Svensk klubblagshockey mår skit, det kanske är läge för klubbarna att sluta försöka leva upp till nobla tankar om ”svensk hockey bästa” och tänka på sig själva istället.

”Lägg ner Hockeyallsvenskan!”.

Djurgårdens tekniske sportchef Thomas Johansson fick nog både en och två surkartar att sätta kaffet i vrångstrupen när han la ut texten i förnämliga podcasten Sporthuset. Ett förslag likt det han presenterade var naturligtvis direkt ämnat att stöta på patrull.

Jag vet inte om hans förslag att istället för att ha en allsvenska utöka SHL till 18 lag och rulla på med fyra division ett-serier där under är en bra modell. Förmodligen inte. Men det är knappast det som är poängen i hans utspel.

Det är ju så att nuvarande system inte alls fungerar och att det är ett måste att tänka långt utanför ramarna och den berömda boxen för att laga det som är trasigt. För att få stopp på negativa ekonomiska spiraler och få upp engagemanget ute i ladorna igen. Jag tycker hans sätt att tänka är intressant.

Ett ständigt återkommande argument som plockas fram och körsjungs så fort någon så mycket som andas om att lägga ner en serie eller förändra ett system är ”det skulle ta död på svensk hockey!”.

Men ärligt talat, är inte systemet för svensk klubblagshockey ganska stendött redan? Vad finns kvar att skydda?

Vi har en Hockeyallsvenska där i stort sett samtliga klubbar har eller har haft ekonomiska problem och där den sportsliga produkten blir allt sämre. Där klubbar i brist på ekonomiska muskler mer och mer tvingas in i rollen som farmarklubbar till SHL-jättar. Så sent som igår var det Troja/Ljungbys luttrade supportrar som gick fullständigt i taket över att klubben i deras hjärta just presenterat ett samarbete med antagonisterna Växjö Lakers.

Vi har en Hockeyetta där mer än hälften av lagen för bara något år sedan hade gruvliga problem att landa ett plusminusnoll-kapital. Klubbar som sliter som djur för att få sin (förhållandevis) småskaliga verksamhet att gå ihop men som ändå måste arbeta oerhört kreativt med bokslut, stoppa sedlar i omärkta kuvert, tigga av sina supportrar och gång på gång på gång gå till kommunpamparna med rådjursögon för att över huvud taget kunna överleva. Klubbar för vilka en ynka resa för playoff-spel på andra sidan landet kan vara vad som stjälper hela ekonomin och tvingar fram rekonstruktion.

Ur den aspekten är svensk klubblagshockey så långt ifrån välmående man kan komma. Att tänka om och tänka nytt kanske inte är så tokigt, att riva ner något som inte funkar och försöka komma upp med något nytt är förmodligen inte döden för ”svensk hockey”.

Men, och det tror jag på riktigt är ett ganska stort problem, vi lever med någon sorts ädel tanke om ”svensk hockeys bästa”, vad nu det i själva verket betyder. Thomas Johansson var också inne på det i sitt podcast-framträdande…svensk hockeys bästa…

Som att ett helt seriesystem av klubbar ska finnas till enkom för att nån lyckligt lottad talang ska få åka över och testa lyckan i NHL om några år. För jag antar att ”svensk hockeys bästa” innebär att fostra så många skickliga spelare som möjligt. Typ.

Jag säger skit i ”svensk hockeys bästa”, det kanske är dags för klubbarna att börja tänka lite mer på sitt eget bästa istället. Det är ju faktiskt i första hand det som intresserar supportrarna. Fokus kanske ska ligga på att bygga en så intressant produkt som möjligt i det egna seriesystemet oavsett om den baseras på världens mest talangfulla ynglingar eller glada amatörer.

Det är kutym att klubbledare i föreningar på näringskedjans undre halva ska gå ner på knä och svamla om att det är en ”fjäder i hatten” att spelare lämnar den egna verksamheten för större uppgifter när de blir rånade på allt bra de gjort (ja att SHL-klubbarna börjar dela med sig lite mer är så klart ett måste, men det är inte den enda ultimata lösningen för att få de mindre klubbarna att börja må bra, långt därifrån).

Det är rätt underligt det där, att man för ett nobelt syfte ska vara med och odla något som man själv sen inte får vara med och skörda. Att det liksom bara förväntas att det är så allt ska funka. Som att ni skulle odla gurka som grannen sen kommer och smaskar i sig för att det är ”för bostadsrättsföreningens bästa”.

Om man, som jag, bryr sig betydligt mycket mer om engagerande klubblagshockey än något annat är det inte helt givet att det är så det ska vara.

Affärsidén kanske inte ska vara att utveckla så fantastiskt bra spelare att man kan skeppa dem vidare. Affärsidén kanske ska vara att skräddarsy verksamheten för att engagera sina egna fans och bygga ett så spännande ligasystem som möjligt så att klubbarna kan må bra ekonomiskt.

Jag hårddrar naturligtvis allting här, men det är faktiskt läge att vända på stenarna. Nytt seriesystem, stängd liga, utbrytarliga (grymt intressant tanke!), en ny syn på vad ”svensk hockey” ska vara… Jag har inte en aning, men allt är värt att överväga.

Fjädrar i fagra hattar säljer inga biljetter och det får inte vara ett självändamål att seriesystemet ska se ut som det gör bara för sakens skull när det uppenbarligen inte fungerar. Att riva ner det fullständigt och bygga upp något nytt engagerande från grunden kanske inte vore så tokigt ändå.

Att utmana den rådande formen behöver inte alls vara att ta död på svensk hockey, den är nämligen på ganska god väg att ta död på sig själv.