4
Saknaden efter Joel blev stor
Det var med ganska tunga steg man stapplade ur sängen i morse för att med allt för få timmars sömn i kroppen bege sig till Arlanda och flyga till Helsingfors. Nu ska jag inte sitta här och grina över det. Jag tror ganska många av er skulle tacka ja till att flyga i väg och få betalt för att tillbringa en helg med att kolla på VM och skriva några texter om det. Det blev bara lite mer tungrott när Sverige åkte ur och dessutom, ur ett privatjournalistiskt perspektiv, lite mindre intressant när såväl kanadensare som amerikaner spelade bort sig från medaljdiskussionen.
Jag och Sibner har för all del inga andra planer än att kriga på här under helgen och försöka ger er det bästa i hockeyväg från Helsinki. Om inte annat tror jag att Peters kommande inlägg i VM-bloggen kommer att bli riktigt underhållande. Vi har nämligen fått många anledningar till skratt bara sedan vi landade på finsk mark.
Varför gick det så snett för Sverige? Det går i vanlig ordning inte att ringa in en enskild orsak, som att det skulle bero på Pär Mårts coachning, Viktor Fasths målvaktsspel eller Niklas Kronwalls snörning på skridskorna. Det är många faktorer som spelar in, men i min syn på Tre Kronors tillkortakommande kretsar mycket kring rollfördelning och rollacceptans.
I början av turneringen hade vi en optimal fjärdekedja med Joel Lundqvist, Niklas Persson och Fredrik Pettersson. När Pettersson och inte minst Lundqvist försvann med skador tappade vi en ganska viktig dimension i spelet. Det blev "too many chiefs and not enough indians" för att låna ett amerikanskt idiom. Med det menar jag att det blev för många offensiva finlirare och för få grythundar som ville skita ned sig. Det var också något som Pär Mårts vidrörde efter matchen.
"Vi hade inte hettan och vi gick inte in i skiten tillräckligt mycket", sade han uppgivet efter presskonferensen.
Med Fredrik Pettersson och Joel Lundqvist försvann den kategorin av spelare som accepterade en mer tillbakadragen roll och att deras jobb var att spela fysiskt och trött ut motståndarbackarna med sin frenesi och sin glöd. I gruppspelsmatchen mot Tjeckien var Lundqvist en furie på isen som tacklade alla tjeckiska backar som kom i sin väg. I går gladdes samma backar säkerligen åt att de ohotat, utan någon jobbig forechecking emot sig, fick utrymme att slå långa passningar rakt igenom mittzonen.
Lite av samma analys går det att göra när det kommer till backspelet, där det var alltför många som ville visa upp sina offensiva kvalitéer i stället för att säkra hemåt. Niklas Hjalmarsson och Victor Hedman, för att nämna två exempel, har haft tämligen defensiva roller i sina NHL-klubbar det senaste året, men förvandlades nu till attackerande backar som hellre klev framåt än täckte upp bakåt.
Vi hade i sanningen namn behövt en Jonas Frögren, Douglas Murray eller Nicklas Grossmann, alltså en defensiv backtyp som sällan får för sig att ge sig ut på några offensiva eskapader utan tryggt och lugnt lägger fokus på sina defensiva uppgifter. Jonathan Ericsson skulle ha kunnat vara den spelaren, men en skada stoppade som bekant hans framfart och när han gjorde comeback i kvarten var det knappast de defensiva egenskaperna som han utmärkte sig med.
Resten av VM kommer mina sympatier att ligga hos Finland. Det vore för jäkla illa om Ryssland, med fuskaren Jemelin i spetsen, gick och tog VM-guld. Jag tror förvisso inte på rättvisa, men lite dålig karma borde Jemelin ha smittat det ryska laget med efter sina svanhopp mot både Sverige och Norge.
Må kraften vara mot honom!
Slutspelstavlor, "Zäta" och White Russian
Fick ett skönt klipp på målvaktstavlor skickat till mig av Robert Söderlind i går. Robert är den stora hockeylangaren på YouTube, där han under pseudonymen Hockeywebcaster fixar billiga rus åt oss hockeynarkomaner.
Det här klippet väcker många gamla minnen till liv. Bara att se bortglömda målvakter som Roman Turek, Roman Cechmanek och inte minst Dan Cloutier i aktion är nostalgi i sig. Den personliga favoriten är emellertid Patrick Roys "frihetsgudinna". Den minns jag extra väl eftersom jag och en kompis satt och såg den matchen mellan Detroit Red Wings och Colorado Avalanche på en numera insomnad sportbar i Örebro våren 2002.
Jag minns det extra väl eftersom Henrik Zetterberg råkade befinna sig i lokalen samtidigt. Han hade just varit över till Detroit för att hälsa på sin blivande arbetsgivare Red Wings och stannade av någon anledning till i Örebro på hemvägen.
Nu blev han emellertid kortvarig på utestället. Efter bara en halvtimme upptäckte berusade människor vem som var på besök och ville naturligtvis fånga den då 21-årige hockeystjärnans uppmärksamhet. Flera besökare skojade till det genom att beställa in White Russian-drinkar åt den allt mer obekväme medelpadingen. Om jag påminner er om att OS i Salt Lake City hade spelats bara någon månad tidigare med en ung Zetterberg i den svenska laguppställningen förstår ni säkert varför...
Den defensiva trenden, tipset och smygreklamen
Målproduktionen i NHL fortsätter att sjunka. I årets grundserie sköts det 5,46 mål per match jämfört med 5,58 mål per match i fjol. Det är en skillnad på 144 mål sett över hela säsongen. Ingen dramatisk förändring, men ändå tillräckligt för att kunna prata om en trend.
Och ser man till hur slutspelet har utvecklat sig lär trenden växa sig starkare. Lag som inte når framgång tenderar ju allt som oftast att kopiera det som gör framgångsrika lag bra. I det här fallet defensiva spelsystem. Framme i konferensfinal har vi nämligen fyra lag som skapat framgång tack vare förmågan att förhindra mål snarare än förmågan att göra mål. Av de kvarvarande lagen var New Jersey Devils vassast framåt under grundserien, men deras 228 mål räckte inte ens till att ta sig in bland de tio målfarligaste lagen i ligan.
Defensivt var de desto bättre. Los Angeles Kings släppte in näst minst antal mål (179) i hela ligan medan New York Rangers inte var långt efter med sina 187. Phoenix Coyotes (204) och New Jersey (209) fanns också med bland de tio främsta i ligan i det avseendet.
Vad är det då som har gjort att defensiven åter härskar, precis som innan NHL-lockouten? Naturligtvis finns det inget generellt svar på den frågan, men jag tror att mycket handlar om att coacherna över tid har hittat sätt att anpassa spelsystemen efter de regelförändringar som gjordes för att öppna upp spelet i samband med NHL-lockouten.
Och hur NHL än vrider och vänder på sina regler i framtiden kommer vi rimligen att få se samma utveckling. Coacher som hela tiden letar efter sätt att göra sitt lag svårare att göra mål. För klyschan stämmer i hockey precis som i de flesta bollsporter: "Defense wins championships"
Min plan på att se Rangers ta hem den sjunde och avgörande matchen i serien mot Washington Capitals fallerade totalt i natt. Efter att ha hasat mig runt Göteborgsvarvet tidigare på dagen hade jag inga krafter kvar och slocknade hjälplöst någon timme innan nedsläpp.
Jag får ändå känna någon slags tacksamhet gentemot Rangers som räddade ett uns av min ära. Serien mellan Rangers och Capitals var nämligen den enda jag prickade rätt i mitt tips inför konferenssemifinalerna. De båda serierna som står inför porten nu lär inte bli ett dugg mer lättippade, men jag ger det ett nytt försök.
ÖST
1) New York Rangers - 6) New Jersey Devils
Mitt tips: 4-3 i matcher till Rangers.
Rangers gillar bevisligen det här med dramatik, så jag utgår stark från att vi får se en ny, målsnål sjumatchersserie när det blir ett hatmöte med New Jersey. Devils är vassare framåt än vad Rangers är, men jag tror ändå att Rangers fixar det här tack vare ett bättre och mer organiserat försvarsspel och inte minst en bättre keeper. Henrik Lundqvist klår Martin Brodeur och Rangers klår Devils.
VÄST
3) Phoenix Coyotes - 8) Los Angeles Kings
Mitt tips: 4-2 i matcher till Kings.
Det känns en smula jobbigt när man tvingas lägga ett tips i en serie mellan två lag som har känts oslagbara så här långt. I slutändan kommer målvaktsmatchen mellan Mike Smith och Jonathan Quick bli ledsagande för hur den här serien slutar. Båda har varit fenomenala, men jag håller Quick som den något starkare av de båda. Sedan går det heller inte att komma ifrån att Kings besitter mer spets än Coyotes. Någonstans tror jag att det blir utslagsgivande.
Innan jag lämnar er åt era öden och återvänder till Stockholm för att återuppta VM-bevakningen vill jag passa på att göra lite smygreklam. I senaste numret av Pro Hockey har jag skrivit om de hetaste spelarna inför draften... eller ja, de spelarna som var hetast när jag skrev artikeln för ett par månader sedan. Ni som är intresserade kan i alla fall se det som en aptitretare. Det är bara en dryg månad kvar innan jag och maestro Sibner flyger västerut för att ge er totalbevakning från både NHL Awards i Las Vegas och draften i Pittsburgh.
Här intervjuas jag om VM
Det kommer att vara lite dåligt drag här i bloggen under VM, men jag ska försöka göra uppdateringar när tillfälle ges. I dag blev jag intervjuad av radiokanalen Team1200 i Ottawa igen. Vi pratade om Abba, hockey-VM och naturligtvis hur Ottawa Senators svenska spelare har klarat sig så här långt:
http://soundcloud.com/uff...
Den skämtande general managern
NHL:s general managers är inget speciellt underhållande släkte. Grånade, allvarsamma män som ser lika sammanbitna som strikta ut i sina dyra kostymer och sina anspråkslösa frisyrer. Förhoppningsvis har de en mer avslappnad sida i sina privatliv när slipsknuten sitter lite lösare, men i offentligheten tävlar de ofta om vem som kan använda flest ord utan att säga någonting.
Nu har de buttra medelåldersmännen dock fått en annorlunda förstärkning i sitt slutna sällskap. I onsdags utnämndes Marc Bergeviv till ny general manager för Montréal Canadiens. Klubben visade omedelbart stor tilltro till 46-åringen genom att tilldela honom ett femårskontrakt.
På ytan är Bergevin som vilken annan GM som helst. Han har klättrat uppför den traditionella hierarkistegen genom att efter en lång spelarkarriär gå från scout till coach till assisterande general manager till general manager. Vad som kanske gör honom till en katt bland hermeliner är däremot hans livfulla, bubblande personlighet. Spelare som har delat omklädningsrum och klubbemblem med Marc Bergevin vittnar om att han är det närmaste man kan komma en ståupp-komiker i ishockeysammanhang. Som ni ser på bilden ovan hade han under stundom vanan att klä ut sig till en romersk kejsare och hålla humoristiska tal inför matcherna för att lätta upp stämningen. Det är tilltag som detta som har gjort att han har kallats "den roligaste mannen i hockey".
Om Bergevins sinne för humor kommer att påverka Montréal Canadiens framtid återstår att se, men rent pr-mässigt är det bara att gratulera klubben. Efter att fansen bevittnat torrbollarna Bob Gainey och Pierre Gauthier driva klubben i fördärvet måste Bergevin begå rätt grova misstag för att misslyckas lika illa. Vi pratar trots allt om männen som trejdade till sig Scott Gomez från New York Rangers och lyckades ge upp en av ligans bästa backar (Ryan McDonagh) i processen. Det är humor för alla utanför Montréal.
Apropå humor. Marc Bergevin hade nytta av den talangen under sin spelarkarriär. Speciellt efter att ha gjort sig skyldig till en av NHL-historiens värsta tabbar:
60-miljonersmannen levererar
Det är i stunder som denna framtunga mångmiljonerskontrakt blir vettiga. Brad Richards hade måhända inte en grundserie som indikerade att han skulle vara värd de tolv miljoner dollar han lyfter under den här säsongen, men vad spelar det för roll när några sekunder av genialitet kan göra en sådan skillnad i ett slutspel?
Brad Richards tecknade i somras, 31 år gammal, ett nioårskontrakt med New York Rangers värt ofantliga 60 miljoner dollar. Med tanke på hur mycket pengar Rangers ägare har skyfflat i sjön på dåligt genomtänkta värvningar under de senaste 15 år är det för deras vidkommande ingen fantasisumma Däremot ger det klubben en lönetaksträff på 6,7 miljoner dollar som troligtvis kommer att förfölja dem långt efter det att Richards förlorat sin status som en spelare i världsklass.
Hans 66 poäng i grundserien räckte till 34:e plats i NHL:s poängliga. Knappast siffror som känns värdiga för en spelare som håvade in 12 miljoner dollar den här säsongen. Men vad som händer i grundserien stannar i grundserien om man sköter sina kort rätt i slutspelet. Och det är precis vad Brad Richards har gjort hittills.
32-åringen, som blev slutspelets MVP när Tampa Bay Lightning vann Stanley Cup 2004, har tillsammans med lagkaptenen Ryan Callahan varit Rangers främsta forward när laget efter morgonens seger mot Washington Capitals har nått halvvägs till Stanley Cup-titeln, för att se utgångsläget ur ett glaset-är-halvfullt-perspektiv. Medan Callahan i första hand visar ledarskap genom att täcka skott och offra sig för laget på alla andra möjliga och omöjliga sätt, utmärker sig Richards främst i det offensiva spelet vid rätt tidpunkter. I den första konferenssemifinalen mot Washington sköt han det viktiga 3-1-målet som gav Capitals pyspunka i den tredje perioden. Nu på morgonen låg han bakom Marian Gaboriks övertidsmål i den sjätte perioden genom att svara för ett par avgörande insatser för att hålla pucken kvar i anfallszonen innan han slog den eleganta passningen som ledde till målet.
Fortsätter Brad Richards att leverera på det sättet i slutspelet kommer de där 60 miljonerna att vara väl investerade pengar för Rangers. Oavsett hur resten av hans tid i klubben artar sig.
Tittar man på hur olika coacherna Dale Hunter och John Tortorella matchade sina bästa spelare i natt kan det här framstå som en pyrrhusseger för Rangers. I Hunters Washington var backen Dennis Wideman den enda spelaren som noterades för över 40 minuters istid. I Tortorellas Rangers hade inte mindre än fem spelare mer än 40 minuter på sina konton. Då spelare Ryan McDonagh osannolika 53.17 medan Marc Staal nosade på 50-gränsen med sina 49.34.
Om det här blir en serie som går till sju matcher - vilket jag förutspår att det blir - bör Hunters metod att sprida ut minuterna på fler spelare bli en faktor. Vi får inte glömma att båda lagen spelade sju matcher i konferenskvartsfinalerna också.
Marian Gaborik fick äran att bli hjälte i den här maratonmatchen. På något sätt logiskt eftersom han har varit blekare än Rangers vita bortaställ under långa stunder i slutspelet. I natt såg han ut att ha mer energi och skapade framför allt fler chanser framåt än tidigare. Och det var viktigt både för utgången av nattens match och Rangers framtida öde. Eftersom laget gör så få mål för tillfället är Gaborik är en spelare som måste kliva fram.
I nattens andra match, som jag bara han kasta några ögon på, lyckades Nashville Predators hålla spänningen vid liv genom att besegra Phoenix Coyotes på hemmais. Helt avgörande var det faktum att Pekka Rinne klarade av att studsa tillbaka efter att ha blivit ägd av Mike Smith i de första matcherna.
Och det är så det måste fortsätta att se ut om Predators ska ta sig till sin första konferensfinal i klubbens historia. Pekka Rinne är lagets viktigaste spelare och om inte han levererar kommer det att ta slut illa kvickt för rovdjuren.
Nattens slemmigaste ögonblick? Utan tvekan detta här nedan. Ser jag fel, eller lever den där havskatten?
Nu lever Kings upp till potentialen
Los Angeles Kings var ett av grundseriens stora mysterier. Inför säsongen rankades laget som en outsider till att vinna Stanley Cup tack vare förstärkningarna med Mike Richards i spetsen. Men trots ett uppenbart överflöd av offensiv talang uteblev målen. I stället fick Kings förlita sig på Jonathan Quicks målvaktsspel och en stark defensiv för att ens ta sig till slutspel.
Darryl Sutters konservativa hockey skiljer sig inte i någon större utsträckning från det defensivorienterade spel som hans sparkade föregångare Terry Murray förespråkade. Kings målsnitt höjdes från 2,2 mål per match under Murray till 2,5 efter att Sutter hade tillsatts i mitten av december. En subtil höjning kan tyckas, men tillräcklig för att knuffa upp laget på slutspelsplats.
Väl i slutspelet har Los Angeles Kings börjat leva upp till potentialen man besitter. Målskyttet är det fortfarande si och så med, men som nattens 5-2-seger mot St. Louis Blues - ligans bästa defensiva lag under grundserien - indikerade är Kings något av en sovande björn. Ges tillfälle kan lagets offensiv explodera.
Laget hade bara fem spelare som gjorde fler än tio mål under grundserien, men då upplevde slutspelshjältar såsom Dustin Penner (sju mål) och Jarret Stoll (sex) sina sämsta säsonger i karriären medan en vanligtvis pålitlig leverantör som Simon Gagné missade mer än hälften av matcherna på grund av skador.
Den unisona uppryckning som Los Angeles Kings har svarat för under andra halva av säsongen och inte minst i slutspelet bådar gott. Med tanke på att man redan har en av ligans bästa målvakt i Jonathan Quick kommer det här laget att bli svårstoppat om målen fortsätter att trilla in. Just nu ser inte St. Louis ut att ha tillstymmelsen till en chans.
Att St. Louis Blues vanligtvis så stabila försvarsspel havererade i backstjärnan Alex Pietrangelos frånvaro var ingen tillfällighet. Pietrangelos betydelse för Blues går inte att underskatta. Den unge backen har fått sitt definitiva genombrott i NHL sedan Ken Hitchcock tog över som coach och kommer att vara en återkommade Norris Trophy-kandidat i framtiden.
Blues behöver få tillbaka 22-åringen illa kvickt om det över huvud taget ska gå ett vända på den här serien.
I serien mellan New York Rangers och Washington Capitals klev Aleksandr Ovetjkin fram och sköt ett påpassligt mål. Extra viktigt med tanke på hur blek ryssen var i det första mötet lagen emellan.
Ovetjkin, Nicklas Bäckström och de andra högavlönade stjärnorna i all ära. I det här slutspelet är det utöver succémålvakten Braden Holtby de hårt arbetande doldisarna som har lett laget till framgång. Då syftar jag på namn som Jason Chimera, Jay Beagle, Matt Hendricks, Joel Ward, Mike Knuble och Brooks Laich.
Helt överraskande är det inte att det just är den typen av spelare som levererar under en coach som Dale Hunter. Som spelare var Hunter själv just en sådan karaktärsspelare och bevisligen har hans metoder fungerat bättre för att få ut max av brunkarna än av superstjärnorna.
Det som talar för Washington i långa loppet är att de har fyra formationer som bidrar. Det som talar emot är allt jämt att stjärnorna inte levererar i en tillräckligt rask takt. Men kanske var det vändpunkten vi beskådade i och med Ovetjkins avgörande i natt?
Erik Gustafssons underbara resa
Att vara en talangfull idrottsman handlar inte enbart om ha de rätta fysiska förutsättningarna eller rätt DNA-struktur. Det handlar i minst lika stor utsträckning om disciplin, envishet och förmågan att anpassa sig. Erik Gustafsson har egentligen inte centimeterna för att bli en NHL-back, men med hjälp av de tre ovan nämnda karaktärsdragen håller han inte bara på att bli en etablerad NHL-back. Han håller på att bli en jäkligt bra sådan.
Jag minns att jag blev skeptisk. Kvinnan som hade mejlat mig påstod att hennes son, som spelade collegehockey i USA, skulle ha blivit inbjuden att delta på Tampa Bay Lightnings rookieläger samma sommar. Det fanns egentligen ingen anledning att misstro hennes uppgifter, men efter ett par år i branschen blir man per automatik misstänksam när man kontaktas av en förälder som vill framhäva sitt barn - på samma sätt som man blir misstänksam när en telefonförsäljare ringer och kommer med ett erbjudande som är för bra för att existera. Den första tanken som dyker upp i huvudet blir: vad är haken?
Efter viss research insåg jag att det inte fanns någon hake i det här fallet. Marita Gustafssons uppgifter om sonen Eriks framgångar i Nordamerika var korrekta. För mig blev det där mejlet, som dök upp för snart tre år sedan, en första inblick i en karriär som mot alla odds pekar spikrakt uppåt.
Erik Gustafsson hade ganska modesta framgångar i Timrås J20-lag innan han flyttade till USA för collegespel på Northern Michigan University 2007. Om jag minns hans historia rätt hade representanter från universitet begett sig till Sverige för att spana in Södertäljes forward Emil Billberg, som senare hamnade på Bemidji State University. I stället fastnade de för den kortvuxne men spelskicklige backen i den röda Timråtröjan och erbjöd honom ett stipendium.
Därefter har det hunnit hända väldigt mycket på fem år. Erik Gustafsson tog enorma kliv i sin utveckling i Michigan och gick från en i mängden i Timrå till en backstjärna i NCAA, något som ledde till den nämnda tryouten med Tampa Bay Lightning och sedermera ett NHL-kontrakt med Philadelphia Flyers i mars 2010.
Med sina 180 centimeter har Erik Gustafsson haft oddsen emot sig att bli en NHL-back. Men som inte minst lagkamraten Kimmo Timonen har bevisat finns det hopp om man klarar av att kombinera offensiv talang med förmågan att försvara det egna målet på ett tillfredsställande sätt. Under sin första tid i AHL öste Erik Gustafsson in poäng från blålinjen samtidigt som motståndarna öste in mål när han fanns på isen för att försvara. Den unge svenske backen visade emellertid prov på anpassningsförmåga och jobbade stenhårt med att rätta till de defensiva bristerna i sitt spel. Det har kanske kostat honom en del poäng framåt, men det har gjort honom till en mer komplett spelare, något som i förlängningen har varit nödvändigt för att han ska etablera sig i NHL.
Efter att ha beskådat Erik Gustafssons respektlösa och mogna backspel i slutspelet råder det för mig inte längre någon tvekan om att hans transformation har lyckats. Nu är 23-åringen från Kvissleby i NHL för att stanna.
Det sena Stanley Cup-tipset
Det här blogginlägget skulle ha publicerats innan Phoenix Coyotes första konferessemi mot Nashville Predators. Nu hade jag emellertid annat att stå i i går och blir tvungen att fusktippa litegrann i dag i stället.
Vill ni vinna pengar på Stanley Cup-slutspelet är mitt råd att tippa tvärt emot mig. Det funkade utmärkt i första rundan, där jag fick ihop häpnadsväckande tre rätt. Kanske dags att damma av darttavlan uppe på vinden...
Eastern Conference
1) New York Rangers - 7) Washington Capitals
Mitt tips: 4-2 till New York Rangers.
Rangers krånglade sig vidare från första rundan efter att ha haft stora problem att knocka ut Ottawa Senators ur slutspelet. I slutändan var det lagets defensiv i kombination med en storspelande Henrik Lundqvist i förgrunden som ordnade avancemanget. Offensivt finns mycket att hämta från spelare som Marian Gaborik och Brad Richards. Washington hade egentligen samma problem som Rangers på den punkten - stjärnspelarna levererade inte i någon högre utsträckning och laget levde högt på arbetsmoral och ett strålande målvaktsspel från sensationen Braden Holtby mot ett oväntat tamt Boston Bruins. Om det här nu utvecklas till den defensiva serie som jag förväntar mig och det blir stort fokus på duellen mellan Lundqvist och Holtby, då tror jag på Rangers.
5) Philadelphia Flyers - 6) New Jersey Devils
Mitt tips: 4-1 till Philadelphia.
Flyers offensiv skapade fina rubriker under den osannolika serien mot Pittsburgh Penguins. Där blev det 30 Philadelphia-mål på sex matcher innan favorittyngda Penguins hade skickats på semester. Det spacklade över det faktum att lagets målvaktsspel under stundom var riktigt dåligt. Ilja Bryzgalov bjöd på massor med mål, men skärpte sig i avgörandets stund och var i slutändan bättre än Marc-André Fleury - utan att för den sakens skulle inge förtroende. New Jersey var i min mening det av lagen som gick vidare som imponerade minst i första rundan. Det svängde väldigt i serien mot Florida Panthers och i slutändan var det bara ett övertidsmål från Adam Henrique som skilde lagen åt. Om inte Bryzgalov faller ihop totalt tror jag att Flyers äter upp Devils.
Western Conference
2) St. Louis Blues - 8) Los Angeles Kings
Mitt tips: 4-3 till St. Louis Blues.
De farhågor jag hade kring St. Louis Blues förmåga att leverera i slutspelet visade sig vara kraftigt överdrivna. Coachen Ken Hitchcocks defensiva system höll utmärkt mot San José Sharks, som inte ens blev en utmaning för kometlaget från Missouri. Positivt för Blues var även att man hade flera kedjor som klev fram i det offensiva spelet, inte minst svenskkedjan med Patrik Berglund, Alexander Steen och pånyttfödde Andy McDonald, som trots svåra hjärnskakningsproblem har hållit en fortsatt hög nivå. Los Angeles Kings imponerande minst lika mycket när man avfärdade fjolårsfinalisterna Vancouver Canucks efter blott fem matcher. Även här är det defensiven som är lagets styrka, det är inte minst målvakten Jonathan Quicks förtjänst. Hans storspel sprider trygghet i försvaret. Jag räknar med en tät, defensiv och målsnål serie där Blues drar det längre strået tack vare att man har ett lite mer komplett lag.
3) Phoenix Coyotes - 4) Nashville Predators
Mitt tips: 4-2 till Nashville Predators.
Här är serien som redan har startat, som gör att det här blir något av ett fusktips. Trots Phoenixs seger i den första matchen håller jag fast vid mitt ursprungstips att Nashville tar hem den här serien. Phoenix stod för en imponerande seger mot Chicago Blackhawks i första rundan, men den var i första hand imponerande tack vare Mike Smith. Målvaktsspelet vann flera av matcherna åt Coyotes. Nashville gjorde processen oväntat kort med Detroit Red Wings och visade framför allt prov på ett starkt försvarsspel. Pekka Rinne var också en nyckel till framgång då han tog en jordskredsseger i duellen med överskattade Jimmy Howard. I Smith får Rinne en tuffare motståndare, men jag tror att finländaren vinner den duellen i långa loppet då han har bättre uppbackning från sina utespelare.
Plita ned era tips i kommentarsfältet.
Stamkos borde inte ha nominerats
I går nominerades Steven Stamkos som en av tre spelare till Hart Trophy, utmärkelsen som går till ligans mest värdefulla spelare. Jag var snabb med att twittra ut min reaktion på nomineringen - att jag inte tyckte att Tampa Bay Lightnings superstjärna hade gjort sig förtjänt av den.
Jag fick många svar från personer som inte delade min uppfattning och jag förstår deras åsikter. I grund och botten ska en spelare som lyckas göra 60 mål under en och samma säsong i dagens ganska defensiva NHL-klimat vara självskriven som en kandidat till Hart Trophy. Men i min värld är det något väsentligt som fattas för att Stamkos ska nomineras - nämligen en slutspelsplats.
Jag tycker inte att individuell framgång under en säsong räcker för att en spelare ska nomineras till en sådan tung utmärkelse som Hart Trophy. Minimumkravet bör vara att spelaren i fråga genom sitt spel hjälper laget att nå någon slags framgång också.
I Stamkos fall räckte inte de 60 målen någonstans - Tampa Bay var i slutändan inte ens speciellt nära att nå slutspel.
Nu är det här egentligen en totalt onödig pseudodiskussion. Stamkos och Henrik Lundqvist kommer bara att vara statister vid den här utnämningen. Jevgenij Malkin var grundseriens stora dominant och kommer med stor sannolikhet att gå hem segern i omröstningen. Allt annat än att han tar hem Hart Trophy på NHL Awards den 20 juni skulle vara en stor skräll.
NHL Awards var det ja. Jag tar mig friheten att basunera ut att både jag och Peter Sibner kommer att finnas på plats i Las Vegas när priserna delas ut under midsommarveckan och naturligtvis även på draften i Pittsburgh två dagar senare.
Jag hoppas verkligen att ni förstår vilket svårt beslut det var att tacka ja till erbjudandet att åka när det stod klart att Nickelback ska spela på galan. Jag kommer antagligen att vara illamående hela kvällen och tillbringa otaliga timmar böjd över en toalettstol, men ibland måste man offra sin hälsa och välbefinnande för att ge er läsare det ni förtjänar.
Jag pytsade ut det här på Twitter i går, men för att gardera mig lägger jag ut klippet även här. Numera är Erik Karlsson inte bara världens bästa offensiva back - han är även en ordsmed av rang. "Grisapa" är det bästa uttrycket jag har hört på väldigt länge.
