När jag igår bänkade mig framför dumburken ville jag ha svar på några frågor. Främst gällande Leksand, men även hur Västerås tacklade det faktum att man inför matchen endast tagit en seger på de senaste fem matcherna. 

Hur mycket hade Leksands spel lyft efter tränarbytet? Har man under de tre senaste segrarna skapat sig en trygghet och ett lugn i spelet? Har denna koloss till klubb med supportrar över hela landet (eller ska man säga världen?) lyckats vända skeppet? 

För det är väl inte fel att kalla Leksand för koloss när man är den klubb som ligger trea på listan över antal besökare på Eliteprospects, slagen endast av Toronto Maple Leafs och Vegas Golden Knights i NHL? Leksand berör och engagerar.

Inför matchen trodde jag att Leksandsspelarna skulle komma ut med självlysande ögon, eldflammor sprutandes ur öronen och ett strålande självförtroende, samt en av Roger Melin ingjuten trygghet man tidigare varit längder ifrån att känna. Farhågorna var på förhand att Västerås, med sitt facit i bagaget de senaste matcherna, nästan skulle komma ut med svansen mellan benen och be om ursäkt inför storpubliken på 4 302 personer i hemmaborgen ABB Arena Nord. Med bortalagets nytändning hade jag en på förhand given tanke om utgången. Men oj så fel jag fick.

DET VAR BARA ETT LAG PÅ ISEN

När halva serien var spelad lämnade jag ett tips på hur sluttabellen skulle se ut. I det tipset skulle Leksand klättra och Västerås dala något i tabellen. Fram till igår kändes det som att mitt tips åldrats väl, men idag känns det mer osäkert.

Spelmässigt var det bara ett lag på isen. Trots att slutresultatet stannade vid 3-1 var det närmre 6-1 än vad det var 3-2. Faktum är att det redan efter andra perioden hade kunnat varit avgjort om Västerås hade förvaltat sina chanser bättre. Långa stunder byggde Västerås bo i Leksands zon, man surrade som bålgetingar kring utspilld saft och bortalaget fick aldrig en lugn stund.

Västerås spelade en riktigt väl genomförd match, men samtidigt kan jag inte komma ifrån att Leksand såg väldigt, väldigt trubbiga ut. Visst, en dåligt genomförd match hit eller dit spelar väl ingen större roll kan man tycka i denna maratonserie. Men så utspelade som Leksand var igår vet jag knappt om jag såg ens under den nio långa förlustsviten man hade i slutet av Leif Carlssons ledning. Jag trodde att spelet man visade upp under Carlssons sista tid var bortblåst, men med gårdagens match färsk på näthinnan visade det sig att stormen inte är över för Leksand. Man har mycket att jobba på.

FINNS STORA MÖJLIGHETER FÖR MELIN

Fördelen är att man sitter på ett, på pappret, spelarmaterial som är få lag förunnat. Med andra ord finns det stora möjligheter för Melin att få sina stjärnspelare att börja leverera, åtminstone efter förväntningarna. Var är exempelvis Porsberger, Mattias Karlsson, Rundqvist och Ollas? Herrar som bör kunna prestera mycket bättre hockey än vad man för tillfället gör.

Då har jag inte ens nämnt Oskar Lang som i mitt tycke kanske är den spelare som har högst potential i hela Hockeyallsvenskan. Visst, han har gjort 24 poäng på 33 matcher, vilket inte är dåligt, men med tanke på hans spetsegenskaper och omgivningen han spelar med bör han utan större problem kunna ligga på över en poäng per match.

Han har en skridskoåkning som till och med överskuggar Jakob Nilssons dito. Då ska man veta att det just är skridskoåkningen som främst har tagit Jakob hela vägen till NHL-spel denna säsong. En väsentlig skillnad mellan Nilsson och Lang är dock att den förstnämnde borrar sig IGENOM ett motståndarförsvar medan Lang oftast väljer det enklare och säkrare alternativet på utsidan. Det är inget fel att välja utsidan men jag tycker mig se en enorm potential som kastas bort genom att välja det enkla alternativet. Ibland skapas farligheter även genom att välja utsidan, men det skulle göra mycket mer skada om han någon gång då och då (när läget tillåter) väljer att penetrera i mitten istället. Dessutom ökar chanserna rejält att få en utvisning med sig om man väljer det obekväma alternativet.

VÄSTERÅS KOMMER KLARA DET – GANSKA BEKVÄMT

För att kunna spela på det sättet krävs ”grönt ljus” från coachen, vilket jag tycker han borde ha varje gång han blåser genom mittzonen för att sedan kunna utmana i hög fart när han har passerat blålinjen. Klart är i alla fall att han besitter den fart och skicklighet som krävs.

Medan Leksand har en del att tänka på tror jag att Västerås kommer ta sig till topp 8 utan några större problem. Man är tillräckligt bra för att, ganska bekvämt dessutom, roffa åt sig poängen som krävs.