Pekka LindmarkFoto: Bildbyrån

Han ansågs vara den bästa målvakten utanför NHL under sin storhetstid. I Old School Hockey berättar målvaktslegendaren Pekka Lindmark om sin framgångsrika karriär och delar med sig av spännande anekdoter från såväl tiden i Malmö som Tre Kronors äventyr ute i Europa.

VBM – Världens bästa målvakt, det var så han kallades ibland, Peter Lindmark från Kiruna. ”Pekka”, som Lindmark kallas för, var egentligen aldrig den omtalade talangen som junior. Han spelade aldrig i Juniorlandslaget och först vid 25 års ålder gjorde han elitseriedebut. Det som sedan kom att ske åren efter elitseriedebuten är i stället smått fantastiskt, från Kiruna till att utses till VM:s bästa målvakt och elitseriespelare fram till han var över 40 år.

Vi låter Peter själv berätta om denna smått fantastiska resa.

Han inledde sin yrkesbana som gruvarbetare på LKAB, men trots det krävande jobbet fick han en stämpel på sig under sina år i både Elitserien och Tre Kronor att vara en lat och träningsovillig person. Men då jag undrar om det verkligen går ihop med att man samtidigt utses till VM:s bästa målvakt skrattar Lindmark gott och säger:
– Nej, det gör det givetvis inte. Jag har aldrig gillat sommarträningen, det har liksom inte varit min grej. Men då vi har kommit ut på is så har jag alltid gett järnet och kört hårt. Men det där med sommarträning, haha…

Du är ju född och uppväxt i klassisk hockeymiljö, det vill säga Kiruna. Men det var inte i IFK Kiruna som du började din karriär.
– Nej, det är riktigt. Då jag var liten spelade jag först i Kiruna AIF, men mina kompisar spelade i IFK så jag flyttade över dit väldigt tidigt. Jag var säkert bara tolv eller tretton år då.
– Det var ju rivalitet mellan klubbarna redan i den åldern även om det blev värre när man kom upp och spelade med de äldre lagen.

Du spelade med dina kompisar Roger Älvero, Hasse Edlund, Roger Mikko, Ulf Zetterström med flera från Luossavararinken i IFK Kiruna medans din jämngamle målvaktskollega Göte Wälitalo spelade för arbetarklubben AIF. Umgicks du och Wälitalo redan vid den här tiden?
– Nej, inte speciellt mycket i alla fall. Jag höll till med mina kompisar med Göte höll till med killarna från AIF.
– Det var föst då vi började spela i landslaget tillsammans som vi även började umgås en del.

Kiruna är en riktig hockeystad som redan hade fostrat stora profiler så som Eilert ”Garvis” Määttä, Tord Lundström, Stig Salming, Börje Salming och så vidare. Hockeyintresset i stan måste väl varit fantastiskt stort vid den här tiden?
– Intresset var väldigt stort skulle man väl kunna säga. Handbollen också var stor då, jag tror till och med att AIF var uppe i Allsvenskan något år då. Inte riktigt alla grabbar i skolan höll på med ishockey men det var väldigt många.
– Idoler? Nej, det har jag aldrig haft några. Jag höll ju på med så många sporter, det var fotboll, hockey och brottning och jag har inget minne alls av att jag skulle haft just någon idol i någon av sporterna.

”VAD SKULLE DEN DÄR POJKSPOLINGEN MED FÖR?”

Arkivbild.

”Pekka” Lindmarks A-lagsdebut i IFK Kiruna var säsongen 1974/75 i en match mot Boden. Kiruna vann med 14-4.
– Den matchen minns jag faktiskt inte. Jag minns att vår tränare Hasse Zetterström fick en del kritik för att han tog med mig. ”Vad skulle den där pojkspolingen vara med för” haha…
– Efter debuten rullade det bara på och man kan väl utan att överdriva säga att vi ungtuppar som kom upp verkligen fick ta oss igenom den hårda skolan. Där fick man verkligen lära sig visa respekt för spelarna som var äldre och varit med ett tag.

Du, Göte Wälitalo och Luleås Mats Blomqvist slogs om målvaktsspaden i Norrbottens TV-pucklag, men var det aldrig aktuellt med spel i juniorlandslaget?
– Nej, aldrig. Ni vet jag var en ”late blommer”, haha….

Varför valde du att lämna IFK Kiruna för spel i Timrå?
– Timrå spelade i division 1 precis som vi i IFK. Skillnaden var ju att de satsade hårt på att ta sig upp i Elitserien samtidigt som IFK var lite på dekis vid den här tiden.

Henrik Sandström från IFK Kiruna spelade i Timrå, påverkade det ditt val?
– Nej. Henrik var ju där innan jag men det var Håkan Nygren som ringde mig på sommaren och frågade om jag ville komma dit och spela. Timrå var ju dessutom ensamma om att höra av sig till mig så det kändes verkligen kul att prova på spel där.
– Jag har Håkan Nygren att tacka för mycket. Det var han som gav mig den här chansen. Sedan är ju Håkan en härlig människa och vi båda har suttit många nätter och pratat hockey.

Timrå hade ett mycket namnkunnigt lag vid den här tiden med bland andra bröderna Håkan och Stefan Pettersson, Lars-Eje Lindström, Örjan Lindström, Bosse Höglund med flera. Målvaktskollegorna till Pekka var Christer Sehlstedt och Tommy Grahn.
– Det var inga som helst problem att komma in i det här gänget trots att de du nämner var starka profiler. När väl du kom igång med matcher och träningar så fungerade allt som vanlig och du blev snabbt en i gänget.
– Jag vet inte om tanken var att jag skulle vara första målvakt från början. Jag var väl som alla andra tvungna att visa upp mig först. Det gick ju ganska bra och efter att jag väl fått chansen så blev jag kvar.
– Christer Sehlstedt var ju annars en rutinerad kille som var betydligt äldre än jag. Han spelade också väldigt länge och det var nog för att han verkligen älskade hockeyn.


Foto: Bildbyrån

”DÅ SLOG HJÄRTAT EN VOLT I KROPPEN”

Samma säsong, en lördagskväll i september, tänkte Pekka och hans fru Rita öppna en flaska vin eftersom det var spelledigt. Men då ringer telefonen:
– Haha! Ja, den där kvällen minns jag väl. Det var ”Biffen” (Jan-Erik Nilsson) som ringde. Han sa åt mig att sätta mig i bilen åka till Örnsköldsvik där Tre Kronor skulle på söndagen spela landskamp mot Finland. Göran Högosta hade varit tvungen att resa hem. Jag var ju lite konfunderad varför jag skulle åka dit för att sitta reserv. Man kunde väl lika gärna ta någon från Modo till det. Då berättade ”Biffen” att ”Fisken” (Bengt Ohlson) bestämt att jag skulle spela.
– Då slog hjärtat en volt i kroppen och jag har nog varken förr eller senare varit så nervös som under bilresan den kvällen upp till Ö-vik.

Tre Kronor vann med 2-1 efter mål för Sverige av Per Lundqvist och Bengt Lundholm. ”Pekkas” insats i debuten och hans mycket fina insats i Izvestija-turneringen i Moskva samma år tog honom hela vägen till VM-spel i Göteborg, där Tre Kronor slutade på en silverplats efter Sovjet.
– Det var ju mycket stort eftersom det var mitt första VM. Det var även många som undrade hur ”Fisken” kunde ta ut mig till ett VM på hemmaplan fast jag bara spelade i division 1.
– Tanken var väl att jag och Christer Abris skulle dela på målvaktsjobbet. Men han gjorde illa fingret så jag blev förstamålvakt och det flöt ju på ganska bra. (Lindmark valdes till VM:s bästa målvakt och tilldelades Guldpucken).

Du fick även uppleva att förlora med 13-1 mot Sovjet.
– Haha! Ja, det är ju inte alla som fått vara med om det. Det stod väl 0-0 efter första perioden, men efter den andra låg vi under med 6-0. I pausen inför tredje perioden kom ”Fisken” och sa att man skulle vila mig eftersom vi hade en viktig match om silvret mot Kanada några dagar efteråt.
–Reino Sundberg fick hoppa in och det blev ytterligare sju mål i baken i den perioden och då tyckte jag verkligen synd om Reino. Det var ju inte på något vis hans fel att siffrorna blev så stora.

Pekka Lindmark och Erkki Laine

När blev det aktuellt med spel i Färjestad?
– Vi gick ju upp ett år med Timrå men vi åkte ner i ettan igen redan året efter. När vi inte lyckades ta oss tillbaka igen hörde Färjestad av sig för man behövde en hyfsad målvakt. De hade väl varit och kollat mig i Timrå och efter säsongen ringde deras sportchef Olle Öst och frågade om jag ville komma dit.

KLUBBARNA KOM INTE ÖVERENS

Ett annat samtal från Olle Öst var inte lika uppiggande och trevligt.
– Jag och Rita var uppe i stugan när Olle ringde och sa att jag skulle bli ettårsfall. Klubbarna kunde inte komma överens, det skiljde 75 000 kronor mellan Färjestad och Timrås bud. Då var jag verkligen fruktansvärt besviken.
– Vi hade ju dessutom sålt huset i Sundsvall och köpt ett i Karlstad i stället. Det blev en rätt jobbig tid innan vi bestämde oss för att flytta tillbaka till Sundvall. Någonstans måste jag ju spela och då fick det bli ytterligare en sväng i Timrå.


Foto: Bildbyrån

Timrås tränare Björn Pettersson hade dock inga högre tankar om Lindmark utan välkomnade honom i stället med orden ”Du ska inte tro att du är något bara för du har spelat i landslaget” –och sedan blev Pekka bänkad.
– Han hade någon konstig idé där men han var väl så småningom tvungen att krypa till korset och låta mig spela. Dat var väl inte så lätt för honom heller, han ville väl visa laget vem det var som bestämde.

”ÅKTE MEST OCH TÄNKTE PÅ SLUTSPELET”

Det blev fyra år och två SM-guld i Färjestad mellan åren 1984 och 1988, hur minns du tillbaka på de här åren?
– Vi hade ett jättebra lag och egentligen så åkte vi mest och tänkte på slutspelet. Grundserien var faktiskt bara en enda lång transportsträcka, så bra var vi. Det var väl en av anledningarna till att jag lämnade Färjestad för Malmö. Jag ville få nya utmaningar.
– Annars var ju åren i Färjestad väldigt roliga och både jag och familjen trivdes väldigt bra där och dessutom så fick jag vara med och vinna två SM-guld där, vilket är väldigt fina minnen för mig.

Färjestad vann SM-guld både 1986 och 1988, vad var styrkan i det här laget?
– Vi hade fruktansvärt bra backar, de bästa i Sverige. Men vi hade även riktigt bra centrar och de här bitarna i kombination med vårt grundspel gjorde oss så starka. Vi var verkligen som ett lag, en familj.

Varför kallas ofta Färjestad för just ”familjen”?
– Det kommer väl från bröderna Glennert, Kjell och Lars, som styrde klubben under så många år. Sedan är det väl så att många som spelat i Färjestad fortsätter att jobba i föreningen, som Håkan Loob och Thomas Rundqvist.

PERCY LÅG BAKOM MALMÖFLYTTEN

När och hur bestämde du dig för spel i Malmö?
– Det var ju Percy Nilsson som låg bakom det. Egentligen var det väl så att hans skulle värva Mats Lusth dit ner. Men Malmö behövde även en målvakt så jag följde väl med på det där mötet. Vi träffades på Statt i Karlstad där han bjöd på en bira och frågade mig vad jag ville ha för att flytta till Malmö. Jag sa att jag behövde lite tid på mig att fundera och hans svar blev att jag fick natten på mig, haha…
– Han är ju så Percy, en riktigt skön jävel. Dagen efter träffades vi över en fika och jag sa vad jag ville ha. Percy accepterade mina önskningar och tog i hand och hälsade mig välkommen till Malmö. Man kan ju så här i efterhand ångra att man inte tog i lite till då jag lade fram mina önskningar, haha….


Foto: Bildbyrån

”DET VAR RENA HYSTERIN!”

Den 6 maj 1988 hölls så hölls en numera klassisk pressträff där Percy Nilsson presenterade Malmös satsning mot Elitserien. Inte ens tränaren Lennart Källén visste vad Byggherre Nilsson hade för avsikt att plocka fram ur sin rockärm. Sedan kom dom på rad, Tommy Mörth, Djurgården, Anders Svensson Rögle, Peter Imhäuser och Carl-Erik ”Kacke” Larsson från Leksand, Håkan Åhlund och Johan Sälle, Örebro, Matti Pauna, Björklöven,Bosse Svanberg och Mats Lusth från Färjestad och avslutningsvis Peter ”Pekka” Lindmark.

När Percy var klar vände sig den legendariske malmöledaren Folke Lindström emot honom med en tårfylld blick och sa bara ”Tack”. Folke Lindström gick ur tiden i april 2009.
– Första tiden i Malmö var helt galen. Det var rena hysterin och varje hemmamatch var som en SM-final, fullt hus på läktarna hemma i Malmö men även på våra bortamatcher.
– Vi gick inte upp första året men andra året tog vi oss upp till Elitserien och säsongen 1991/92 tog vi klubbens första SM-guld.

”HAN VAR VÄL EN HYFSAD TRÄNARE”

Vad gjorde Malmö till svenska mästare det året?
– Vi hade ett fantastiskt bra lag. Då hade ju även Mats Näslund, Peter Sundström, Mats Hallin, Robert Burakovsky, Peter Andersson, Timo Blomqvist, Daniel Rydmark, Raimo Helminen och Roger Hansson kommit till laget. Vi var ju som ett självspelande piano.

Foto: Bildbyrån

Var sammanhållningen och kvalitén på truppen den stora anledningen även till guldet 1994?
– Det kan man väl säga. Vi åkte ut i semifinal mot Brynäs 1993 men sen vann vi mot Modo 1994 (Ni vet finalserien där Peter Forsberg ville ge domaren Börje Johansson en käftsmäll, reds. anm.). Vi hade ungefär samma lag men även om det guldet var stort att vinna så var första guldet med Malmö lite roligare eftersom det var mitt första i klubben.
– Lika var det ju i Färjestad, guldet 1986 var lite roligare än det 1988. Samtidigt så kan man säga att guldet med Malmö 1992 var lite extra speciellt eftersom man varit med på resan att ta upp laget från division 1 till Elitserien något år tidigare.

Timo Lahtinen var guldtränare vid båda Malmös SM-guld. Hur stor del i framgångarna hade han?
– Han var väl en hyfsad tränare men vem som helst skulle nog kunnat vinna SM med det lag som vi hade. Malmö var som, som jag sa tidigare, ett självspelande piano de här åren.

BRÅKADE MED PERCY

Du hamnade även i konflikt med Percy Nilsson vid ett tillfälle.
– Ja, det var när Malmö sparkade Christer Abris efter att vi haft en halvdålig inledning på serien. Jag tyckte det var ett förhastat beslut för det var ju inte Abris fel att vi spelade dåligt. Då tog jag parti för Abris och det blev ett jäkla liv, haha…
– Abris fick sparken, ”Kalis” (Göran Karlström) flyttades ner till tränarjobb i juniorlaget och jag och Percy bråkade. Jag tyckte att det var bra onödigt att det blev så där men vi löste det. Vi är väl lite tjuriga både jag och Percy men det där är glömt för länge sedan nu.


Håkan Åhlund, Pekka, Ricard Persson och Patrik Sylvegård firar SM-guldet 1994.
Foto: Bildbyrån

KONKURRERADE MED PELLE LINDBERGH

Vi skulle kunna skriva ytterligare ett lika långt kapitel om Peter Lindmarks tid i Tre Kronor, men vi ska skrapa på ytan på några av hans stora insatser för vårt kanske folkkäraste landslag.

Debuten och VM 1981 har vi redan nämnt men senare samma höst så togs Lindmark ut till spel i Canada Cup.
– Jag blev helt klart överraskad när ”Ankan” (Anders Parmström) tog ut mig. Det var jag och Pelle Lindbergh som var målvakter i den turneringen. Vi hade ett väldigt bra lag med Börje Salming, Anders Hedberg, ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) men det slutade med fiasko. Jag tror vi slutade på femte plats.

Det talades en del om att du var aktuell för spel i NHL i samband med VM och Canada Cup det här året.
– Ja, men det var mest löst prat. Jag hade i alla fall inte kontakt med någon klubb i NHL då. Det var bara i samband med att jag flyttade från Färjestad till Malmö som jag fått ett anbud där bortifrån. Det var Washington Capitals som ville ha över mig. Jag var trettio år då så jag kände mig faktiskt lite för gammal för att åka över dit och spela. Dessutom hade jag lovat Malmö att spela där och uppriktigt sagt så kände jag mig mer trygg med det.

FINAL MOT KANADA

Vid Canada Cup 1984 gör Peter Lindmark, Leif Boork och Tre Kronor en fantastiskt fin turnering där man går till final mot Kanada.
– Oj, vilket bra lag vi hade i den turneringen. Bengt-Åke Gustafsson var ju fantastiskt bra liksom Mats Näslund. Det var ju nära…

Ja, Pekka, men vad hände egentligen inför den andra finalen?
– Vi hade förlorat den första finalen med 5-2 och inför den andra finalen så började ”Boorken” prata om kortlekar och jokrar, han var ju lite så som förbundskapten haha…
– Han ställde Göte Wälitalo i målet och plockade in Thomas Åhlén och Janne Lindholm som backar. Göte hade stått en match tidigare i turneringen men jag tror inte Lindholm och Åhlén hade spelat någonting. Det stod ju 5-1 till Kanada efter första perioden och de var inne på alla målen bakåt. Då tyckte jag verkligen synd om de här grabbarna.
– ”Boorken” slängde in mig och gjorde om lite i femmorna efter första perioden och det var nära att vi kom i kapp kanadensarna. Jag tror matchen slutade 5-6.

VM-silvret 1986 i Moskva?
– Det var där jag blev skadad.

KNEP GULDET 1987

Kanadensaren Jay Wells körde rakt över Lindmark när han var utanför målet för att slå bort en puck.
– Ett ledband i axeln slets av och jag minns verkligen hur jäkla ont det gjorde. Vi vann ju den matchen med 6-4 och hade chans att vinna guld om vi slog Sovjet i den sista matchen. Jag kunde ju inte spela så Peter Åslin fick hoppa in och han gjorde en fantastiskt fin match. Där var vi riktigt nära att knipa guldet.


Foto: Bildbyrån

Guldet kom 1987 i en klassisk turnering i stället.
– Ja, där var vi ju uträknade från slutspel efter protester hit och dit som till slut avgjordes i civil domstol.
– Jag var med och vann även i Åbo 1991 men det här var ju mycket större eftersom det var Tre Kronors första VM-guld på tjugofem år.

Tre Kronor vann mot Kanada med 9-0 i den sista matchen och allt som nu krävdes var att Sovjet skulle slå Tjeckoslovakien för att Sverige skulle bli världsmästare.
– En del av spelarna satt i ett rum bakom läktaren och följde matchen på TV. Jag stod vid sargen bakom ena målet större delen av matchen. Himla vad nervöst det var. Tjeckerna ledde ju länge men till slut vände Sovjet matchen och vi blev världsmästare. En helt fantastisk känsla och en enorm glädje.


Bengt-Åke Gustafsson, Pekka, Anders Eldebrink och Tommy Albelin efter VM-guldet ’87.
Foto: Bildbyrån

”FICK STOPP PÅ SLAGSMÅLET”

Berätta om Magnus ”Sigge” Svenssons äventyr borta i Moskva då ni höll på att få rejält med stryk av Slava Fetisovs livvakter på en nattklubb.
– Haha! Det var vid Izvestijaturneringen 1988. Vi hade bokat bord på samma nattklubb som Fetisov, hans fru och Peter Elander. Vi åt och drack gott men när vi skulle gå därifrån kilade ”Sigge” förbi deras bord och frågade om han fick dansa med Fetisovs fru.
– När jag och massören ”Tompa” Pietilä (pappa till slalomstjärnan Maria Piteilä-Holmner) stod och väntade på ”Sigge” vid taxibilarna och det drog ut på tiden så anade vi oråd. Vi gick in på nattklubben igen och då låg det tre killar på ”Sigge” och sparkade och slog honom. Både jag och ”Tompa” slängde oss in i fajten och det bara small från alla håll. Dessutom låste vakterna dörrarna inifrån.
– Tack och lov kom flera av kompisarna som väntade utanför så småningom in i lokalen och fick stopp på slagsmålet. Annars vet jag faktiskt inte hur det hade gått.

När en ganska sönderslagen Peter Lindmark mötte pressen på väg dagen efter på flygplatsen var givetvis frågorna många om varför han hade ett rejält sår i ansiktet. Ledningen höll färgen och sa att Pekka hade fått en puck i huvudet under träning då han stod utan mask.

Hur följer du hockeyn idag?
– Jag bor i Piteå sedan många år tillbaka. Sedan var jag ju ner till nya arenan i Malmö när klubben hissade min tröja till taket, vilket var väldigt stort.


Foto: Bildbyrån/Christian Örnberg