Tanken att de bästa Hockeyettan-lagen från norr till söder ska mäta sina krafter med varandra redan i seriespelet är fin, men i realiteten kostar den väldigt mycket mer än den smakar.

Imorgon håller Hockeyettan sitt årsmöte i Stockholm. Det brukar vara ganska odramatiska tillställningar där deltagarna efter diverse workshops gärna vill ha själva mötespunkterna snabbt avklarade för att hinna med väntande flyg, tåg eller rent av få sig en pilsner i baren till kvällens samkväm.

Kanske kan det bränna till lite mer i år. Det finns frågetecken så väl från året som gick som strategiska tankar för framtiden som nog skulle behöva tröskas ett och två varv. Men vi får snällt vänta och se hur det blir med den saken.

En fråga som förmodligen inte kommer vara på agendan den här gången, men som i rimlighetens namn borde vara det i framtiden är huruvida det egentligen är särskilt lämpligt att lagen från våra olika landsändar prompt ska mötas under seriespel (läs Allettan).

Jag har varit en av förespråkarna för att det är bra att lagen från norr och söder (nå väl, med tanke på hur vårt land ser ut är det rimligt att baka ihop lagen från syd, väst och öst under begreppet söder när man talar om dem vs Norrland) brakar samman och är så fortfarande i teorin. Det finns något väldigt lockande i tanken att de bästa lagen drabbar samman med varandra och att hela Sverige är skådeplatsen för spektaklet. Men i praktiken har det visat sig vara en betydligt sämre idé, det måste man helt enkelt kunna acceptera.

För ju mer jag vrider och vänder på saken, det kostar mer än det smakar att blanda samman lagen från norr och lagen från söder.

Det verkar ju inte direkt som att publiken blir särskilt mycket mer engagerad för att det kommer långväga besök. Varken i Norrland eller söderut i landet. Faktum är att det i realiteten snarare är tvärtom. Det är fortsatt de lokala fighterna som engagerar. Derbyna, mötena med rivalerna där det under lång tid byggts en historia som skapar känslor.

Det är de matcherna som lockar den stora publiken och gör att klubbarna kan sälja korv och öl och sura remmar i absurda mängder. Helst av allt vill Mariestad möta Skövde, Tyringe möta Kristianstad, Boden möta Piteå och Kalix möta Asplöven.

De stora derbyna är naturligtvis seriens största tillgång, men lokalt även mot andra lag i den egna grundserien finns ofta mer eggande historia än hos lag långt bortifrån som dyker upp på sin höjd en gång vartannat år. Då spelar det ingen roll om de är det bästa Hockeyettan kan uppbåda, det har visat sig påverka publiken väldigt lite i alla fall.

Frågar du någon i Kristianstad skulle de, rent publikmässigt, hellre lira matcher mot division 2-gänget Olofström än få finbesök av Östersund eller Piteå. Ska Skövde väl spela transportmatcher kan motståndet lika gärna heta Kumla och ligga på bekvämt avstånd än Kalix. Ni förstår poängen.

Det kanske är dags att krypa till korset och medge att tanken var god, men att det i själva verket, tråkigt nog inte är någon briljant idé att låta nord och syd gosa med varandra i en Alletta.

Om mötena inte lockar mer publik och genererar större inkomster än fighterna mot lagen på bekvämare avstånd är det befogat att utvärdera om det över huvud taget finns någon poäng med dem. För well, utgifterna för resorna till och från de där matcherna är ju som bekant väldigt mycket högre för alla.

De kan stjälpa en hel budget och tvingar varje säsong fram tröstlösa tiggerikampanjer. Och det kommer naturligtvis inte bli bättre av eventuellt höjda ekonomiska licenskrav på de redan hårt ansträngda föreningarna. Speciellt som något så enkelt som resebidrag ännu inte instiftats.

För att få möten med lag från andra sidan landet att kännas lika mycket som matcherna på den lokala arenan måste alla matcher i serien bli av yppersta vikt (om det ens går då) och för att åstadkomma det måste serien bantas å det grövsta när det gäller antalet lag. Vilket vi vet knappast finns på agendan alls för tillfället.

Ska det vara 48 lag i en Hockeyetta är det nog lika bra att var och en håller sig på sin kant och försöker odla det lokala istället för att drömma romantiska tankar om att vara en ny Hockeyallsvenska. För hur god tanken än är tycks den inte funka i praktiken.