”Straffar är lotteri” brukar allehanda tränare muttra i tid och otid när det egna laget har förlorat.

Ingenting kunde vara en större lögn. Ingenting kunde vara mer idiotiskt att framhärda. Jag brukar med en dåres envishet predika att straffar handlar om precis lika mycket skicklighet som alla andra aspekter av spelet och skäller mer än gärna på alla som plockar fram den förhatliga klyschan.

Upplösningarna av serierna tycker jag med all önskvärd tydlighet har visat att straffar inte är något lotteri över huvud taget, det är något man MÅSTE vara ödmjuk inför och ta på allra största allvar.

Straffar kan vara precis vad som avgör en säsong.

Minns för en vecka sedan när Tranås och Helsingborg spelade en helt avgörande match om vilka som skulle få spela vidare efter avslutad vårserie. En match som gick hela vägen till ett straffavgörande. Fredrik Lindström petade in den avgörande pucken för sitt Tranås och hastigt och lustigt är laget nu framme i playoff 1 efter 2-0 i förkval-matcher mot Grästorp. Snacka om säsongsavgörande.

Söndagens sanslösa dramatik är ett annat i allra högsta grad väldigt tydligt exempel på hur viktiga straffläggningar är och att man måste ta det på större allvar än att trolla med lotteri-kortet och rycka på axlarna.

Det kunde naturligtvis inte bli mer raffinerat än att så väl Kalix som Östersund spelade oavgjort (2-2) i sina respektive matcher i slutomgången och därmed fortsatt stod på samma poäng inför förlängningarna. Det kunde inte bli mer raffinerat än att även övertidsperioderna slutade utan avgörande och att två straffläggningar fick ta vid. Det kunde inte bli mer raffinerat än att Kalix misslyckades med att straffa Sundsvall i sin match som låg lite före och att Östersund därmed hade allt i sina egna händer i sin straffläggning.

Kalix hade allt i egna händer i och med att målskillnaden hade gjort att bonuspoängen räckte men lyckades inte göra ett enda straffmål samtidigt som Sundsvall gjorde två. Kalix lyckades inte göra en Tranås.

Östersund fick då allt i egna händer och skickade fram det bästa man hade. Jonathan Tholander, David Lillieström-Karlsson och Nils Bergström. Ingen av dem lyckades överlista Sammy Gustafsson i Visby-kassen och Adam Erikssons delikatess till avslut skickade därmed Östersund på tidigt sommarlov. Vilket naturligtvis är ett fiasko utan dess like för den hårdsatsande klubben.

Ni förstår poängen. Straffar kan i slutändan vara precis vad som avgör en hel säsong. I de ovanstående exemplen var det precis vad som hände. Att så många, så lättvindigt då avfärdar något som man kan träna, nöta och bli extra skicklig på är därför oerhört pinsamt.

Det är man mot man, det är skicklighet mot medelmåttighet, det är ett spel som man kan se till att skaffa sig bästa möjliga förutsättningar inför. Det är något som alla borde lägga oerhört stor vikt vid att bli så bra som möjligt på.

Så nästa gång någon kommer och smutsar ner sin egen värdighet med klyschan ”straffar är lotteri” påminn dem gärna om att det kan vara straffar som gör skillnaden mellan en lång säsong och ett hejdundrande fiasko.

* * *

Det hade varit skönt att bara kunna skita i vad som hände, lägga det till handlingarna och konstatera att alla kan göra misstag och det är inget mer med det.

Men efter all den dramatik som bjöds i serien i allmänhet och slutomgången i synnerhet måste det tyvärr konstateras att det var en gigantisk domartabbe som avgjorde den Norra Allettan.

När rättsskiparen intensivt slog ut med armarna och fullständigt felaktigt dömde bort det straffläggningsmål som skulle ha varit matchavgörande till Väsbys fördel i den andra omgången spekulerades det i att just den där poängen som Väsby gick miste om när straffläggningen fortsatte och Huddinge kunde avgöra skulle kunna bli skillnaden mellan playoff och inte playoff i slutändan för underdogen.

Nu blev det lyckligtvis inte alls så eftersom Väsby fortsatte imponera och gjorde en grandios serie, men frågan är om det inte blev värre än så.

När Huddinge och Visby/Roma slutar på samma poäng efter dagens sanslösa dramatik och det är målskillnad som skiljer dem till Talangfabrikens fördel betyder det där genanta domslutet allt.

Hade domaren kunnat en basal del ur regelboken i Vilundahallen den 29 december, i Allettans andra omgång, då hade det varit Visby/Roma som spelat Hockeyettan-final mot Troja/Ljungby. Då hade ju Huddinge inte fått med sig den där bonuspoängen, då hade ögänget vunnit serien med en poängs marginal.

Därför blev det där misstaget väldigt mycket mer ödesdigert än vad de flesta hade kunnat förvänta sig där och då. Den berörda rättsskiparen lyftes åt sidan för en tid och coachades extra av domarorganisationen i samband med den pikanta missen, men det är oerhört tråkigt att konstatera att när Hockeyettan-finalen för första gången ska avgöras så har ett av lagen tagit sig dit på grund av ett domarhaveri.

Det hade varit skönt att bara kunna skita i vad som hände, lägga det till handlingarna och konstatera att alla kan göra misstag, men det är svårt när det blev så här fullständigt avgörande.

* * *

Det förtar naturligtvis inte något av Huddinges prestation. Laget har gjort en lysande serie, spelat en publikfriande hockey och jag är övertygad om att de kommer bjuda upp till en oerhört spännande dans i finalen mot Troja/Ljungby. Jag skulle rent av kunna kalla dem ett värdigt finallag. Men det är som sagt oerhört trist att laget inte fått defilera dit utan hjälp som de över huvud taget inte har bett om. Och synd som Visby/Roma som ju faktiskt skulle ha varit det lag som tog flest poäng i serien.