Foto: Daniel Eriksson / BILDBYRÅN

Joakim Englund går igenom varför det gick snett för AIK när det gällde som allra mest.

AIK vann grundserien i stor stil med endast åtta förluster på ordinarie tid och hela elva poängs marginal ner till andraplacerade Oskarshamn. Faktum är att man vid endast två tillfällen under säsongen förlorade två matcher eller fler i rad.

Den femte och sjunde oktober förlorade man på straffar mot Oskarshamn och Leksand. I december fick man egentligen grundseriens enda formsvacka och radade upp fyra raka förluster. Utöver dessa två tillfällen har man inte förlorat mer än en match i rad under säsongens 52 första omgångar. Verkligen imponerande.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att man stod som favoriter hos en enad expertkår i framförallt den allsvenska finalen mot Oskarshamn men även senare i play off-mötet med Leksand. Inte minst med tanke på lagets sena nyförvärv i form av backen Brian Cooper som man hämtade från AHL samt en av Karlskronas bästa forwards Justin Crandall. Dessa värvningar skulle ju spetsa truppen ytterligare samt bli mindre känsliga för skador och sjukdomar.

Vad är det som har gått snett? Hur kan man gå från att egentligen bara ha en svacka under hela grundserien på 52 omgångar till att förlora fem av sju matcher när det verkligen gäller?
Det här är mina tankar om vad jag tror haft betydelse för den tidiga semestern.

— Målvaktsvalen. Källgren stod i princip allt under Jönssons långa skadefrånvaro och fick även förtroendet i finalspelets första match mot Oskarshamn. Han visade framfötterna och släppte endast en puck förbi sig i 5-1-segern men fick ändå vakta båsdörren resterande matcher i finalserien. Här tror jag den sportsliga ledningen i AIK med Mitell i spetsen gjorde sitt största misstag. Man fick en lite för enkel resa i första matchen när siffrorna sprang iväg i den första matchen. Här tror jag både spelare och ledare fick lite för höga tankar om sig själva som man på hockeyspråk kallar vattenskalle.

Med vetskapen att Jönsson har en högre högstanivå, bara han fick komma igång och spela lite matcher, i kombination med att man trodde sig kunna utmanövrera Oskarshamn utan större bekymmer. Man bytte helt enkelt målvakt mot bakgrund av att man hade blicken för långt fram. Man fokuserade inte här och nu utan såg istället till nästa matchseries bästa. För det var ju nu, mot Timrå, som Jönsson skulle vara som bäst.

Med över hundra dagars skadefrånvaro säger min erfarenhet att det krävs minst tre veckors bra träning och matchning för att kunna närma sig toppformen. Det fick inte Jönsson utan kastades in i hetluften direkt. Även om Jönsson kanske inte var den direkta orsaken till förlusterna så smög det sig förmodligen in en oro i truppen då man kände att man valde att inte spela det bästa laget för dagen.

Mot Leksand valde man sedan att byta tillbaka till Källgren. Han gjorde förvisso en mycket bra match i första mötet men käftsmällen han fick i finalspelet fick sedan sin rekyl i den andra matchen där sju puckar fick passera. Men där och då hade förmodligen inte ens en Dominik Hasek i toppform lyckas rädda laget som mentalt redan tycktes ha tagit semester.

— Duktiga hockeylirare som Daniel Muzito Bagenda, Max Lindholm och Justin Crandall hade gått fram som ångvältar i grundserien men var nästan helt osynliga när det kom till säsongens viktigare matcher. Kan det vara så att uppgifterna om SHL-spel kommande säsong för de två förstnämnda spökat för de annars så tongivande spelarna? Deras formsvacka i slutet speglar även lagets prestation.

Alexander Deilert. Från att ha legat riktigt högt upp i hierarkin över hela säsongen och även i den allsvenska finalserien där Deilert var en av AIK:s backar som matchades allra hårdast. En snabb överslagsräkning säger att han hade näst mest istid i finalserien bland backarna i AIK. Här måste det ha hänt något. Man går inte från att vara en av spelarna som spelar mest ena dagen till att bli läktad nästa dag. Nä, här har det hänt något som är utanför min vetskap. För även om han kanske inte spelade sin bästa hockey så bör man väl rimligtvis sänka istiden i ett första skede, före man blir förpassad till läktaren. Broberg som kom tillbaka i mötet med Leksand var ju faktiskt med i finalmatch nummer två när Deilert matchades hårdast, näst efter Johan Larsson, bland backarna. Att Broberg var tillbaka bör således inte vara ett enskilt skäl till Deilerts läktning. Känslan säger mig att det här bara var en i raden av störningsmoment som AIK inte lyckades lösa upp knutarna på.

Anton Holm. Avsaknaden av skarprättaren Holm blev påtaglig i finalserien mot Oskarshamn där man spelmässigt var det något bättre laget. I vissa matcher var det som att pucken bara inte ville in. Med en skadefri och formtoppad Holm tror jag AIK just nu varit i full färd med förberedelserna för möte med Timrå.

Gränsen mellan succé och fiasko är ibland hårfin inom elitidrotten och nu får spelarna istället slicka såren på valfri semesterort medan klubben kämpar vidare med en tuff kamp mot att säkra nästa säsongs elitlicens.

Twitterflöde

UTGIVAREN ANSVARAR INTE FÖR SOCIALA MEDIEFLÖDET NEDAN