Foto: Bildbyrån

VM är över och därmed kan vi rikta alla våra blickar mot Stanley Cup-finalen. Men inte utan att VM summeras ordentligt.

Jag måste säga att även om det som vanligt gnällts mycket och även om gruppspelet är för långt och även om de sämsta lagen är för dåliga – så tycker jag att VM var bättre än på många år. Fler superstjärnor än vanligt fanns med, de här lagen som är precis bakom toppen (Schweiz och Tyskland) har verkligen tagit steg, vi fick se helt galna nedflyttningsmatcher och hela slutspelet var rätt igenom fem av fem tycker jag. Det var väl bara semifinalen mellan Kanada och Tjeckien som blev ganska ointressant. Dessutom fick vi en underbar story ur ett neutralt perspektiv, med Finlands guld.

Men! Det fanns också besvikelser. Här listar jag, utan inbördes ordning, tio besvikelser från årets VM.

Henrik Lundqvist – Sveriges bäste målvakt genom tiderna ska ha all heder för att han ställde upp i VM. Ingen hade dömt honom om han hade sagt nej. Dels med tanke på att han ju vann det där guldet 2017 och redan då antog alla att hans landslagskarriär var över, och dels för att han börjar komma upp i åren och hade en tung säsong i New York Rangers. Men kungen kom till Bratislava och ville hjälpa sitt älskade Tre Kronor till ett nytt guld. Men det blev platt fall. Nog för att det svenska försvarsspelet överlag var undermåligt, men Henke kom inte heller upp i sin normala nivå. Han släppte enkla skott utifrån och såg ut att överarbeta många situationer. Det var som att han aldrig riktigt hittade in i turneringen.

Samtidigt vill jag säga att det i slutändan var Lundqvist som ens gav Sverige en chans mot Finland. Visst, han gjorde en tavla även där, men i slutperioden stod han på huvudet. Dessvärre räckte det inte.

Aleksandr Ovetjkin NHL:s skyttekung landade på 13:e plats i den interna ryska poängligan. Ett dundermisslyckande. Han landade på 2+1 på tio matcher trots att Ryssland i många matcher var överlägsna. Han såg sådär mätt och oinspirerad ut som han kunde göra i yngre år, men som vi inte sett honom göra de senaste åren. Kanske finns det en mättnad hos honom efter segern med Washington förra året?

Eller så var han bara ur form. Hur som helst vill jag påstå att Ovetjkin var hela VM:s största enskilda besvikelse sett till en spelare.

USA – Jag har redan utvecklat mina tankar om det alltid underpresterande USA i en tidigare blogg. De räddade någon form av heder genom att ändå göra en riktigt bra kvartsfinal mot Ryssland. Men en bra match mot Ryssland väger inte upp för de många dåliga matcher de gjorde i gruppspelet.

Jag förstår ärligt talat inte hur det kan se ut som det gör år efter år. Det är en sak att åka ut i en kvartsfinal. Det är en sak om man förlorar mot ett ”blåbärslag” som har en målvakt som gör en galen match och räddar 48 skott. Det är något helt annat att se så vansinnigt ointresserade ut som USA tenderar att göra i VM. Då finns det ett problem som är större än ett enkelt kvartsfinaluttåg mot Ryssland.

Elias Lindholm – Okej, Elias Lindholm var långt ifrån det största problemet i Sverige. Han gjorde dessutom helt okej med poäng och ska inte lastas för fiaskot. Samtidigt var det han som vann svenskarnas poängliga i NHL och jag hade räknat med att han och inte William Nylander eller Elias Pettersson skulle bära det här laget.

Genom hela turneringen pratades det om att Elias Pettersson ”inte hade kommit igång” eller att han ”börjar se bättre ut”. Men kring Lindholm var det märkligt tyst. Kanske för att han inte är någon storstjärna ute i stugorna än, eller av någon anledning som jag inte kan komma på. Men för mig personligen, som är ett fan av Lindholm, hade jag gärna sett att han klev fram mer.

Storbritannien var en frisk fläkt – men hur bra var de? Foto: Bildbyrån

Bottenlagen – Storbritannien och Italien var två av de sämsta VM-lagen jag sett sedan Japans dagar. Ändå klarade sig båda kvar i A-gruppen och kompletteras nästa år av Kazakstan och Vitryssland. Frankrike och Österrike, som åkte ur, underpresterade något alldeles oerhört.

Så stor skillnad som det var mellan de bästa och de sämre lagen får det inte vara. Jag menar, DANMARK slog Storbritannien med NIO-NOLL och då klarade sig britterna ändå kvar i A-VM. Nej, det här var för dåligt.

Johnny Gaudreau – Johnny Gaudreau är en av mina absoluta favoritspelare i NHL. Han gjorde 99 poäng förra säsongen och är alltid underhållande att titta på. Han brukar dessutom göra det bra i VM och är en av USA:s bästa poängplockare någonsin med 32 poäng på 32 matcher.

Men i den här VM-turneringen var han riktigt dålig. Han gjorde bara två poäng men var framför allt svag i spelet. Han missade ett par matcher på grund av skada och den skadan bidrog säkert till hans svaga spel. Men likväl var han en besvikelse. 15 spelare gjorde fler poäng i VM i den amerikanska truppen.

Jakub Vrána – Han inledde ju så bra mot Sverige. Sen handlade det mesta om negativa saker kring Jakub Vrána. Han sågades av inhemska journalister och kallades för divig och anklagades för att vara ”a dick” (översättning överflödig). Han petades dessutom av förbundskaptenen efter att ha anklagats för att vara lat och slarvig.

Han gjorde fyra mål på nio VM-matcher vilket förstås är godkänt. Men det mesta med Jakub Vrána får ändå en besk eftersmak efter den här turneringen. Tyvärr.

Slovakien – Precis som med Jakub Vrána var det upp som en sol, ned som en pannkaka, för Slovakien. De inledde med att köra över ett vilset USA men sen gick det mesta emot. De förlorade mot Kanada efter att Mark Stone avgjort med någon sekund kvar. De tappade 2-1 till förlust 3-2 mot Tyskland i slutminuterna – och missade kvartsfinal.

Att Slovakien missar kvartsfinal är i sig inget fiasko. Men att de gör det på hemmaplan, med det förhållandevis starka lag de ändå hade är ett stort misslyckande. Slovakien kan inte skrapa ihop sådär överdrivet mycket bättre spelare än vad de hade på plats. Jämför vi deras lag på pappret med Finlands lag på pappret så…ja, mästarna Finland är inte speciellt många klasser bättre då.

Mästerskapet räddades av att Tjeckien, som i princip spelade på hemmaplan, fanns med genom hela turneringen. Men det blir alltid lite tråkigare när hemmanationen ryker.

Rikard Grönborg – Han är långt ifrån ensamt ansvarig för det svenska misslyckandet. Men han är trots allt ytterst ansvarig. Om Sverige hade förlorat på en felstuds eller på grund av en storspelande motståndermålvakt hade jag inte utropat fiasko efter kvartsfinaluttåget. Men problemet var ju att det var så många saker som fallerade i så många matcher.

I premiären mot Tjeckien stämde ingenting. Spelarna fokuserade på domarna och endast på domarna. Mot, ett förvisso bra, Schweiz såg det också darrigt ut och Sverige hade lite tur som vann där. Mot Lettland var Sverige mycket svaga och gjorde så enkla misstag att man inte trodde det var sant. Där hade Tre Kronor lika väl kunnat förlora. Rysslandsmatchen behöver vi inte ens prata om. Och sen kom Finlandsmatchen. Sverige var totalt utspelade i 50 av 60+-minuter. Trots att de ledde fram till slutminuterna kändes det aldrig nära. Jag satt i TV-soffan och bara väntade på kvitteringen. I förlängningen bara väntade man på det finska segermålet.

Rikard Grönborg ska kommas ihåg för sina två VM-guld. Två guld på tre år är otroligt. Men taggen från VM 2019 lär sitta kvar ett tag hos honom.

VM-studion i Stockholm – SVT jobbade med nytänk under VM och gjorde generellt ett bättre VM än jag hade trott. De nya experterna, som Roger Rönnberg och Staffan Kronwall, var positiva överraskningar. Maria Rooth klev ett steg fram och visade verkligen upp att hon är en riktigt kompetent studioexpert. Men, som så många redan påpekat, ingen fick komma upp på max-nivå. Det skulle hoppas mellan studion i Stockholm och den i Bratislava, sen skulle det in med gissa fejset, sen till Marie i Bratislava, sen skulle Renberg/Rooth i Stockholm analysera Kanadas back-check, sen skulle Roger Rönnberg in i 30 sekunder… Det blev rörigt.

Nästa gång SVT jobbar med VM hoppas jag de vågar lita mer på ”less is more”. Det kändes nu som att varken tittarna eller de själva riktigt hittade in i mästerskapet. Jag förstod i alla fall inte speciellt mycket av upplägget.

Men, som jag skrev ovan: Det finns många personer som gjorde det bra och överlag gjorde SVT det bättre än jag trodde.