ENGLUND: Skillnaden är nästan en miljon per spelare

Oskarshamn har gjort det omöjliga, att som småklubb (i sammanhanget) ta det förbjudna steget upp till SHL. Man har gjort det med en kontinuitet i truppen och ett vägvinnande och frejdigt spel.

För att kunna spela det spelet Oskarshamn eftersträvar krävs det oerhört mycket skicklighet hos den enskilda individen. Där vill jag passa på att hylla Per Kenttä för klockrena rekryteringar där tamejtusan varenda spelare i truppen i slutändan lyckades bemästra spelsystemet. För visst var det väl fler än jag som tvivlade när man i slutet på grundserien endast tog fyra segrar på 13 matcher?

Med facit i hand var det lagets rutinerade garde med Jonas Engström i spetsen (4 poäng på dessa 13 matcher) som åkte och sparade sina kroppar och knoppar inför vad som låg framför dem. För laget var, med 13 matcher kvar av grundserien, i princip redan klart för den allsvenska finalen. Väl där visade laget ingen pardon. Det skulle bli två matchserier med två olika ansikten. I finalen mot AIK var det tufft, tajt och kamp om varenda millimeter medan direktkvalet till SHL bjöd in till ett lite öppnare spel där Timrå aldrig riktigt hittade nycklarna för att låsa upp Oskarshamns spelsystem.

Om man tittar i backspegeln nu efter säsongen så skulle jag säga att det är jämnheten och uttrycket ”bäst när det gällde” som tagit laget hela vägen till SHL. Ta bara den interna poängligatoppen under grundserien som exempel. Där hittar vi hela elva spelare över 20 poäng där Alex Hutchings var poängbäst med sina 39.

DE TOG STÖRST KLIV

Man kan prata om formtopp, ett välsmort spelsystem, stort självförtroende eller bra individuell utveckling under säsongen, men det går inte att komma ifrån att väldigt många spelare spelat sin absolut bästa hockey i årets Oskarshamn. Svaret landar förmodligen i en kombination av ovanstående och de spelare som jag tycker tagit störst kliv:

– Christoffer Rifalk. Han startade förra säsongen i Kalix i norra Hockeyettan och lämnade sedan för Oskarshamn under säsongen. Inför säsongen trodde jag att han skulle bli tvåa bakom JVM-målvakten Adam Åhman, men efter att ha delat på sysslan under grundserien har han sedan vuxit ut till en jätte mellan stolparna.

– Jonas Engström. Lagkaptenen och härföraren har verkligen gått i bräschen. Jag har tidigare sett Jonas som en brunkare som varit stark på pucken efter sargerna och framför mål. Han har liksom inte varit ett riktigt hot tidigare. Men oj vad han har exploderat. Förutom ovan nämnda egenskaper har han utvecklat sitt spel med pucken där han känns mycket mer bekväm än tidigare. Nu kan han även sätta upp sina lagkamrater i fina lägen genom smarta riktningsförändringar och väl avvägda passningar.

– Filiph Engsund. Den egenfostrade talangen som valde att förädla sina offensiva kvalitéer i J-20 och Hockeyettan säsongerna 12/13 – 14/15. Sedan dess har han spelat en undanskymd roll i moderklubben under tre raka säsonger för att i år få sitt verkliga genombrott vid 25 års ålder. Han har länge stått i skuggan av sin tvillingbror som huserar i Luleå som dessutom gjorde landslagsdebut i vintras. Blir det kanske ändring på det redan till nästa säsong?

– Joakim Thelin. Han fick inte vara kvar i det AIK som satsade mot SHL inför den här säsongen. Thelin skulle dock få sin revansch när han i allra högsta grad var med och sköt bort sin förra klubb, tillika moderklubben, i den hockeyallsvenska finalen. Hans största styrkor är storleken, farten och skottet.

– Oskar Nilsson. Oskars framfart på de allsvenska rinkarna har väl knappast undgått någon? I mina ögon var han ligans bästa back den här säsongen. För vissa kanske det var ganska väntat men för mig var det en riktigt positiv överraskning då jag måste erkänna att jag hade dålig koll på honom efter att han tillbringat sina tre senaste säsonger i Norge.

STOLT STÅR INFÖR DEN STÖRSTA UTMANINGEN

Nu ska man fira avancemanget och bara njuta. Åtminstone spelarna, det har man gjort sig förtjänt av. Men för klubben börjar däremot ett ganska intensivt arbete. Det är många bitar som ska falla på plats innan SHL-säsongen drar igång i höst. Det är väl inte helt orimligt att tro att det krävs en del åtgärder för att få Be-Ge Hockey Center att möta minimikraven för spel i landets högsta liga. Organisationen måste förmodligen breddas, men den största utmaningen står nya sportchefen Daniel Stolt inför.

Initialt värvades Daniel för att sätta ihop en slagkraftig trupp inför kommande års allsvenska säsong. Daniel, som har huserat i Hockeyettan under många år, har självfallet stenkoll på spelare som håller den nivån. En skicklig sportchef som Stolt har även bra koll på spelare som lirar i närliggande nivåer, alltså både ligan under och ligan över. Den tid som krävs för att kunna ha stenkoll på marknaden man huserar i är stor, vilket kommer innebära att han snabbt måste sätta sig in i den nya marknaden för att kunna hitta perfekta pusselbitar till det nya lagbygget.

Man ska veta att det är extra tufft som nykomling på en nivå man aldrig tidigare spelat på. I vilken utsträckning kommer publiken och sponsorerna att sluta upp bakom klubben? I första rundan sluter förmodligen staden upp bra, men hur ser det exempelvis ut i november efter kanske fem raka förluster? Vilken budget har man att förhålla sig till? Vilka spelare ska behållas och vilka måste ersättas med bättre spelare?

VAR SKA DE HITTA FYNDEN?

Jag pratade med en tränare för en nykomling i SHL för ett par år sedan. Han nämnde att deras spelarbudget låg på 18 miljoner kronor. ”Wow, vad mycket”, minns jag att jag tänkte. Men när han sedan sa att snittspelarbudgeten i SHL låg på 38 miljoner kronor insåg jag att man kanske inte kommer särskilt långt med 18 miljoner ändå.

Man kan med andra ord inte gå in i alltför många dragkamper om spelare med mer etablerade SHL-klubbar. Där kommer man allt som oftast bli rejält överkörd. I slutändan skiljer det ändå nästan en miljon, per spelare alltså. Smak på’t; nästan en miljon kronor per spelare. Man får med andra ord, till stora delar, försöka fynda från Hockeyallsvenskan och andra ligor runt om i världen.

Men nu ska man förstås inte tänka på det, utan alla med sympatier för Oskarshamn ska få njuta först. Det är man väl värda efter en enastående säsong som slutade med både en allsvensk guldmedalj och en SHL-plats.