Foto: Bildbyrån

Så är då äntligen, efter många om och men, det nya serieupplägget för kommande säsong i Hockeyettan ute i offentligheten.

Jag måste säga att jag till största delen är ganska positivt inställd till de ändringar som har gjorts. Visst, antalet matcher blev inte dramatiskt många fler än tidigare och visst är det fortfarande på sant hockeymanér så invecklat att vi som följer det nära kommer tvingas förklara det både fem och tio gånger i vinter även för skapligt insatta supportrar. Men annars så, absolut helt okej.

Vill ni kan ni ta del av det nya upplägget i sin byråkratiska helhet här. De mest påtagliga nyheterna är naturligtvis att fem lag kommer gå till Allettan istället för tidigare fyra, att det kommer bli svårare för lagen från fortsättningsserien att köra om lagen från Allettan, att de bästa lagen i playoff kommer få välja sina motståndare och att det kommer spelas en regelrätt Hockeyettan-final.

Låt oss beta av det onda och det goda.

Att fem lag går till Allettan, vilket innebär att de ädlare serierna kommer spelas med tio lag och över 18 omgångar är oerhört positivt för de lag som tar sig dit och innebär samtidigt att fortsättningsserierna blir ännu mer bakgård än tidigare.

Tio lag i varje Alletta borgar för att de allra flesta bra lagen kommer ta sig dit och att det kommer bli fler riktigt bra matcher. Jag tror att det kommer bli ännu mer intressant att följa Allettorna och att åtta lag på ett eller annat sätt kommer få spela vidare i playoff kommer göra inbördes placeringar oerhört viktiga. Kommer man nia eller tia i en sådan serie, ja då får man faktiskt skylla sig själv om man inte går vidare och tvingas på tidig semester.

Men samtidigt, fortsättningsserien, det blir en riktigt grå historia som spelas på ojämnt antal lag (7), vilket naturligtvis aldrig är något positivt. Det kommer dessutom bli serier ännu mer i avsaknad av glans eftersom de flesta bra lag kommer ta sig vidare till Allettan. Där den bättre serien vinner i glans blir fortsättningsserierna förlorare, men jag kan inte tycka annat än att det är rätt.

En ständigt återkommande kritik har varit att så många lag från fortsättningsserien kunnat ”köra om” lag från Allettan. Det är i stort sett helt bortbyggt i det här nya upplägget. Vilket naturligtvis enbart är positivt.

Vinnarna i fortsättningsserierna kommer nämligen att få mötas i förkval, playoff-rundor mot varandra innan endast två gäng släpps in i Playoff 1 med de sämre kvalificerade lagen från Allettan. Mycket bra.

Den nya finessen med playoff-stegen (som ni lämpligast läser hur man kvalificerar sig till via länken ovan) är annars att de bäst rankade lagen får välja sin motståndare bland de sämre i så väl playoff 1, 2 och 3. Det tycker jag är lysande. Det adderar inte bara en viss spänning, det tar samtidigt effektivt bort allt gnäll om långa resor, ofördelaktigt motstånd och så vidare och så vidare. Spelar man sig till en tillräckligt bra position kan man välja det motstånd som passar helt enkelt. Man förtjänar sin gräddfil så att säga.

Samtidigt som det ur medial synvinkel givetvis blir otroligt roligt med inte mindre än tre valprocedurer där tränarna efter bästa förmåga ska försöka snacka bort varför de valde som de gjorde utan att ge motståndarna extra tändvätska.

Och så var det då det där med finalen. Den stora Hockeyettan-finalen.

Matchserien som sådan där segraren i Allettan Södra får drabba samman med segraren från Allettan Norra i bäst av tre matcher tycker jag väldigt bra om. En matchserie mellan de två bästa lagen med en plats i kvalserien i potten (förloraren hamnar i playoff 3 och får således en andra chans) har alla förutsättningar att bli grymt kul.

Men att kalla det för en final och kora en ”Hockeyettan-mästare” det gillar jag inte alls.

Det här är inget annat än en copy-paste på den Hockeyallsvenska-finalen och vi vet ju alla vilket antiklimax det blev. AIK och Tingsryd bjöd på en sjuhelvetes holmgång, spelade kanske den bästa hockeyn den allsvenska serien bjöd på hela säsongen, men båda lagen spelar lik förbannat i Hockeyallsvenskan även nästa säsong. AIK fick alibi-medaljer men de vann ingenting. Inte ett skit vann de.

Det säger sig självt att man inte kan spela en final utan en vinnare. En final utan att man vinner något på riktigt är ingen final och då är det bara helt skevt att kalla det för en sådan. För man vinner ju så att säga inget annat än chansen att få kvala vidare om man går segrande ur den häftiga matchserien.

Förstå hur oerhört löjeväckande det blir om ”Hockeyettan-mästaren” ändå spelar kvar i Hockeyettan kommande säsong. Hur ska man som förening betrakta en sådan säsong? ”Jo vi blev mästare, men sen gick det inte så bra i kvalserien, så det slutade i moll ändå”.

Som sagt, matchserien blir grym, men att kalla den final. Nja. Jag väljer hellre att betrakta den som en egen lite spetsad Playoff-omgång.

Men sammantaget, summa summarum är jag som ni märker ändå positiv till hur Hockeyettan kommer att se ut säsongen som kommer. De nymodigheter som kommer till gör att man får bättre betalt för att vara bra under längre stunder av säsongen och det uppskattar jag.