En doft från förr – är det vad SHL behöver för att få ligan på fötter igen? Ja, det kanske är precis så enkelt.

Om det är något som utmärker svensk idrott är det rivaliteten mellan föreningar. Det är något som är oerhört viktigt för klubbar, spelare och publik. Svenska hockeyfans har varit helt ointresserade av att gå på CHL-hockey exempelvis, där det inte finns den där passionen som det finns mellan rivaliserande lag.

I min generation är nästan alla ”upplärda” till att avsky Färjestad. De var så fruktansvärt bra under slutet av 90-talet och hela 00-talet att ingen utanför Värmlands gränser hade något till övers för dem. Jörgen Jönsson, Pelle Prestberg, Rickard Wallin och de övriga blev mer eller mindre hatobjekt runt om i landet. För att de var så fruktansvärt överlägsna, helt enkelt. Den typen av spelare och den typen av känslor finns inte längre kvar.

Man var så less på att se Färjestad som ett av de två finallagen varenda år. Här uppe i Gävle, där jag numera bor, drömmer invånarna fortfarande mardrömmar om de många slutspelsuttågen mot just Färjestad.

Samma sak kan sägas om Djurgården. När de var som bäst var de så löjligt, löjligt bra. Med sin stockholmsmentalitet, sin torpedhockey och sin enorma publik var man fruktade. En rivalitet gentemot Djurgården byggdes, på nästan samma nivå som i fallet Färjestad, upp i hela Sverige. Det var ett lag man inte tyckte om alls om man nu inte var supporter till just det laget.

HV71 är också ett sådant exempel. Med Davidsson, Petrasek, Liv, Vuotilainen och de övriga hade men en storhetstid som var riktigt, riktigt häftig. En storhetstid som bara sådär försvann efter guldet 2010. Därefter väntade många mörka år innan man i våras till slut tog sig tillbaka upp i toppen och åter blev Sveriges främsta lag.

I SHL-tabellen idag, visserligen bara sex till åtta matcher in, är dessa tre lag samtliga med bland de fyra främsta. Färjestad leder, HV71 är trea och Djurgården är fyra. Jag tror det är viktigt och bra för svensk hockey. Det har varit för många år där känslorna som fanns kring de tre klubbarna närmast försvunnit. Tidigare var det folkfester när Färjestad och Djurgården kom till stan. Nästan alla klubbar kände en rivalitet till dem. Men på grund av för många dåliga år (även om Färjestad ju var i final så sent som 2014) har respekten och ”hatet” (i brist på bättre ord) försvunnit.

Med andra ord är en SHL-topp bestående av dessa lag en dröm för de som jobbar kring SHL. Intresset kommer öka på ett helt annat sätt än om exempelvis klubbar som Skellefteå, Växjö och Linköping är i toppen. Ett Djurgården som också är ett topplag kommer vara ett attraktivt lag att gå och se, medan ett Djurgården i botten har lett till axelryckningar från SHL-fansen.

Jag menar, vilka fans (förutom typ HV:s) kan säga att det pirrar till i magen när Växjö kommer på besök? Det är en förbaskat bra förening och ett riktigt bra lag – men det räcker inte. Växjö kommer nog aldrig kunna ge samma känslor hos supportrarna som Färjestad, Djurgården och HV. Vi behöver den typen av klubbar som liksom drar SHL-loket framåt.

Så, kanske är en doft från förr precis det som kommer få SHL-publiken att återvända till arenorna? Man kan ju alltid hoppas, i alla fall.

@manskarlssonyao