skulle spela där i stället.
– Då visade det sig att ett pojklag från Bele hade varit nere i franska Chamonix på läger. Då hade en av deras föräldrar blivit uppringd efter lägret och fått frågan om han visste någon erfaren spelare som han kunde tänka sig spela i Frankrike ett par år. Den föräldern kände i sin tur Tommy Töpel som visste att jag stod utan kontrakt med Djurgården. På den vägen blev det två år i Chamonix. Ingen större hockeyliga med en bra livserfarenhet.

Efter hemkomsten så spelade Tord Nänsén först för Troja-Ljungby och sedan för Huddinge, Nyköping och Nacka.
– Boro hade börjat sin satsning då och inhandlat en del HV71-spelare. Bland andra Mattias Tedenbys pappa Robert från Modo. Visserligen låg Boro fortfarande i division 2 då, men jag fick en förfrågan att spela där. Tack och lov, med tanke på konkurser med mera, tackade jag nej och sa ja till Troja i stället.

Var det dina vänner från åren i Timrå, Örjan Lindström och Anders Dahlin, som lockade ner dig dit?
– Visst påverkade det en del, men framförallt var det ”Svesse” (Gunnar Svensson), som jag hade haft som tränare i Djurgården, som lockade dit mig.

Gunnar Svensson. Arkivbild

Var det svårt att ställa om mentalt från elitseriehockey till allsvenskan?
– Nej, det tycker jag inte. I Huddinge fick jag ju spela med ”Lill-Kenta” Johansson igen vilket var väldigt inspirerande. I Nyköping fick jag vara med om att etablera klubben i allsvenskan. Där dom var kvar i säkert tio år innan ekonomin satte stopp för vidare spel i den serien.

Var det aldrig aktuellt med tränaruppdrag efter att du slutade spela?
– Jag tror inte att jag är rätt person att stå inför en grupp och snacka. Det var väl lite tal om att vara hjälptränare till ”Lill-Kenta” när han tränade Nyköping, men det blev inget av med det heller.

Har du hela tiden haft jobb vid sidan av hockeyn?
– När vi hade Boork var man tvungen att gå upp klockan sex på morgonen för att hinna åka ner till kraftverk för att styrketräna. I Sverige har jag alltid jobbat vid sidan av hockeyn. Under åren med Leffe Boork så försökte jag ta en halvdag ledigt ibland för att åka hem och sova en stund innan matchen.

Hur ser Tord Nänséns liv ut idag?
– Jag går upp kvart i sex varje dag och ägnar dagen till att kröka lite rör. Det blir väl att man åker in och ser på Djurgården ibland, men oftast så är jag bekväm och åker ner till Nacka Ishall och ser på hockey där i stället eftersom jag bor alldeles i närheten av den hallen.

En del bilder i artikeln kommer från Stickan Kenne. Vill du veta mer om hans tid som hockeyfotograf och även om hans bok kan du klicka på länken här.

Annons:
Du kan lira Powerplay från Svenska Spel Sport & Casino varje SHL-omgång. Läs mer här!
Åldersgräns 18 år för spel online. Stödlinjen: 020-81 91 00.