Sabina Eriksson är på väg tillbaka efter den allvarliga skadan. Foto: Stefan Persson / BILDBYRÅN

Tanken var att det här skulle bli hennes stora revanschsäsong. Men precis före seriestart drog Sabina Eriksson av korsbandet och har istället fått fokusera på att komma tillbaka till rinken. Men trots den tunga skada berättar hon att tiden gett henne nya perspektiv på saker och ting.
— Både för min kropp och det mentala så tror jag verkligen att det här bara var bra för mig att få börja om på noll och låta kroppen vila, berättar 26-åringen för hockeysverige.se.

Det har nu gått ett halvår sedan HV71:s målvakt Sabina Eriksson skadade sig i den sista träningsmatchen inför säsongen. Med en vecka kvar till SDHL-premiären på hemmaplan mot Modo misstänktes det att korsbandet i hennes ena knä var av, något som också bekräftades en tid senare när en röntgen genomfördes.

I en intervju med hockeysverige.se den 24 september förra året så berättade målvakten att hon jagade operationstid på egen hand för att kunna vara tillbaka till seriestarten av säsongen 2019/2020. Den 9 oktober opererades hon i Örebro och sedan började den tuffa vägen tillbaka.
— Jag fick en liten svacka efter tre och en halv månad, det är då korsbandet är som mest skört egentligen. Det gick egentligen för bra, så då körde jag på lite för hårt, berättar Sabina Eriksson för hockeysverige.se, men tillägger också att hon jobbat sig igenom den tuffa tiden och hon beskriver det som att rehabiliteringen nu går bra.
— Det går framåt och jag har en väldigt bra dialog med min sjukgymnast. Det är skönt att jag har kunnat göra lite alternativa övningar när jag haft smärta.

SVÅR BALANSGÅNG

Hon berättar att det är vanligt med bakslag efter en korsbandsskada, det är inte ofta det går som på räls när stabiliteten i knät ska byggas upp igen.
— Till en början var det bara att hitta tillbaka och få kontakt med musklerna igen. Nu kör jag på lite tyngre varannan dag och då är det benböj och lite andra typer av övningar med ganska lätta vikter. Nu är jag ganska funktionell igen, men det gäller fortfarande att inte köra på för hårt.

Är det en svår balansgång?
— Jättesvår balansgång är det faktiskt. För just då när det kändes riktigt bra och jag fick mer och mer övningar så kändes det som att det gick på räls. Då körde jag på ganska hårt, även om man själv inte tyckte att det var så hårt om man jämför med vad man är van med. Men det blev för mycket för mig och då fick jag pausa lite.
— Det är väldigt svårt att veta om man gör för mycket, eller om man kan göra något mer.

Kör du med någon som kan finnas där och stoppa dig?
— Som det har sett ut nu så har jag varit hos min sjukgymnast en gång i veckan, ibland två. Där har vi kollat av statusen, hur det har gått. Sen tar jag med mig de övningar jag gjort hos honom under veckan.

FÅTT ANDRA PERSPEKTIV

Man brukar prata om en rehabtid på mellan 8-12 månader när det handlar om korsband.
— När det kommer till mig som målvakt så ska jag ändå kunna belasta knät ganska väl. Ju längre tid jag väntar, desto bättre och starkare blir det.
— Men mitt mål är att vara helt redo i augusti när laget går på is. Då ska jag också ha kunnat träna en normal sommarträning.
— Förhoppningsvis ska jag kunna stå på en stark grund och förmodligen också starkare fysiskt.

Du är målvakt och där är psyket extremt viktigt. Hur mycket tror du att det här bakslaget ändå har stärkt dig?
— Till en början var det värsta tänkbara scenario som hände. Men jag har hittat så otroligt mycket positiva saker med det här. Med tanke på min ålder så kom den i rätt tid ändå. Jag har fått perspektiv på så många saker och jag har hittat så mycket positivt.

Sabina Eriksson. Foto: Henrik Skoglund

Som elitsatsande idrottare har Sabina Eriksson kört dag ut och dag in med fokus på hockeyn enda sedan hon kom till hockeygymnasiet i Linköping som 16-åring. Lägg därtill damhockeyns villkor på elitnivå kontra herrarnas. Hårdträning ska allt som oftast kombineras med studier eller arbete.
— Både för min kropp och det mentala så tror jag verkligen att det här bara var bra för mig att få börja om på noll och låta kroppen vila. Jag kommer nog vara ännu mer taggad när jag kommer tillbaka.
— Det är klart att det är en mentalt tuff resa, korsband är ju egentligen den värsta skadan du kan ha om du bortser från hjärnskakningar.
— Nu är jag på ett allmänt gym och tränar och får lite ny miljö. Som damhockeyspelare så vet du att det är tufft att kunna spela fram till du är 38-39 som en herrspelare kan göra, men jag har sett nu att det faktiskt finns ett liv efter hockeyn också.

Pressen dag ut och dag in att lyckas kanske inte blir en lika stor press?
— Nej, precis. Man får på något sätt landa och ”Oj, livet är så mycket mer än hockey”. Även om livet alltid kommer kretsa kring hockey för mig, det är ju mitt största intresse.
— Jag har fått möjlighet att träffa familjen mer än vad jag hade gjort under säsongen. Jag blev även moster för tredje gången och har fått träffat syskonbarnen mycket. Familjen har varit ett fint stöd under min skada.
— Jag har även haft ett otroligt jobb som jag kunnat lägga ner mycket krut på.

KONTRAKTET MED HV71 GÅR UT

Sabina Eriksson är gymnasielärare och kurator på en skola i Jönköping. Efter den här säsongen går kontraktet med HV71 ut.
— Det stämmer, kontraktet går ut. Jag har haft en dialog med HV71 under säsongen och det kommer vi även ha här framöver. Jönköping är en fantastisk stad och det här var min sjunde säsong i HV71. En klubb som mitt hjärta klappar för då jag varit med och byggt upp laget att etablera sig i SDHL.
— Det har såklart varit tufft att veta om att kontraktet går ut när man jobbar sig tillbaka från en sån här skada. Men i mitt fall så har jag fått bortse från det och fokuserat på mitt.
— Jag är inte alls orolig för framtiden. Oavsett vad som händer så vet jag att jag kommer vara en starkare och bättre målvakt när jag kommer tillbaka.

Förförra säsongen nämndes Sabina Eriksson i landslagsdiskussionerna. Hon säger att målet fortfarande är att ta sig dit.
— Det är en dröm jag haft sedan jag var liten.
— Det låter klyschigt att säga, men jag tror att skadan kommer göra mig starkare och jag har inte blivit en sämre målvakt på något sätt av min skada. Det är ju ingenting som har försvunnit när det gäller detaljer och sånt där, det är som att cykla. Det handlar om hur fysiskt förberedd man är.

Eriksson berättar också att hon inom kort kommer gå på is igen, men då utan att vara i kampmoment med övriga laget.