Imorgon påbörjar Anders "Pudding" Weiderstål sitt sista VM.Foto: Ronnie Rönnkvist

Leif Boork tog in honom 1984. Förbundskaptener har kommit och gått sedan dess – men Anders Weidestål består. I en lång intervju berättar han om sin tid i Tre Kronors tjänst bestående av mästerskapstitlar, en mängd practical jokes – och Peter Forsbergs slarviga stil.
–  Det finns många som haft dåliga grejer, men Peter brydde sig liksom inte, säger ‘Pudding’.

Redan inför Canada Cup 1984 klev Anders Weiderstål in i Tre Kronors omklädningsrum för att bli lagets materialförvaltare. Sedan dess har han bara missat två eller tre landskamper. Han är ett unikum i svensk hockey och kanske världens mest meriterade ishockeyledare. Vardagarna tillbringar ”Pudding”, som han kallas, i Svenska Ishockeyförbundets lokaler där han planerar och strukturerar all tänkbar utrustning för våra landslag.

Ett jobb som han verkligen brinner för. Det är också i samma lokaler som hockeysverige.se  träffar honom för en lång intervju om hans sagolika karriär i Tre Kronor som avslutas i Bratislava nu i vår.
– Jag började spela hockey i Huddinge när jag var sex eller sju år och fortsatte till jag gick ut nian, 1969/70. Då kom det in andra intressen med moppe och lite brudar. Jag kanske inte ville träna en fredag och då fick jag inte lira på lördagen vilket jag tyckte var för jäkligt, säger Weiderståhl med ett leende och fortsätter:
– Kompisarna hängde i men jag började vackla lite. I alla fall började jag hänga där nere i Huddinge. Då kom ”Nicke” (Bengt Nilsson), som var Huddinges starke man, han sa ”Pudding” du är inget vidare på att lira, men du har ordning och reda på grejerna, kan du inte börja hjälpa till?
– Hösten 1972, då jag var 18 år, skulle Huddinge åka på träningsläger. En av materialarna vart sjuk. Jag hade ju alltid jeansjacka på den här tiden så jag fick låna en kavaj av farsan och åkte med på lägret i Norrköping. Det där tyckte jag var jättekul och så kom jag in på den här banan. Samtidigt utbildade jag mig till målare så jag målade på dagarna och var i hallen på kvällarna. Dessutom bildade jag familj tidigt. Jag var bara 21 år och min dåvarande fru var bara 19 år då vi fick vårt första barn.

Det var just Bengt ”Nicke” Nilsson som tog in Anders Weiderstål på allvar i materialförvaltarens värld.
– Han tog med mig till Bertil Åsbrink och Tommy Töpel. Jag fick även åka och besöka Roger (Andersson) i AIK som var lite föregångare på 1970-talet. Jag var även upp till Djurgården där Kenta Nilssons farsa, Åke, var materialare men jag var även och besökte Lennart Lindgren som slipade åt landslaget.
– Det här gjorde att jag fick lite blodad tand och jag blev sugen på att gå vidare. Det var mycket ”Nickes” och Uffe (Johansson) i Huddinges förtjänst.

Den som sedan skulle ta den nyfikne materialförvaltaren upp i landslagssammanhang var blivande förbundskaptenen Curt Lindström.
– Curre kom till Huddinge 1976 och var kvar där till 1979/80. Han satt med i UBK (Utbildningskommittén) tillsammans med Tommy Boustedts pappa Börje Nilsson, Curre Larsson, Peter Johansson och det här äldre gardet.
– De sa att man gärna ville ha med mig på något läger för testa mig. Det var bara gammalgubbar i 60 årsåldern, som jag är nu alltså (skratt), Sven Allard, Uffe Eriksson och så vidare som stod där i terylenbrallor och rökte.
– Jag började med det yngre juniorlandslaget. Sedan vart det äldre juniorlandslaget och sedan frågade ”Boorken” (Leif Boork) mig 1984 om jag ville hänga på Tre Kronor.

Kände du redan från början att det var en passion eller såg du det mer som ett yrke?
– Nej, nej nej… Yrke? Jag blev heltidsanställd här 1989/90. Först då blev det som ett yrke men innan det var det bara passionen som drev det.
– Visserligen har jag försakat mycket, barn och familj, men det är få förunnat att hålla på med det här på heltid. Det finns bara 14 elitklubbar och några i Hockeyallsvenskan som har materialförvaltare på heltid. Från början var det verkligen en passion och inte tänkte man på vad klockan var. Jag var ju nere i omklädningsrummet, slipade och gjorde ordning för matcher. Det var som att jag nästan bodde där också.
– För mig har hockeyn varit viktig också, att få göra i ordning och känna att killarna är nöjda. Det är ändå matcherna som är drivet. Det finns flera som tycker det är roligt att göra i ordning, men sedan kanske de inte är så intresserad av hockeyn. Jag tycker att åka buss med ”Lill-Kenta” (Johansson) och Huddinge var också väldigt kul, spela kval och kvalserien, känna den här moroten att kunna gå upp i seriesystemet. Sedan är jag inte den som har gillat att plugga utan jag är en praktiker och gillade att hålla på ”fnula” med de här grejerna.

Kan du känna dig delaktig i en seger eller en förlust för ett lag?
– Delaktig… Jag brukar fråga tillexempel Pelle Mårts eller Rikard Grönborg om de tycker att det är något vi ska ändra på eller hur de tycker att det gått. Det är jätteviktigt att vi också är på tå och följer med i utvecklingen.
– Önskemålen är inte som det var på 1970-talet så det är väl tur att vi också hänger med annars skulle det inte fungera.

Hur viktigt har utbytet med andra nationers materialförvaltare varit genom åren?
– När jag började fick vi till och med släpa med oss puckar handdukar, drickor och sådana grejer till Tjeckoslovakien. Nu har det blivit lite bättre, men det skulle kunna bli mycket, mycket bättre. Nu är det som att alla bara kämpar i sin låda.
– Nu har det här kommit upp på en högre nivå och vi har ett utbytessystem. När vi åker till exempelvis Ryssland ska det finnas ett bassortiment med grejer, men där har vi ändå inte riktigt hängt med.


Sverige har annars varit ett föregångsland då det gäller just gästfrihet och att ställa upp och hjälpa gästande nationer på bästa sätt.
– Elitseriens materialare har tittat mycket på landslagen och även frågat oss en del. Sedan har killarna som varit med mig här ”Spindeln” och Johan (Kellerstam) i Djurgården gått i bräschen för andra materialarna och har sina möten, så jag tror att vi har ett bra servicesystem.
– När Kanada och andra lag kommer hit har vi sagt att även om det inte fungerar i andra länderna så, oavsett vilka vi har haft som Generalsekreterare, att nu tar vi hand om våra gäster på bästa sätt.

Boorken.

I samband med Sweden Cup i Karlstad i april 1984 får Anders Weiderstål debutera i Tre Kronor som materialförvaltare.
– ”Boorken” ringde till mig och ställde en massa frågor. Han jobbade då i Djurgården fortfarande och han ställde en massa frågor om allt möjligt, Börje Salming, Tommy Albelin, vad jag tyckte om det och det. Jag förstod inte vad han egentligen ville.
– Sedan hörde han av sig igen och sa att han hade intervjuat lite folk. Jag tänkte att Tre Kronor, det vore hur häftigt som helst. Då var jag mer ängslig för Dick (Hellströmmer) som hade tagit över efter Bertil Åsbrink,”Boorken” skulle ju ta bort honom. Det kändes lite kymigt mot honom eftersom han hade haft Vikingarna (B-landslaget) under så många år och nu just fått det här jobbet.
– Men nu ville ”Boorken” ta in sina killar, Ronny (Lorentzon) läkaren från Umeå, ”Tompa” (Pietilä) och så vidare. Då hade vi förrådet ute i Bromma och Bertil Åsbrink, som hade haft det här jobbet i 40 år, var ett enormt bra bollplank och stöd.
– Självklart var jag spänd och jag mer eller mindre tältade i omklädningsrummet för att det skulle bli bra. Framförallt kände jag så då vi åkte till Canada Cup 1984 och fick stryk i första matchen med 7-1 mot USA. Jag minns hur snabbt jag tyckte det gick och vilken tuff hockey USA spelade. Det var en enorm upplevelse.

Vilken var den första miss du gjorde som materialförvaltare i Tre Kronor?
– Det är en grej som etsat sig kvar ganska länge och det var i början av karriären. Har man glömt ett skridskosnöre eller kaffe så finns ju det i alla länder. Det jag alltid varit noga med är kläderna, att alla killar får matchtröjor med namn på, hockeybyxor, damasker och sådant. Det går inte att ersätta utan det måste med.
– Jag gjorde i ordning allting veckan före. ”Pekka” Lindmark skulle vara målvakt. Jag lastade bara på grejerna och åker. När vi sedan skulle ta ett lag-foto var inte ”Pekka” Lindmarks tröja med. Då hade jag laglista, vilket jag har än idag, där jag hela tiden stryker med överstrykningspenna, tröjorna är med plus två extra. Det kan inte felas. Då var det en på hockeyförbundet som lånat ”Pekkas” tröja för någon fotografering och glömt att lämna tillbaka den, så det var inte jag som hade missat, säger Weiderstål med ett lätt leende och fortsätter:
– Visst händer det annars att jag glömmer grejer, men inte något som jag kan minnas så här efteråt.

Ett möte som Anders Weiderstål minns med ett leende var första mötet med Peter Forsberg.
– Det var under Sweden Hockey Games här i Stockholm. Han var nog bara 18 år då. Jag vet att jag ringde till ”Lunken” (Ulf Lundqvist) som varit materialare i MODO under många år och sa ”vad är det för jäkla grejer Peter har?” Grejerna hängde inte ihop.
– Grejerna låg bara i en hög och efter att han hade duschat klädde han på sig utan att torka sig. Det bara rann från håret och ryggen medan han krängde på sig någon tröja. Det var hål i handskarna, skridskorna var trasiga och allt var bara dynga.
– Jag minns att jag sa till Peter att han inte kunde ha det här när vi skulle åka iväg. Han fick ha det den här veckan, men skulle han ha med sig det till VM… Till slut fick jag genom KOHO ett par blå/gula handskar så han slapp ha MODO-handskarna. Sedan fick jag även byta lite andra grejer, men benskydden fick jag laga.
– Däremot kom han med samma skridskor, så när finalen i VM 1992 spelades gick skridskorna sönder i tredje perioden. Skridskorna var helt uppbrutna och ruttna, men han vägrade att bryta. Då fick jag sätta brickor och kopparnitar runt om och laga skridskorna inför tredje perioden. Alla andra hade två par skridskor med sig, men inte han (skratt). Ibland kunde han ha olika längd på klubborna. Peter var ingen materiallirare direkt. I alla fall inte i början och kanske inte senare heller, men han var noggrannare med andra saker och en jättehärlig kille att jobba med.

Foppa.

Är just Peter Forsberg den som varit slarvigast med sin utrustning av spelarna du haft i landslaget?
– Det finns många som haft dåliga grejer, men Peter brydde sig liksom inte. Sedan fanns det spelare som hade dålig utrustning för att det var i slutet av säsongen och man inte ville byta.
– En spelare som Mats Sundin han kunde hoppa in i ett par nya skridskor och körde med dem på match redan efter bara en träning. Kenta Nilsson hade olika handskar beroende på olika avtal. Han satte bara på sig grejerna och körde. Det var så olika, men det är fortfarande lite så att det ska lagas och lagas för killarna gärna vill ha inkörda grejer.

Många av spelarna som varit med i Tre Kronor genom åren ratar om alla practical jokes du råkat ut för, vilket minns du starkast idag?
– När jag började i Tre Kronor var killarna födda på 1950 och 60-talet. Nu är vi snart inne på killar födda på 2000-talet. Det är killarna födda på just 50 och 60-talets söner som jag börjar ha nu.
– Det var mycket mer practical jokes förr med Håkan Södergren, Lasse Molin, Tomas Sandström, ”Masken” (Anders Carlsson) och Uffe Samuelsson. Det var någonting hela tiden. Busade jag och fyllde deras strumpor med raklödder, killarna gjorde inte det på varandra så då förstod de att det var jag, så när jag kom tillbaka var det rakvatten på tandborsten så det höll på att brinna upp i munnen, skrattar ”Pudding”.
– Vid Canada Cup 1987 låg vi i Calgary på träningsläger. Turneringen hette Labbat (öl) blue cup eller liknande. I mitt och ”Spindelns” rum stod det alltid sex kalla öl. Vi kanske drack en eller två öl, käkade lite chips och kollade på boxning vissa nätter. Det kanske vart, precis som det brukar när vi var på turné, att det kunde bli någon hamburgare eller lite vingar. Jag sa till ”Spindeln” att det kändes som jag började gå upp och att mina jobbarbrallor började sitta åt.
– ”Spindeln” och jag började då jogga fram och tillbaka till och från ishallen och käka sallad. När bussen åkte förbi oss på väg till hallen jublade killarna när vi joggade där längs vägen. Trots att vi sprang kändes det ”fan, vad tajt det kändes i byxorna ändå”. Sedan sitter jag i mitt rum och därifrån ser jag ut i omklädningsrummet. Då ser jag Thomas Rundqvist, ”Looben” (Håkan Loob) och ”Masken” ligga på golvet och vrålgarva. ”Är det tajt ”Pudding”?” Då visade sig att killarna släppt på spännet och klippt av skärpet lite varje dag. Det där brukar gärna ”Masken” berätta om.

”Pudding” råkade även ut för ett minnesvärt skämt under en turnering i Norge.
– Jag skulle gå och klippa mig klockan två så jag gick dit och träffade en tjej som skulle fixa till mig. Hon schamponerade mig och grejade. Det var först jättevarmt vatten och sedan hade hon kallt vatten. Det rann ner på skjortan och jag frågade vad de höll på med. Det hör till saken att den tjejen pratade engelska men var fransyska. Jag tyckte att det här verkade helskumt.
– I alla fall satte man mig närmast fönstret. Då kom hon med en handduk och ”gnussa” på öronen och håret stod rakt upp. Jag frågade om det var dolda kameran eller vad håller ni på med? Då svarade hon att nu kommer Monsieur Simon, vi har en fransk frisör här en här veckan som är gästklippare. Jag sa att det inte behövdes, klipp mig så jag kommer härifrån eftersom jag var hyfsat less då.
– Utanför sitter TV 3 och gör en inspelning via en kamera som man stoppat in i ett hål i väggen. Då kommer frisören in med basker och värsta lösmustaschen. Han körde lite franska fraser, kammade mig och höll på att klippa mig i örat. ”Take it easy”. Till slut, när jag sitter och tittar i spegeln tänker jag: ”vad gör karln, han klipper ju bort allting”. Till slut säger jag ”Hovan” (Lennart Hovelius, doktor) för helvete, och då var det han.
– Det var mycket mer sådant och hur mycket som helst att berätta. När man öppnade dörren till toan fick man en ishink över sig, man gömde sladden när jag skulle slipa och så vidare ha ha…

Vilken är den största framgången du varit med om i Tre Kronor?
– Jag har bett (Anders) Feltenmark summera hur många landskamper jag har gjort. Jag skulle tippa att det börjar närma sig 800-900. Jag har bara missat tre, fyra stycken under alla dessa år. Inför VM 2013 blev jag intervjuad av Internationella Ishockeyförbundets tidning. Då skrev man att det antagligen inte är någon som gjort fler VM.
– Men bästa minnet? Jag har ändå varit med på nio OS, sex World Cup och 34 VM. Klart att det då inte bara går att plocka ett minne. Det finns många grejer. Vid första OS:et, Calgary 1988, då bodde Ingemars Stenmark granne med mig i olympiabyn. Vi åkte bland annat och tittade på tremilen med Thomas Wassberg och Torgny Mogren. Det är starka minnen som inte har med ishockey att göra, men att få vara på ett OS var väldigt stort.
– Canada Cup 1987 när ”Garpen” (Johan Garpenlöv) har en puck i stolpen, men (Theo) Fleury kontrar in segerpucken. Vi har Kanada på gaffeln inför en fullsatt arena i Vancouver. Det är också otroliga minnen.
– Vid Canada Cup 1991 fick vi komma in i Montreals omklädningsrum. Man hade aldrig haft några gäster där, men vi fick vara där tack vare Mats Näslund. Inga andra länder fick vara där utan bara Sverige för det var där Mats Näslund spelade. Materialaren sa ”Vi sköter Näslunds grejer så kan du sköta de andras”. Det gjorde Montreal för att visa hur stor han var där.

Pudding in action.

Självklart har också OS och VM-gulden en speciell plats i ”Puddings” hjärta.
– VM 1987 då det var tjafs om det ena med det tredje. Till slut sitter vi i omklädningsrummet och bara väntar på att ryssarna ska vinna mot tjeckerna. Sedan vinner vi VM-guld i dem här fula kavajerna. Då var ”Pekka” målvakt. Vi skulle ha genomgång med Tommy Sandlin, men alla undrade var ”Pekka” var. Jag tänkte att han var bergis på muggen, men där var det låst. Jag knackade på. ”Lugna dig” hördes där inifrån. Jag sa att det var ”Pudding” och undrade vad han gjorde eftersom vi hade genomgång nu. Då tog jag min skruvmejsel och öppnade dörren. Då satt han på toalettstolen med full målvaktsutrustning, masken uppdragen i pannan och en cigg i munnen. Han tog ett par snabba bloss, fimpade i handfatet och gick ut (skratt). Det här var inför en viktig match. Nu var han en av få i Tre Kronor genom åren som har rökt.
– Turin 2006 måste jag ha med. Lillehammer 1994 var också fantastiskt. Det är jättehäftigt att få vinna ett OS-guld och jag har fått gjort det två gånger, säger Weiderstål som summerar:
– Jag har varit med om åtta VM-guld, två OS-guld, ett OS-silver och ett OS-brons. Jag tror inte att det internationellt sett finns någon materialare som har varit med lika länge. Återigen tror jag det handlar om passionen. Jag har haft erbjudanden genom åren, inte nu men då jag var 40-50 år, att kunna göra andra grejer. Precis som när du byter bil eller vill göra en förändring i livet. Det kan ha varit bättre betalt och låtit kul samtidigt som min kompisar inte trott jag är klok som håller på och släpar på alla grejer. När jag sedan ska bestämma mig då jag sitter hemma på kammaren så tänker jag att det kanske inte är så kul att exempelvis köra lastbil hela dagarna. Vad du än gör så är det ”ups and downs” med jobbet. När jag tagit beslutet att fortsätta har jag tänkt att det är en ynnest att få representera Sveriges folkkäraste landslag. Känna den här samhörigheten med killarna som har tagit hand om mig på ett fantastiskt sätt.

En legendarisk materialare och tre legendariska tröjor.

Anders Weiderstål ser sig om i rummet och tittar runt på tavlor och tröjor från Mats Sundin, Peter Forsberg, Pelle Lindbergh, Wille Löfqvist, Göran Högosta med flera.
– Det här är killar som jag har haft som mina jobbarkompisar. Vi har gjort någonting tillsammans. Sedan är såklart inte min roll viktigare än deras, men jag är ändå en del i spelet.
– Jag minns att Jonas Bergqvist sa till mig vid något tillfälle ”Pudding, vi ska vara här en dag, ändå är snörena lika långa, grillorna och mattorna ligger där dom ska ligga. Fast vi ska åka redan imorgon vill du och ”spindeln” att det ska vara ordning”.
– Vi kunde ju låta trunkarna ligga på golvet så kunde killarna kasta ner grejerna där igen efter matchen. Men drivet har varit att kunna göra fint för våra killar och serva dem så de kan göra sitt jobb. Samtidigt gillar jag att vara social med killarna och vara med ledarna. Tänkt er bara vilka fantastiska förbundskaptener vi har haft med ”Boorken”, Tommy Sandlin, Conny Evensson, Bengt-Åke (Gustafsson), Pelle Mårts, Curre Lindström, Curre Lundmark och de här killarna. Det har alla varit fantastiska människor och hockeytränare. Jag tycker inte att vi har haft någon ledare som har fallit ur ramen på hela tiden. Det har varit jätteroligt att få jobba med sådana killar.