FRÅN ISEN TILL BÅSET. I dagens Old School Hockey tar vi en titt på Håkan Åhlunds spelarkarriär.Foto: Bildbyrån

I eftermiddag kan han göra IK Oskarshamn till allsvenska mästare som tränare. Men trots att Håkan Åhlund rönt fina framgångar bakom båset är det hans prestationer på isen han är mest känd för. I dag möter ni den tidigare Malmöprofilen i Old School Hockey.

I dag kan Håkan Åhlund bli allsvensk mästare med sitt IK Oskarshamn. Detta i sin position som tränare. Men i dagens Old School Hockey tar vi i stället en titt på vad han lyckades åstadkomma under sin spelarkarriär.

Åhlund var en av flera spelare som var med och byggde upp Malmö till det guldlag man blev under början 1990-talet. Han värvades till Skåne från hemmaklubben Örebro av byggherren Percy Nilsson 1988 och vann SM-guld med Malmö både 1992 och 1994.

Men det var hemma i Närke allting tog fart.
– Jag började nog springa på gamla Vinterstadion i Örebro då jag var tio-tolv år. Det var när Örebro var i elitserien. Det var där allt började. Sedan blev det hockeyskola och allt möjligt.
– Hockeyn var ett intresse, men på den tiden var det även fotboll och bandy. Det gick ju in i varandra det där.

Växte du upp i centrala Örebro?
– Nej, jag växte upp en mil utanför Örebro, i Gällersta. Där fanns det en stor bandyplan som alla föräldrar var med och spolade upp. Det var nästan is året runt, höll jag på att säga, men i alla fall så fort det blev kallt.
– Där var det inte någon organiserad hockey eller bandy. Vi spelade på skoj och åkte skridskor mer eller mindre dygnet runt.

När kom du i kontakt med Örebro IK?
– Det var när jag blev A-pojk som det hette på den tiden. Jag var nog 13 eller 14 år då. Först var det ishockeyskolan och sedan vart det Örebro IK.

Hade du några förebilder och idoler i Örebro IK vid den här tiden?
– Det var mycket Martin (Karlsson), ”Krobbe” (Lars-Gunnar Lundberg) och Hardy (Nilsson), som kom i början på 80-talet, som drog upp intresset ytterligare. Men det var även ”Mozart” (Lars Andersson), ”Nalle” (Björn Johansson), ”Kneten” (Kent Andersson) och allt vad dom nu hette.
– Det fanns väldigt många härliga lirare i Örebro. Några fick jag till och med spela med, vilket var kul.

Foto: Bildbyrån

”SATT PÅ LÄKTAREN OCH VÄNTADE”

Håkan Åhlund får göra sin första match i Örebros A-lag säsongen 1983/84 i gamla Division 1. Det blev endast en match som han spelade i A-laget den säsongen.
– Mitt minne är nog så pass bra att jag kan säga att vi mötte Westmannia i Köping den matchen. Lite av derby. Vi hade (Lennart) Källén som tränare dessutom.
– Jag hade fått vara med och tränat med A-laget lite grann då det fattades folk på träningarna. Jag minns att man satt på läktaren och väntade på att någon inte skulle komma. Jag satt där startklar och hoppades på att få vara med, säger Åhlund med ett leende.

Det A-lag Håkan Åhlund kommer upp till är mycket profilstarkt. I laget fanns nämnda ”Mozart”, ”Nalle” och ”Krobbe, men även skickliga spelare som bland andra Mikael Holmberg, Nisse Björk, Fredrik Olsson, Lenny Eriksson och Christer Löwdahl. Den sistnämnde för övrigt pappa till assisterande tränaren i Örebro i dag, Henrik Löwdahl.
– Det var självklart lärorikt och dom här killarna blev som föräldrar för oss yngre. Det var aldrig några bekymmer att komma in i laget och dom tog hand om oss yngre spelare på ett bra sätt. På den tiden var man gammal då du var 28, 29, 30 år och slutade då mer eller mindre att spela.
– Vi hade delade omklädningsrum vid den här tiden. Jag hamnade i ett omklädningsrum där ”Mozart” satt så där var alltid jargongen hög. Sedan var det lite lugnare på andra sidan där bankman Rolf Ericsson, Christer Löwdahl och några sådana satt.

VANN JVM-BRONS EFTER TIDERNAS SKANDALMATCH

Att Håkan Åhlund redan då var en stor talang råder det inga tvivel om. Redan säsongen därpå tar Lars-Gunnar Jansson med honom i det lag som vinner guld i Junior-EM i Frankrike.
– Redan två år tidigare hade jag varit med pojklandslaget och spelat två matcher i Finland (Åbo). När jag var 18 år kom jag sedan med i yngre juniorlandslaget, som det hette. Det året var jag väl egentligen med i alla turneringar. Bland annat var vi i gamla Tjeckoslovakien och spelade ett par gånger.
– Sedan var vi i Frankrike och spelade Junior-EM och där vann vi. ”L-G” var coach. Det var en annorlunda miljö att spela hockey i med en ishall som i princip låg på stranden ute vid havet. Vi mötte Sovjet i den avgörande matchen och den slutade 1-1 (Sveriges mål: Urban Molander framspelad av Håkan Åhlund och Bosse Svanberg).
– Givetvis var det en otrolig kick i karriären att få vara med där. Sedan var jag även med uttagningen för 66:orna (Åhlund är född 1967) till Junior-VM året efter med ”Putte” Carlsson som förbundskapten, men jag åkte ut bland dom sista.

När det sedan blev dags för 67:ornas JVM plockade förbundskaptenen Lars-Gunnar Jansson med Håkan Åhlund.
– Den turneringen spelades i Tjeckoslovakien. Det var den berömda turneringen när man fick släcka ner lyset i hallen för att avbryta ett stort bråk i matchen mellan Sovjet och Kanada.
– Vi var på plats och såg den matchen…

Kanada såg ut att gå mot en klar seger. Då inträffade något som senare betecknades som den värsta skandalen i ishockeyhistorien – ”Punch-Up in Piestany” som det kom att kallas.

En vanlig målvaktsblockering utlöste nämligen ett gigantiskt slagsmål där alla deltog utom reservmålvakterna. Även ledarna i respektive lag började puckla på varandra. Domaren, Hansen från Norge, gav upp och lämnade isen. Slagsmålet höll på 20 minuter och båda lagen diskvalificerades, men resultaten räknades i sluttabellen.
– Från ingenting till att släcka ner hela hallen. Det tog säkert en timme innan man överhuvudtaget tog ett beslut och det var ren och skär kalabalik där ute på isen, skrattar Håkan Åhlund.
– Det mynnade ut i att det blev finnarna som vann Junior-VM och att vi får brons. Det var en liten smolk i bägaren ändå eftersom vi tyckte att vi skulle vara med där framme och nosa på den ädlaste medaljen. Det var en match som ställde till det för oss, när vi förlorade mot Tjeckoslovakien med 3-4.

Hur minns du själva turneringen?
– Efteråt har jag förstått att vi hade ett väldigt bra lag. Klart att det var mycket snack om att vi inte hade vunnit Junior-VM sedan 1981. Jag minns att vi spöade USA med 8-0 och att det var väldigt många bra spelare med i andra lagen också och som sedermera blev stora stjärnor i NHL (Bland andra: Alexander Mogilnij, Sergei Fjodorov, Brendan Shanahan, Darren Turcotte, Theo Fleury, Valerij Zelepukin och Janne Ojanen). Det var en jätterolig turnering att vara med och spela i.

Håkan Åhlund spelade i Junior-VM, men även i Junior-EM, i samma kedja som Bo Svanberg.
– Bosse var en oerhört smart, modern center och var oerhört duktig på att spela pucken och hitta lägena. Vi förstod varandra ganska tidigt.
– Vi följdes åt under hela juniorlandslagstiden. Sedan lockade jag även med honom till Malmö. Vi fungerade bra även utanför isen och har fortfarande en bra kontakt.


Foto: Bildbyrån

”PERCY VAR HELT TOKIG OCH GALEN”

Åter till Örebro och där Staffan Tholson och Roine Persson tar över som tränare inför säsongen 1985/86. Trots bra lag och nya tränare lyckas ändå inte Örebro ta steget upp i elitserien.
– Ett av dom första åren (1986/87) var det ”Vilda Väsby” som gick på rus i den där kvalserien. På den tiden hade vi en målvakt som heter Håkan Hermansson som kom från Karlstad. Han gjorde en tidig ”Tommy Salo” då han tappade in en puck från halva banan uppe i Väsby (Örebro förlust 4-5). Det var i andra omgången och det här satte nog prägeln på hela kvalserien.
– Året efter var det Västerås som gick upp. Vi var inte riktigt kompletta, men vi hade oerhört bra spelare och en bra mix med många unga hungriga spelare som ville fram. Det var synd att vi inte gick upp för det var en oerhörd hockeyfeber i Örebro då.

När ringer Percy Nilsson och vill ha ner dig till Malmö?
– Det var faktiskt en Karlstads-bo som heter Bo Falkman som ringde mig en vårdag 1988 när vi hade en match kvar att spela med Örebro. Han berättade att det skulle se saker nere i Malmö.
– Den resan var helt fantastisk att fått vara med på. Allt gick så fort. Samtalet fick jag i mars, april och den andra maj var jag installerad i Malmö.

Hur upplevde du hockeymiljön nere i Malmö då?
– Det var helt annorlunda. För det första var hockeyn väldigt ny på kartan där nere. Tidigare var det egentligen bara Rögle som varit hyfsat framgångsrika. Malmö hade kravlat sig upp från Division 2 bara någon säsongen innan. Percy var i sina bästa år, strax över 40. Helt tokig och galen, men hade idéer.
– Vi togs om hand som stjärnor. Det var fantastiskt då vi kom till Malmö och vi behandlades oerhört väl. Grabbarna i laget blev som en stor familj.

Blev det ”vi mot världen”?
– Ja, det var lite den jargongen som man körde med. Det är klart att Percy inte gjorde sig populär genom att hämta dom spelarna han ville. Det hade inte skett tidigare i samma omfattning. Han åkte runt med sitt checkhäfte, betalade och tog med sig dom killar Malmö ville ha.
– Klart att det vart lite gnissel i andra föreningarna. Varje match var det så att lagen vi spelade mot ville verkligen sätta käppar i hjulet för oss. Det var tufft, men vi fick en stark mentalitet och vi visste att det krävdes att vi skulle klara av det.
– Det var ingen som gillade Malmö. Det var verkligen ingen skröna utan alla ville verkligen att det skulle gå åt helskotta för oss.


Percy Nilsson. Foto: Bildbyrån

Vad det med elitseriemått mätt bra betalt i Malmö eller var det en skröna?
– För mig var det Division 1 i Malmö också inledningsvis, men nog var det bra betalt. Sedan var jag bara 20 år och för mig i den åldern tyckte jag att det var extremt bra betalt.
– Sedan jobbade vi ganska länge vid sidan av hockeyn. Egentligen hela vägen fram till det blev den här Bosmandomen 1995. Innan dess var det eftermiddagsträningar. Vi hade bra förutsättningar. Percy hade en massa fastigheter så vi bodde bra och klubben fixade jobb åt oss.

Vad jobbade du med i Malmö?
– Jag hade jobbat på Länsförsäkringar i Örebro, men när jag kom ner till Malmö började jag på Folksam. Dom hade ett jättesamarbete med MFF (Malmö FF) så det var mycket folk från den föreningen som satt där då, Roger Ljung, Leif Engqvist och allt vad dom nu hette. Där var jag i ett och ett halvt år. Sedan jobbade jag bland annat på Radio Malmöhus med en sportreporter som hette Gösta Sjöström.

SPELADE FRAMTRÄDANDE ROLL UNDER MALMÖS GULD

Säsongen 1989/90 tar Malmö klivet upp i elitserien.
– Vi förlorade inte en enda match efter ordinarie tid den säsongen. Vi var oerhört kompletta och mitt starkaste minne från den säsongen är match tre mot Modo (Allsvenska finalen). Det står 3-2 och en och en halv minut kvar. Det är champagne och folk som springer omkring och jublar. Sedan kvitterar Modo när det är en minut och 18 sekunder kvar (Kent Lantz).
– Sedan spelar vi en och en halv period ”sudden” innan Raimo (Helminen) avgör. Det var såklart kulmen på en helt fantastisk säsong.

Foto: Arkiv

Malmö gör sedan något unikt då man redan andra säsongen i elitserien vinner SM-guld.
– För det första hade vi han där bak, ”Pekka” (Lindmark), som var helt magisk. Bara det att vi hade honom där bak gjorde att alla vi andra agerade på ett annorlunda sätt. Det kändes som att han tog i princip allt.
– Vi hade landslagsspelare i varje formation. Bland annat hade vi en fjärdekedja i någon match med Matti Pauna, Mats Hallin och Patrik Sylvegård. Det var helt fantastiskt vilka spelare vi hade. Sedan var det åldersstrukturen i laget med Raimo Helminen, Mats Näslund, Daniel Rydmark, Roger Hansson och så vidare, vi hade en väldigt bra mix.

Man pratar ofta om att Malmö värvade färdiga spelare, men det var även flera spelare som blommade ut när dom kom till klubben. Exempelvis spelare som Roger Hansson, Roger Öhman, Roger Nordström, Daniel Rydmark och inte minst Håkan Åhlund.
– Visst var det så. Det var många som blommade ut i Malmö.

Coach för Malmö båda guldåren, 1992 och 1994, var Timo Lahtinen.
– Vi brukar skämtsamt säga när vi spelare träffas att det kan inte ha varit så svårt att ha haft oss. Det var väl bara att kasta in en puck så fixade sig resten. Men Timo fick alla att känna sig delaktiga på något sätt. Han var bra på att låta oss sköta det där själv tills det rann över lite grann. Då gick Timo in och styrde upp det. Han var ingen mästaristränare eller liknande.
– Sedan hade vi ett lag med starka individer och personligheter som ”Pekka” Lindmark, Mats Lusth, Peter Andersson, Mats Hallin, Peter Sundström… Vi drev i princip laget själva. Han lät oss också göra det. Jag måste säga att han gjorde det bra.

FINALHJÄLTE I FÖRLÄNGNINGEN

Guldet 1992 vinner Malmö efter att ha besegrat Djurgården i finalspelet med 3-2 i matcher. Den tredje av finalerna avgörs för övrigt av Håkan Åhlund i förlängningen.
– Jag tror att dom tre första matcherna gick till sudden. Båda dom två första matcherna var målsnåla och jag tror att det slutade 2-1 och 1-2.
– Den tredje finalen fick jag, som sagt var, avgöra. Det var en retur som kommer ut från sargen. Det här var drygt tre minuter in på sudden. Tommy Söderström slajdar eller ramlar så jag kan lägga in pucken. Klart att det var jätteskönt.
– Att vi sedan fick avgöra på hemmaplan på det sättet som vi gjorde var naturligtvis helt fantastiskt. Där bröt vi lite av Djurgårdens dominans som dom hade haft under flera år. Det är lite kul när jag nu tränar Pantern i Malmö tillsammans med ”Lillis” (Stephan Lund) så pratar vi ofta om det här eftersom han och Lasse Falk var tränare i Djurgården då.


Hannu Jortikka. Foto: Bildbyrån

”JORTIKKA ÄR DEN DUMMASTE TRÄNARE JAG HAFT”

Säsongen efter missar Malmö guldet, kanske för att laget hade lite för stort fokus på att vinna Europacupen. Något som man också gjorde efter att ha besegrat Dinamo Moskva i finalen efter straffar.
– Vi var kanske lite tomma efter nyår då vi hade vunnit Europacupen mot Dinamo. Det var nog lite belåtenhet, lättnad eller vad man ska säga. Vi tog lite för enkelt på det och åkte sedan ut i semifinal mot Brynäs i SM-slutspelet. Vi var inte riktigt där mentalt och gör inte något mål på Brynäs i någon av våra bortamatcher. Det var en riktig avklädning, men jag fick i alla fall spela VM den säsongen.

Var det samma känsla när ni vann SM-guldet 1994?
– Ja, det tycker jag nog. Framförallt eftersom vi var nere i en riktig brygga efter match två då vi hade förlorat i ”Ö-vik” efter ”sudden” (Peter Forsberg avgjorde). Efter den matchen ledde Modo med 2-0 i matcher. I match tre vinner vi med 7-1 hemma och jag får göra ett mål. Match fyra vinner vi med 3-1 uppe i ”Ö-vik” och jag får göra två mål. Då kände vi att det var klart.
– Modo hade ett ungt skickligt lag med ”Foppa”, Markus Näslund och så vidare, men efter att vi hade vunnit vår första match hemma var Modo små faktiskt.

Hur upplevde du en 18-årig Peter Forsberg vid den här tiden?
– Han var exceptionell, otroligt bra, stark, envis och tjurig. Allt som har karaktäriserat honom och hans karriär som hockeyspelare. Han är absolut en av dom största.

Håkan Åhlund spelade i Malmö fram till och med säsongen 1996/97.
– Säsongen 1994/95 åkte vi ut mot HV71 som sedan gick och vann. Då hade vi också ett bra lag, men då hade vi den dummaste tränare jag någonsin haft, Hannu Jortikka. Han fick inte laget att jobba för honom och jag skulle nog vilja påstå att det var uppror.

Hur upplevde du det här upproret?
– Ofrånkomligt blir det snack om honom i omklädningsrummet. Vi ledde med 2-0 mot HV71 men sedan vände dom och vann i tre raka matcher. Han hade konstiga uttalanden om saker och ting.

ÅTERFÖRENADES MED HELMINEN

Säsongen 1997/98 flyttar Håkan Åhlund till Finland. Där inleder han säsongen i JypHT för att sedan avslutade densamma i Ilves.
– Jag var på väg bort redan 1995. Jag sa till Percy då, jag hade två år kvar på kontraktet, att det inte fungerar med Hannu och att jag kände att jag hade haft många fina år i Malmö och kunde gå nu om han släppte mig. Det vägrade han och i samband med det fick Hannu gå. Det var ju inte bara jag utan det var flera som satte sig emot att Hannu skulle bli kvar som tränare. Nu vart det två år till även om det hade varit bäst om jag hade fått gått redan då.
– Att det blev Finland sedan var av en speciell anledning. Jag hade skrivit på för Düsseldorf i tyska ligan, men dom gick i konkurs sent på sommaren. Då fixade Olle Öst till så att jag kom till Jyp i Jyväskylä. Det var bra där med ordentlig träning och så vidare. Vi missade slutspelet och då släppte man mig till Ilves där Raimo (Helminen) var eftersom han hade flyttat hem till Tammerfors.

Var Raimo Helminen involverad i själva övergången?
– Ja, det var han. Då jag kom dit tog jag även med mig ”Burra” (Robert Burakovsky) som kommit en månad tidigare till Jyväskylä. Den säsongen fick vi spela final med Ilves mot IFK Helsingfors, en finalserie som vi tyvärr förlorade.


Pekka, Peter och Håkan. Foto: Bildbyrån

Säsongen därpå flyttar trots allt Håkan Åhlund till Tyskland. Ny klubbadress för den 31-åriga forwarden blev Augsburg. Där kom han att stanna under tre säsonger.
– Gunnar Leidborg tränade Augsburg och efter säsongen i Finland kände jag för att åka till Tyskland och testa där. Gunnar bor ju här i stan numera och tränar Kumla. Vi har haft kontakt med varandra sedan den tiden.
– Första säsongen i Tyskland hade jag Gunnar. Sedan fick han gå och in kom en kanadensare (Bob Manno) som vi hade under en säsong. Sedan kom det ytterligare en ny tränare säsong tre (Daniel Naud). Då ringde jag Gunnar och han plockade mig till Oberhausen under säsongen där han var tränare. Den säsongen gick Oberhausen till slutspel för första gången.
– Efter det skev jag två nya år med Oberhausen, men även dom gick i konkurs. Då tog ”Peo” (Larsson) mig till Timrå under novemberuppehållet. Peo fick sparken och då kom i stället ”Molla” (Lars Molin) in. Då var även ”Zäta” (Henrik Zetterberg) i Timrå.

TOG ÖVER C:ET FRÅN ZÄTA

Håkan Åhlund utses omgående till kapten i Timrå.
– ”Zäta” var 19 år och kapten då jag kom dit. Vi tyckte att det var dags att släppa lite från hans axlar då. Han var redan då en jättetalang men en helt annan typ av spelare jämfört med ”Foppa”, ”Sudden” och dom här. Oerhört skicklig, bra balans och spelsinne.
– Vi grejade kontraktet i elitserien med Timrå vilket egentligen var målet. Efter det följde jag med ”Molla” till Norge (Storhamar). Där blev jag i en och en halv säsong. Den andra säsongen avslutade jag med några månader i Malmö.

Under Håkan Åhlunds andra sejour i Malmö, säsongen 2003/04, spelar han åtta seriematcher och tio kvalseriematcher med sin gamla klubb under coachen Stephan ”Lillis” Lundhs ledning.
– Efter nyår den säsongen pratade jag lite med Malmö. Dom höll på att trilla ner i kvalserien då. Jag hade en axelskada då jag kom till Malmö och spelade egentligen bara två eller tre matcher där innan jag slog upp den.
– Efter det flyttade jag hem till Örebro när Micke Fahlander började sin resa med klubben.

Hade du chansen att stanna kvar i Malmö?
– Nej. Jag hade alltid velat komma tillbaka till Malmö, men den andan som fanns tidigare var borta då.

Hur var det att komma från norska ligan till elitserien vid den här tiden?
– Det var inte direkt tuffa matcher varje vecka i Norge. Då kanske det var tre eller fyra lag, Vålerengen, Storhamar och några till, som var bra. Jag fick spela mycket och när du är utomlands blir det en press på dig att du hela tiden måste leverera och vara bland dom bästa hela tiden. Annars får du höra det direkt.

Håkan Åhlund kom att spela 49 A-landskamper. Debuten skedde i juni under Goodwill Games. Förbundskapten för Tre Kronor var då Conny Evensson.
– Det var fantastiskt roligt. Jag debuterade i Forssa mot Finland. Vi slutade trea i turneringen efter att ha blivit utslagna av Sovjet i semifinalen. Sedan slog vi Kanada i matchen om tredjeplatsen. Det var en turnering som var helt hysterisk. Mats Sundin hade just kommit fram som ett jättelöfte och hade säsongen innan spelat några A-landskamper. Jag var även med på ett träningsläger i Lillehammer där vi spelade mot Norge i tre matcher.
– Conny Evensson var en helt annan typ av tränare mot det jag var van vid från Malmö. En oerhört varm och snäll människa, men dom svarta ögonen var inte roliga att se.
– Det var fantastiskt roligt att få vara med eftersom det var väldigt svårt att komma med i landslaget vid den här tiden. Man hade sina block där det var Djurgården-, Färjestad- och Leksandsspelare.

Du är med nästan alla landskamper den här säsongen, 1990/91, men du får inte åka med till VM i Åbo där Sverige vinner guld. Var det en stor besvikelse?
– Klart att just i den stunden då man inte får åka med är det tråkigt. Jag spelade ganska många landskamper mellan 1991 och 1993 och det här gjorde nog bara att jag satsade ännu hårdare för att komma med till nästa turnering.
– Visst var det en besvikelse att jag inte kom med till VM 1991. Jag var en av dom sista att få kliva av truppen och jag var sist ut innan OS i Lillehammer 1994.  Idag kan jag säga att jag inte var tillräckligt bra helt enkelt.


Foto: Bildbyrån

VALDE TRE KRONOR FRAMFÖR NHL

Vid VM 1993 i Tyskland, då Curt Lundmark och Pär Mårts tagit över som förbundskaptener, får Håkan Åhlund chansen att åka med. Men det blir bara spel i ett par perioder och mest bänknötande för Malmöspelaren.
– Jag fick spela mot Schweiz och den matchen förlorade vi (4-6). När man är med under en så pass lång period som ett VM är känner man sig ändå delaktig. Sedan ville jag självklart spela.
– Det var inga träningar mellan matcherna och ser jag på det så här i efterhand så var det ganska taskigt att låta mig och Stefan Larsson hoppa in och spela en match. Det var inte så att någon körde extra med oss för att vi skulle vara redo för match.

En viss skillnad upplevde också Håkan Åhlund att det blev i Tre Kronor när Curt Lundmark tog över som förbundskapten efter Conny Evensson.
– Som personer är det skillnad mellan Conny och Curre. Vi fortsatte egentligen på samma sätt, men Curre hade inte riktigt samma auktoritet som Conny.
– Det var ett ganska tacksamt läge under den här perioden att vara förbundskapten. Det vet jag att Conny och Curre själva har sagt. Det var många riktigt bra hockeyspelare i sina bästa år. Det gällde också att ha lite tur och få dom bästa tillgängliga.

Inför OS i Lillehammer får Håkan Åhlund, men även Bengt-Åke Gustafsson och Thomas Rundqvist, beskedet att det inte blir något spel för honom.
– Den som tog min plats var Niklas Eriksson. Det var för att han och Jonas Bergqvist hade spelat tillsammans i klubblaget och med facit i hand så gjorde dom helt rätt, säger Åhlund med ett lätt skratt och fortsätter:
– Sverige vann guld båda gångerna när jag fick kliva av, men jag fick i alla fall vara med och vinna ett silver.

Tackade du nej till någon VM- eller OS-turnering?
– Jag har aldrig tackat nej till Tre Kronor. Däremot tackade jag nej att åka till Vancouver. Dom ville att jag skulle åka, men då hade jag precis blivit uttagen till Goodwill Games. På den tiden ville man först visa upp sig i Tre Kronor och då fick NHL-lagen vänta.
– Det var inga större protester från Vancouver. Jag sa att jag satsade på Tre Kronor och inte ville åka. Jag var inte intresserad av att hamna i ett farmarlag utan jag ville verkligen spela till mig en plats i Tre Kronor. Jag ångrar inte det och jag ångrar egentligen inga beslut i min karriär. Jag har haft förmånen att spela med och mot fantastiska spelare och anser att jag har haft en bra karriär.

Hur ser Håkan Åhlunds liv ut idag?
– Det är barn och familj med allt vad det innebär. Det är mycket hockey fortfarande, men det är väldigt inspirerande eftersom det är ett helt annat ledarskap i dag än då jag spelade.

Annons:
Du kan lira Powerplay från Svenska Spel Sport & Casino varje SHL-omgång. Läs mer här!
Åldersgräns 18 år för spel online. Stödlinjen: 020-81 91 00.