Foto: Carl Sandin/Bildbyrån

När adrenalinet hade hittat sina vägar ur blodsystemet återstod det bara en sak för Daniel Wessner: att vända blicken upp mot Nobelhallens sluttande läktare. Där uppe stod många som älskat honom villkorslöst under hans elva säsonger i föreningen. Och de hade – mitt i besvikelsen över det missade avancemanget – bara en enda sak att säga till honom:

Tack för att du lindade in vår klubb i ditt eget hjärta.

Det blev inte riktigt som Wessner hade tänkt sig. Kanske var upplägget inför avslutningen på hans karriär för bra för att vara sann. Som att hockeygudarna hade kryddat manuset lite för mycket. För han hade bara en dröm kvar att uppfylla innan det var dags att gå vidare. Och det enda som stod iväg för den drömmen var en matchserie mot Rögle.

Istället fick han stå med glansiga ögon och försöka summera det som varit – och det som aldrig blev.

Det är svårt att inte beröras av en sådan livsberättelse. Det är svårt att försöka trycka undan besvikelsen när cirkeln aldrig får chansen att slutas. Men jag vill ändå – för att på något sätt placera allting vi upplever i ett sammanhang – påstå att livet inte alltid handlar om det perfekta slutet. Det är också dagarna som tog oss till den brytpunkten som gör att vi kan peka på oss själva och säga vilket avtryck vi faktiskt gjorde på andra – men även oss själva.

Wessner backade aldrig när det hettade till på isen – han tog sig istället in i smeten. På samma sätt tog han aldrig en förlust med en axelryckning – han vände istället bakslaget till dynamitsprakande tändvätska. Och han lät aldrig röster som sa att det var omöjligt för en liten förening som BIK Karlskoga – med snårigare förutsättningar än många andra klubbar – trycka undan hans mål att en dag lyckas med det omöjliga.

Jag förstår varför fansen var så stolta över honom. Att de lät så mycket ansvar vila på just hans axlar.

Och jag vet att det finns uttjatade drag kring att trotjänare försvinner i vår sport. Att klubbarna dribblar bort sina identiteter med dyra importlösningar och amerikanska visioner om hur ishockey egentligen ska upplevas. Men kanske är det just därför vi måste fortsätta att prata om det. För att aldrig glömma att det behövs människor som vågar hänga kvar i någonting när alla andra drar vidare. Som stannar för att varje dag bygga upp klubbmärket på ett sätt som inkluderar människor och får dem att känna en samhörighet som de kanske har svårt att hitta någon annanstans.

Jag vet att allt det här är stora ord. Men konstigt nog finns det vissa personer som har förmågan att rymma sig själva i alla dem orden – trots att de själva inte vill prata om det på det sättet.

Wessner var precis en sådan spelare. Han valde aldrig att var den som bara hängde med på Karlskogas resa mot toppen – han var en av dem som ställde sig längst fram och pekade ut färdriktningen med sin sargade kropp som viskade att han aldrig backade ur när det brände till som mest.

Efter Rögles övertidsmål i Nobelhallen försökte Wessner hantera besvikelsen. Han hade ju sin dröm precis framför sig – men missade den den här gången. Trots det verkade det bara finnas en enda sak som han faktiskt ville ha ogjort i just den stunden.
– Det enda jag ångrar är att jag inte spelade hela karriären i BIK.

Han fick sina hyllningar när allting var över. Men något säger mig ändå att vi inte förstår hur mycket vi kommer att sakna honom när Hockeyallsvenskan smyger igång nästa säsong.

Något säger mig att vi inte riktigt kan greppa hur hårt hans hjärta faktiskt pulserade för klubben som han offrade allt för.