33
Tack och hej - aka det är som det är
I förra veckan nåddes jag av beskedet, via mail, att jag fått sparken som HS-bloggare. I sådär lite skön hockeysportschefs-anda, utan övrig motivering eller så. I hockeyns värld, och ja, i de allra flesta världar, brukar ju folk oftast få sparken på grund av någon sorts underprestation i relation till kostnad. För låg produktivitet helt enkelt. Det är, tro det eller ej, lite svårt att säga att det är fallet för den här bloggen, då kostnaden för varje sidvisning bloggen har genererat har varit minimal. Både räknat i absoluta tal och även relativt övriga bloggar här. Som Jack Bauer sa i säsong två av 24: "Believe it or not, but I used to run this place", så ja, jag vet ungefär vad övriga bloggar kostar.
Nåväl, det är som det är. Peter Sibner är en smart kille med en hel del sunda idéer, Robert är kanske världens bäste hockeybloggare och Mjörnberg är en maskin som alltid levererar. Så sajten lär ha sina ljusa sidor även i fortsättningen. Förhoppningsvis gör man som Erik Karlsson och bygger vidare på sina styrkor, snarare än att försöka bli något som inte är förenligt med sajtens skäl och underliggande kultur. Då kan det spåra ur och spåra ur snabbt.
Själv får jag fokusera på mitt day job, i en helt annan bransch, och annat här i livet. Det är som det är med det. Jag hade gärna fortsatt att blogga här på HS, men kommer inte att göra det någon annanstans. Det har jag av många skäl inget som helst intresse av.
Med all sannolikhet är detta den sista texten jag skriver på den sajt jag grundade 2005 och var chef över i fem år därefter.
Life goes on.
För övrigt: Samuel Påhlsson kommer att göra färre elitseriepoäng än Marcus Nilson i vinter, givet att Nilson stannar i elitserien.
Jodå, det kan bli värre än Boork
Jag vet inte varför egentligen, men jag har sett en del på fotbolls-EM i veckan. Eller ja, sett och sett, har väl mest varit att man haft TV:n på i bakgrunden medan man har gjort annat hemma. Nåväl.
Hur som helst kan jag ju lugnt konstatera att hur mycket man kan skratta eller reta sig på en lite förvirrad Leif Boork, att Petter Rönnqvist är inne i xonen, att Mikael Renberg tycker att det är rättvist och att Niklas Wikegård monotont hävdar att det ska "köras", så verkar det vara fem-tio gånger värre då SVT och TV4 ska bevaka fotboll.
Ingen verkar direkt veta vad de pratar och vet de det, verkar de sakna förmåga att uttrycka på ett sätt som är relevant. Vilka meriter en stor del av människorna som sitter där har, kan ju också diskuteras. Men här känns det väl också som att Petter Rönnqvists finaltorsk och nedvikning 1999 står sig rätt bra i sammanhanget.
Greppet med att ha fans, med matchtröja och ansiktsmålning i studion, och intervjua dem, är ju också lite att underkänna sin egen expertkompetens i studion, då man på något sätt inser att random ansiktsmålad snubbe från gatan med tysk brytning har bättre koll på läget. Och så är det väl i sig också, men det underkänner ju som sagt studion mer än något annat.
En bra studio ska ju höja matchupplevelsen och inte få folk att vilja gå iväg och göra annat i pausen. I hockeyvärlden är det ju trots allt kul att lyssna då Wikegård, Boork och Rönnqvist tjafsar med varandra och i ett internationellt perspektiv kan ju ofta Don Cherry vara roligare än många matcher på CBC. Och oavsett om de har rätt eller fel, är ju även folk som Mike Millbury och Pierre McGuire intressanta att lyssna på.
I fotbollen, i alla fall på SVT och TV4, jobbar man med att göra det som tomt och menlöst klyschfyllt som möjligt istället. Och i fotbollssammanhang är ju dessutom svårt att göra studion sämre än matchen, men nu verkar man hittat en formel som funkar för det.
Så nu sitter man här och faktiskt saknar Mikael Renberg och hans rättvisa.
Den där skotern
Markus Nilson skrev som bekant på för Modo igår och med anledning av det vill jag inte säga så mycket mer än att tiderna förändras. För det här med att Markus Nilson ska spela hockey i Norrland, känns ju lite oväntat med tanke på följande citat till HS hösten 2008, apropå att han då skulle vara aktuell för Skellefteå:
"Att jag skulle välja att åka skoter till träningarna känns inte aktuellt idag"
Det är för all del möjligt att Nilson tror att Ö-vik ligger i en radikalt annorlunda klimatzon än Skellefteå, men det känns väl trots allt tveksamt. Så följaktligen får vi väl utgå ifrån att Nilsons attityd till skoteråkande till träningarna har förändrats under de senaste åren.
Eller så är det bara så att Nilson ser allsvenskt spel med Djurgården som under hans egen upplevda värdighet, samtidigt som han marknadsvärde inte gör honom attraktiv för annat än elitserielag på undre halvan som desperat söker någon sorts spets. Även om spetsen i det här fallet är något man hittar tre år tillbaka i vederbörandes EP-profil. Så både Modo och Nilson tog nog lite vad man kunde få, då man gick in ett avtal med varandra här.
Frågan är ju dock huruvida Modo tillhandahåller en gratis skoter eller inte till Nilson, så stackaren kan ta sig till och från träningarna.
Den orimliga ryska invasionen
Vladimir Krutov är död. Det är förstås oerhört tråkigt på alla sätt, men är det också lite som då Michael Jackson dog, nämligen att nånstans blir reaktionen i bakhuvudet ett "Jaha, han levde alltså fortfarande?". Krutovs död aktualiserar dock det fascinerande faktumet att han avslutade sin karriär i Östersund och Brunflo i mitten av 90-talet. Det är egentligen det mest orimliga i hela Krutovs karriär.
Som 32-åring 1992, tre år i från sitt sista VM-guld, två år ifrån NHL-spel och med senaste säsongen i NLA med Zürich, går alltså människan till den svenska tredjeligan och Östersund. Hur slut och hur otränad man än må vara, skulle den snabba resan nedåt idag var omöjlig för en spelare i samma ålder och med liknande meritlista. Det går helt enkelt inte att hitta någon modern relevant jämförelse. I värsta fall hade en sådan spelare hamnat i Leksand idag, i absolut värsta fall.
Men det fascinerande är ju också att Krutov inte var ensam. Av anledningar som egentligen, i dagens perspektiv, ter sig som helt orimliga, invaderades ju svensk hockey av kompetenta ryssar från den sammanfallna sovjetiska toppligan i början av 90-talet. Ingen förstås med Krutovs meritlista, men ändå. Och det mest orimliga av allt var att så gott som samtliga, hamnade i dåvarande division ett eller division två, åtminstone initialt. Spelare som Alexander Beliavski och Igor Matuskin är exempel på två spelare som kunde arbeta sig upp till elitserien, men de tillhör egentligen undantagen av den stora ryssinvasion som svensk hockey råkade ut för. De flesta harvade istället runt i bonnaserierna, trots att deras meritlista höll god elitserieklass.
Beliavski och Matuskin blev etablerade storstjärnor, i alla fall på vad som blev hög allsvensk nivå. Andra gamla sovjetstjärnor fick harva betydligt längre ifrån rampljuset, som till exempel:
Nikolai Drozdetsky - vann OS, VM och Canada Cup med Sovjet och landade direkt från SKA St. Petersburg och högsta sovjetiska ligan till Borås och division två som 32-åring 1989.
Igor Vlasov - stabil poängplockare i SKA St. Petersburg som hamnade i Kiruna vid 29 års ålder 1990 och blev stjärna i ett då starkt Kiruna. Men några elitseriematcher blev det aldrig, trots 302 matcher i den högsta sovjetiska ligan på CV:et.
Andrey Pyatanov - efter en karriär Dynamo Moskva, Dinamo Riga och ett år i Ässät, blev det Arvidsjaur och division två för en 32-årig Pyatanov 1991. Däreften skulle aldrig backen spela på högre nivå än så, utan harvade på i Arvidsjaur ändå fram till 1998.
Alexander Skvortsov - spelade VM, OS och Canada Cup och gjorde 311 matcher i den högsta sovjetiska ligan. Sedan blev det Kärpät och därefter spel i Kalix och division två som 1991.
Här inställer sig naturligtvis frågor som var inte till exempel Modo åtminstone bjöd in Krutov att träna med Forsberg och grabbarna julen 1993 eller varför inte Frölunda och Luleå kunde ge Drozdetsky respektive Vlasov try-out kontrakt, då de ändå fanns geografiskt nära.
Detta är ett av 90-talets största hockeymysterier.
Den där frat boy-killen
Jag måste ändå säga mig att storyn med Jeff Carter fascinerar. Under sina år i Philadelphia gjorde han visserligen alltid sina poäng, men såg man Flyers en match, såg man sällan Carters spelmässiga storhet, i alla fall inte annat än glimtvis. Då ryktena om att Carter festade runt i god frat boy-stil kom ut, så kände man sig ju inte heller direkt förvånad, då han utifrån det han utstrålat på isen, mest verkat vara en kille som tagit sig till NHL på talang och vill hålla sig kvar för att finansiera sin livstil mer än något annat.
Förra sommaren skeppades han som bekant till Columbus i utybte mot Jakub Voracek, för att sedan gnälla sig bort därifrån lagom till trading deadline. På något sätt lyckades han få hamna med gamle festarpolaren Mike Richards i LA och då tänkte man ju inte direkt att det skulle leda till slutspelssuccé av det hela, utan mer på vad den duon skulle kunna hitta på då det var slutspelat för säsongen. Vilket då såg ut att bli rätt snart i LA:s fall.
I förra nattens match mot New Jersey uträttade Carter också just ingenting egentligen, fram tills han plötsligt fick ett infall, tog tag i spelet, ville något och tio sekunder senare hade frat boy hastigt och lustigt avgjort matchen.
Kunde Jeff Carter spela på samma sätt i varje match, i mer än ett byte, skulle han kunna göra runt 100 poäng varje säsong. Oavsett om LA tar hem den här finalserien eller inte, tror jag dock inte på någon långvarig succé för frat boy i klubben, eller någon annanstans heller för den delen.
Tack vare det senaste GWG:et kan säkert LA göra en gynnsam deal om man vill skicka iväg Carter i sommar dock och då har han förstås varit en lysande affär för Kings. Men om han inte motbevisar mig rejält de närmaste åren, kommer jag aldrig att se Jeff Carter som någon storspelare eller riktig stjärna. Det insåg Philadelphia att han aldrig skulle bli och innerst inne begriper nog LA:s ledning det också.
Likväl är han fascinerande, på något sätt.
Den där jämförelsen
Jag har egentligen inget bra svar på varför jag alltid väljer NBC:s feed före CBC:s på Gamecenter. Kanske för att NBC:s är default och jag känner mig för slö för att orka byta? Nåväl, resultatet av att välja NBC är att man i alla fall får Pierre McGuire på köpet. Han kom igång rätt bra i natt efter att Drew Doughty gjort 0-1.
Direkt började han då jämföra den lite lönnfete backen med både Denis Potvin och Ray Bourque. I andra perioden slängde han dessutom in en jämförelse med Nicklas Lidström, bara för att. Allt då i stort baserat på att Doughty lyckades göra ett mål på en målvaktstavla av Martin Brodeur. Det känns förstås rimligt och proportionerligt.
Faktum är ju dessutom att Doughty inte ens var isens bäste offensive back, utan det var Marek Zidlicky, men naturligtvis är det inte särskilt sexigt att sitta, eller stå då i McGuires fall, i amerikansk TV och tokhypa en 35-årig tjeck, även om denne spelar något av sitt livs hockey just nu.
Ett av New Jerseys problem just nu är dock att inga andra backar än just Zidlicky kan bidra med något alls i offensiv väg, vilket förstås innebär stora problem då laget måste jaga i underläge. Just nu har man knappast något att förlora på att slänga in Adam Larsson och se vad som händer.
Larsson skjuter ju trots allt onekligen aningen bättre än Anton Volchenkov.
De har fler vinnare
Ja, så här mindre än 12 timmar till nedsläpp är det ju tydligen hett att slänga ur sig vilka man tror tar hem den där Stanley Cup-pokalen. Så varför inte? Det är ju just New Jersey och LA som jag lyckats tippa någorlunda rätt på i årets slutspel. New Jersey trodde jag ju skulle slå ut Rangers och LA tippade jag, halvt på skämt, halvt på allvar, som finallag från väst redan i första omgången.
I finaler brukar alltid tradition och vinnarkultur i klubben och spelartruppen spela in. Det är därför Montreal slog just LA i finalen 1993, det är därför Philadelphia alltid är ett topplag, men alltid snubblar till någonstans i ett slutspel och det är därför Washington aldrig får ihop det, till exempel. Med det i resonemanget i bakgrunden, ser jag New Jersey som klara favoriter, då man har fler spelare som vunnit på högsta nivå tidigare, i såväl Stanley Cup- som VM-sammanhang. Ilya Kovalchuk ses ju av en del som en stor förlorare, men likväl har han ett GWG i en VM-final, mot Kanada i Kanada på sitt CV.
I Los Angeles är det trots allt lite tunnare med spelare som vunnit något i sina karriärer, även om man har en trio Stanley Cup-mästare i Williams, Penner och Scuderi och en OS-guldvinnare i Mike Richards. Vidare så har organisationen Los Angeles Kings ingen vinnaraura, vilket man ändå får säga att New Jersey har. New Jersey har vunnit tre Stanley Cup sedan 1995 och har dessutom en finalplats vid sidan om det och slår LA på fingarna både bland vinnare på spelarsidan som i organisationens vinnartradition.
Gör vi det hela mer traditionellt och konkret slänger jag också in argument som att LA har ingen matchvinnare av Kovalchuks klass, ingen offensiv back i Marek Zidlickys nuvarande form och naturligtivs har LA också ett sämre powerplay. I kategorierna målvaktsspel och depth scoring är det däremot rätt jämnt mellan lagen. Men konkret så säger vi 4-2 i matcher till New Jersey, that's the bottom line.
Däremot vore det lagom kul för Philadelphia och framförallt general managern Paul Holmgren om LA skulle vinna, då han dumpade LA-trion Richards, Carter och Gagne just för deras bristande slutspelsfacit i kombination med höga löner. Vore roligt på ett sätt, för oss alla andra, om de fick sista ordet mot Holmgren.
Den där karriärkurvan
Det finns många spelare vars karriärer, av den ena eller andra anledningen, inte alls har blivit vad man har kunnat tro. Men ibland måste man ändå tänka om det inte ändå måste finnas någon måtta på hur illa det kan bli. Såg en övergång på EP i veckan som fick mig att börja tänka i de banorna, nämligen att den slovakiske forwarden Stanislav Lascek, 26, lämnar ett lag i den högsta franska ligan, för ett i den franska andraligan. Den franska andraligan alltså, den är sådär.
Lascek spelade som junior tre säsonger i QMJHL med Chicoutimi. Säsongen 05/06 kom han tvåa i hela ligans poängliga, med 135 poäng på 64 matcher, bara Alexander Radulov var bättre i QMJHL det året. Efter sig hade Lascek bland andra lagkompisen i Chicoutimi, David Desharnais samt folk som Claude Giroux, Keith Yandle, David Krejci, Guillaume Latendresse och så vidare. Visst, QMJHL har normalt en viss poänginflation i jämförelse med de övriga CHL-ligorna, men ändå. Tidigare samma säsong var även Lascek poängbäst i JVM med Slovakien, med nio poäng på sex matcher.
Säsongen därpå väntade seniorhockey för Lascek och där började allt uppenbarligen gå rejält snett för honom. Precis som David Desharnais, hamnade Lascek i ECHL, men istället för att studsa tillbaka som Desharnais, blev det istället bara värre och värre. Slovakiska andraligan följdes av ett år i fighterligan i Quebec, LNAH, och sedan nu som sagt franska andraligan.
Det här är väl någonstans typexemplet på hur illa det exakt kan gå för en spelare som var en av världens bästa juniorforwards sex år tidigare.
Jag har inget svar på varför människan inte kunde ta sig samman och nu måste spela i franska andraligan, för att försörja sig (hoppas han har en lite mer kostnadseffektiv familj än Linus Klasen), men jag skulle gärna vilja veta hur det kunde gå så fel. Det gamla vanliga, fetma och fylla, eller något mer originellt?
Årets PP-mål?
Det är onekligen ett lite udda läge i år, då man plötsligt sitter och ser New Jersey som en garant för underhållande hockey i Stanley Cup och hoppas att de ska gå vidare. Men så är det och vidare gick de ju. Vad man framförallt tar med sig från match sex är givetvis New Jerseys magnifika 2-0 mål i powerplay. Det kändes som man satt och lirade någon lite äldre version, de med sämre defensiv AI, av NHL-spelen och fullständigt rullade upp datorförsvaret, då man såg målet. Rangers-spelarna stirrade puck visst, men passningarna var för snabba och precisa för att de skulle kunna göra något annat.
Åtminstone jag har inte sett ett på ett hela taget lika snyggt PP-mål den här säsongen. Inte något som var lika genomtänkt och perfekt utfört passningsmässigt. För de som valde NBC:s feed, kunde man också höra att deras Wikegård-variant till expert, Pierre McGuire, lade förtjänsten till målet på New Jersey assisterande coach Adam Oates, en man som ju onekligen själv kunde styra upp ett PP rätt hyfsat back in the day.
Och visst vore det roligt att tänka sig att Oates lagt upp allt själv, men den karga sanningen är ju oftast att de tränare med en lång spelarkarriär bakom sig, inte direkt låter den avspegla vilken stil de sedan föredrar som coach. Fråga bara Jonas Rönnqvist.
Hur som helst, ni har säkert redan sett det många gånger, men ett sånt här mål kan man faktiskt inte se för mycket av:
Chans till image-uppgradering
Det börjar hända lite i övergångsväg nu så här efter VM. Dagens huvudnummer var förstås Linus Klasen till Luleå, en värvning som med all historisk logik i åtanke känns fullständigt orimlig. Luleå har alltså värvat en stockholmare med div-image och som knappast kan stava till backchecking. Det verkar vid en första anblick helt orimligt, då Luleå i decennier har prioriterat spelare från Norrbotten, trevliga killar med en ödmjuk lagspelarattityd, men som också levererat tveksamt framåt - som Robin Lindqvist, Karl Fabricius och Emil Lundberg, bland andra.
Lägg därtill att man har Jonas Rönnqvist som tränare och ett spelsystem mer inriktat på sarg ut och backchecking än något annat. Som sagt, en värvning av Klasen ser bara väldigt udda ut. En del påstår att Luleå nu ska anpassa sitt spelsätt efter Klasen en aning, men frågan är då varför man inte gjorde det åt sin good old local boy, Johan Harju, i vinter då? Istället blev Harju uttråkad, Luleå tyckte han underpresterade och nu får han försöka ha det roligare i Brynäs istället.
Nästa säsong kommer Luleå antagligen inte att ha en enda forward i tre första kedjorna från Norrbotten och antagligen lär bara en norrbottning, Johan Fransson, få spela powerplay i Luleå. Då man i Luleå går på hockey mer av lokalpatriotiska skäl än att man gillar hockey som sådant, kan det förstås leda till ett publiktapp. Såvida det inte levereras rejält. Då en liknande spelartyp som Niklas Olausson lyckats passa in och utvecklat sitt spel i Luleå, finns det ju i teorin samma möjlighet för Klasen.
Där finns förstås uppsidan i affären, både för Luleå och för Klasen. Med en SSK-style levererande Klasen i Luleå får laget något som liknar Linus Omark i underhållningsväg och helt plötsligt försvinner tråkstämplen och laget vinner inte bara matcher längre, utan man kan även göra det på ett underhållande sätt. Då bryr sig publiken också föga i att Klasen är stockholmare, har en familj att försörja eller att han ryktas vara en diva.
För Klasens del försvinner då också divstämplen per automatik, han får antagligen chansen i Tre Kronor och blir tagen på allvar som hockeyspelare igen. Så båda parter har chansen till en rejäl image-uppgradering om det hela slår väl ut.
Men det kan lika gärna bli så att en slött glidande Klasen buas ut av sin egen hemmapublik och lämnar för spel i typ Jokerit i november, efter 11 poäng på 26 matcher.
Så, high risk/high reward för båda parter. Ingen vet hur det kommer att sluta ännu.
NHL Ovisst inför kommande säsong för Forsberg
HockeyAllsvenskan Karlskrona värvar poängkung
KHL KHL-stjärngängets senaste blockbuster
HockeyAllsvenskan Timrå ökade truppen med sju namn
HockeyAllsvenskan "Att stanna i Timrå kändes som det rätta"
Elitserien Ledin vänder hem till Luleå
Elitserien Per Ledin "väldigt nära" Luleå
