Det är lätt att vräka ur sig saker som inte riktigt stämmer. Som till exempel felaktigheten att Rögle inte skulle engagera och ha kultur.

Det är mycket snack för tillfället inom svensk ishockey om allt från orättvisa TV-avtal till publikkris. Sociala medier svämmar över av allehanda listor och tyckanden om vilka 14 klubbar som bör tillhöra SHL för att göra ligan mer intressant. En klubb som allt som oftast får stryka på foten när det kommer till folks tyckande om kulturella och engagerande klubbar är Rögle.

Det är ett faktum som faktiskt bekymrar mig en smula. I min värld så är bandyklubben från Ängelholm en av de föreningar i SHL just nu som andas mest hockeykultur faktiskt. Låt vara att de kanske inte engagerar så mycket för stunden, men de har gjort det och kommer alldeles säkert göra det igen.

ALLTID VARIT ATT RÄKNA MED

Jag är uppväxt under en tid när Rögle var ett lag att räkna med – alltid. Kruxet var bara att det var i andradivisionen de lät tala om sig, men det där lilla extra för att på allvar vara med och hota om elitserieplatserna saknades. Mellan åren 1984 till 1992 var de alltid inblandade i kval uppåt och tillslut, efter en miljonsatsning, lyckades de sedan Håkan Persson avgjort mot Leksand i den allsvenska finalen.

Sejouren i elitserien blev bara fyraårig. Pengarna tog slut, spelarna försvann och 1997 tvingades de till och med kvala för sin existens i andraligan.

Men klubben reste sig och har sedan dess kvalat upp mot högstaligan de allra flesta åren. Tre gånger, 2008, 2012 och 2015 har de också lyckats gå hela vägen.

Någon slags vinnarkultur bor absolut i föreningen, det är bara att den inte blommat ut än på högsta nivå. Av klubbens totalt nio hela säsonger i elitserien/SHL har de bara gått till slutspel en enda gång, 1994.

MÄNGDER MED STORSPELARE

Att klubben också fostrat tre av våra mest framstående spelare genom tiderna i Jonas Bergqvist, Kenny Jönsson och Jörgen Jönsson talar också sitt tydliga språk. Något måste ju dessa herrar fått med sig från ungdomsåren i Ängelholm för att få de fantastiska och guldbeströdda karriärer de fick. Samtliga har vunnit både VM- och OS-guld. Alla tre har vunnit Guldpucken som tilldelas SHL:s bäste spelare. Jörgen har dessutom kryddat karriären med fem SM-guld tillsammans med Färjestad.

Här ska också nämnas spelare som brödena Stefan och Roger Elvenes, killar som satt avtryck på hög nivå och är egna Rögleprodukter.
Vi ska inte heller glömma alla dem som anslutit från klubbar i närområdet och blivit stora Rögleprofiler. Tänker på spelare som Pelle Svensson, Roger Hansson, samt bröderna Daniel Glimmenvall och Jakob Johansson.

Det finns även en hel del som kommit till klubben i unga år och gått igenom ungdoms- och juniorlagen till större uppgifter. Bröderna Mathias Tjärnqvist och Daniel Tjärnqvist och bröderna Henrik Lundqvist och Joel Lundqvist är exempel på det.

För att inte tala om spelare som kommit till klubben och fått en skjuts i karriären. Pär Arlbrandt, Patrik Zackrisson, samt bröderna Abbott (Chris och Cam).
Ted Brithén, Dennis Everberg, Daniel Zaar, Christopher Liljewall och Joakim Hillding är andra spelare med koppling till klubben som just nu befinner sig på högsta nivå i hockeyn.

GYNNSAM MILJÖ

Så det verkar onekligen som det genom åren varit en gynnsam miljö i Ängelholms ishall (numera Lindab Arena) för spelare att växa och frodas i.
Jag hävdar bestämt att så många duktiga spelare inte kan växa och bli flygfärdiga på en plats där det INTE skulle finna sen historia, själ och kultur.

Har du juniorlag och ungdomslag som ständigt är med i toppen och spottar ur sig framstående spelare så måste det ju bero på att det sitter en viss form av vinnarkultur i väggarna och att du har folk i föreningen som vet hur man gör för att forma människor till att bli framgångsrika idrottsmän.
Läs gärna Tobias Starks eminenta artikelserie om Rögle om just detta med kultur och själ.

Att Rögle som klubb inte skulle engagera ställer jag mig också ytterst tveksam till. De gånger jag varit på matcher där Rögle varit ena parten har supporterklubben Angel Island Army hållit igång rejält och de senaste åren har klubben engagerat rejält i vanlig media och sociala diton. Bröderna Almen och Alen Bibic har de senaste säsongerna säkerligen själva framkallat miljontals tangentnedslag från journalister och fans. Den taskiga starten i år, målvaktsbekymren och tränarfrågan har rönt stor uppmärksamhet och visst kittlar derbyna mellan Malmö och Rögle lite extra än vilken annan match som helst i den vardagliga serielunken?

Dessutom finns det faktiskt fog att tro på en ljusnande framtid för klubben. Bröderna Abbotts återintåg i klubben ger i alla fall mig en positiv magkänsla med den energin och framåtandan de besitter.

FRAMGÅNG FÖDER ENGAGEMANG

Engagemang från fler än de närmast sörjande lär väl krävas för att Rögle i en framtid ska anses som en ”het” klubb. Sånt där brukar dock lösa sig med framgång, och framgång är något jag tror de kan komma att få om de bara klarar sig undan degradering denna säsong. Då lär högst troligt publiken vallfärda till hemmamatcherna och skapa den fantastiska stämning som ett fullsatt Lindab Arena bjuder på.

Jag kan på rak arm komma på åtminstone ett par klubbar i SHL som jag tycker engagerar mindre på det nationella planet än vad Rögle gör och har gjort genom åren.

Jag är lite svag för personer med sångröst som gör låtar åt sina lag. Därför avslutar jag detta med detta klipp signerat Sporttrubaduren.