Fem poäng på sju matcher och knappt några mål i spel fem mot fem. Brynäs har återigen fått en usel start på säsongen. Och jo, det gick faktiskt att se precis det här komma.

Det här är femte året jag på nära håll bevakar Brynäs. Varje år har man någon gång under säsongen benämnts som ett krislag. Vi ska exempelvis komma ihåg att laget var snubblande nära att behöva kvala sig kvar 2015, då man till sist ryckte ifrån Leksand och säkrade en topp tio-plats. Några veckor senare åkte Leksand ur SHL i ett klassiskt kval mot Malmö. Även 2017, när det blev final, hade Brynäs en period på vårkanten då de förlorade sju av åtta matcher och den ny helgonförklarade ”Bulan” var hårt pressad. Inte minst med tanke på att han sades vara klar för Luleå.

Förra säsongen hade Brynäs byggt ett lag för att ta guld. Nästan alla spelare från finallaget var kvar och Stefan Bengtzén hyllades som landets bästa sportchef. Men faktum är att den säsongen var körd redan efter åtta matcher. Då hade Roger Melin fått sparken och krisen var ett faktum. Men det finns flera skillnader mellan det Brynäslag som inledde uselt förra säsongen jämfört med det som inlett uselt den här säsongen.

FÖRRA ÅRETS LAG VAR ARROGANT

Förra säsongen upplevde jag ett arrogant Brynäslag som tyckte ha problem med att motivera sig att spela veckomatcher i SHL i och med att man några månader tidigare hade spelat SM-final. Självbilden var usel. Dessutom kändes det som att det var ett lag som åkte runt och tyckte synd om själva eftersom ”Bulan” inte var kvar. Det var som att man aldrig ens gav Roger Melin en chans.

Men det som ändå fanns i det laget var kvalité. Aaron Palushaj och Kevin Clark var fortfarande toppspelare i ligan och levererade kontinuerligt. De hade dessutom en David Rautio som senare under säsongen kom in i en helt galen form (den är rätt långt borta just nu, kan jag säga) och såg till att Brynäs under ett par månader var ligans bästa lag. Men det räckte inte till mer än en tiondeplats. Väl i slutspelet slet man dock för klubbhjärtat och den tidigare arrogansen var som bortblåst.

Förra säsongen byggde sportchef Stefan Bengtzén ett lag som skulle slåss om guldet. Det var de flesta faktiskt överens om. Men både värvningarna och tränarrekryteringen blev en flopp. Den här säsongen, ptja, då byggde Stefan Bengtzén ett lag som ska slåss om tiondeplatsen. För visst, truppen är ganska bred och det finns gott om spelare som håller i SHL. Men de flesta av dem är ingenting annat än gedigna hockeyarbetare. Någon Aaron Palushaj finns inte. Hans ersättare, Danny Kristo, känns som det där gamla tråkiga skämtet man lärde sig som femåring. ”Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?”. Benen rör på sig hela tiden och visst finns det lite skill någonstans djupt där inne – men det händer ingenting. Samtidigt satt en kontraktslös Anton Rödin på läktaren och såg dagens match. Jag tror inte han blev jättesugen på att skriva på ett kontrakt med Brynäs.

INGEN SLUMP

Förstakedjan med Joel Kellman, Robert Kousal och Nicklas Danielsson spelar under långa stunder bra – men producerar ingenting (förutom i powerplay). Och med tanke på hur otroligt tunt det är bakom det finns det helt enkelt ingen chans för Brynäs att plocka några poäng.

Det finns underliggande statistik som talar för att Brynäs ska kunna vända det här, och det tror jag med. Jag tror inte Brynäs är ett lag för den absoluta botten. Men jag har också svårt att se hur det här laget ska kunna lyfta så mycket högre än just den där tiondeplatsen man abonnerat på tre av de fyra åren som Stefan Bengtzén varit sportchef för laget.

Även om Brynäs ofta vinner skotten och ofta skapar flera målchanser än sina motståndare är det ingen slump att laget bara gjort en handfull mål i fem mot fem under säsongsinledningen. Spelarna som ska ”göra det” är helt enkelt för få även om inställningen hela tiden finns där – vilket vi också fick se i kväll när man var galet nära en mirakelupphämtning från 0-4 i slutminuterna.

VEM FÅR SPARKEN FÖRST?

Backsidan då? SHL:s bästa, som den populärt kallades för innan säsongen, har hittills varit ligans kanske sämsta. Det är egentligen där de största problemen funnits den här säsongen. Det känns som att de flesta av dem inte ens hänger med i SHL-tempot, vilket borde oroa. Och till skillnad från lagtes forwards ser jag inte heller det där ”jävlar anammat” som man kan kräva.

Nu skriks det säkert på Tommy Sjödins avgång, och även om jag är långt ifrån övertygad om att han är rätt man att leda detta Brynäs så vet jag inte hur stor skillnad det hade gjort med en annan coach (exempelvis Magnus Sundquist som är assisterande tränare), med tanke på hur laget är uppbyggt. Laget är inte uppbyggt för att kunna göra så mycket mer än att komma tia och sen eventuellt gneta sig till en åttondelsfinalvinst och sen åka ut snabbt i en kvartsfinal. Däremot är det såklart läge att fundera över Stefan Bengtzéns framtid. Att kräva någons avgång är inte riktigt mitt sätt att uttrycka mig på, men med tanke på att hans kontrakt går ut kan det vara läge att sondera terrängen, som man säger nu i regeringsförhandlingstider. Jag är inte säker på att han kan hoppas på att han gett sig själv tillräckligt många mandat för att tro på en kontraktsförlängning.

Både Tommy Jonsson och Roger Melin fick sparken efter storförluster hemma mot Skellefteå. Roger Melin fick det dessutom i den åttonde omgången. På lördag möter Brynäs Skellefteå på hemmaplan. I den åttonde omgången.

Själv tror jag dock att Danny Kristo blir den första som sparkas.

@manskarlssonyao