Troja/Ljungby är nykomlingar i Hockeyallsvenskan. Det leder per automatik till en lång rad jumbotips. Men av flera anledningar tror jag det är att bedra sig.

Jag noterar att Troja/Ljungby hamnar i botten av de flesta av de Hockeyallsvenska tipsen som sipprar ut lite här och var. Det är väl ganska naturligt kanske. Nykomlingar brukar tippas i botten oavsett vad de ställer för lag på isen.

Men det känns både trött och slentrianmässigt att peta in Troja på en av de två sista platserna i tabellen. Gärna med en motiveringen om att föreningen valt att ta med sig många av sina kvalhjältar upp från division ett.

Bortser vi från erbarmligt gråtrista Sundsvall som aldrig hade skuggan av en chans och dundrade tillbaka ut ur serien med sådan kraft att de numera rent av tvingats lägga ner sitt a-lag, har nykomlingarna de senaste åren visat med eftertryck att det inte är något fel på toppgängen från ettan.

Tingsryd spelade den Hockeyallsvenska finalen, IK Pantern hade inga problem att hänga kvar och Västervik gick och landade som serietrea ifjol. Den gemensamma nämnaren gängen emellan är att de tog med sig stora delar av sina Hockeyettan-trupper upp i Hockeyallsvenskan och sedan spetsade dem klokt.

Topplagen i ettan är bra. Man måste i stort sett redan ligga på en allsvensk nivå för att ta sig upp, jag tror det är ett faktum som många som inte tittar allt för flitigt på landets tredjeliga lätt glömmer bort.

Nu har Troja/Ljungby upprepat samma koncept. Stora delar av den semiallsvenska truppen från ifjol är kvar och man har spetsat en aning med spelare som är bevandrade på den allsvenska nivån. Nu är väl förvisso Nicolai Meyer, David Rundqvist, Simon Fredriksson och Jesper Thörnberg inte spelare som gör det rimligt att drömma om finalspel och tredjeplatser, men det är gott nog för att det inte ska behöva bli bottenkamp.

Det finns dock ytterligare en faktor som gör att Troja/Ljungby känns som allt annat än ett regelrätt bottenlag.

Vi talar trots allt om Pelles Maskin. En strävsamt puttrande truckmotor under överinseende av lagkaptenen Daniel ”Trucken” Karlsson. Så långt ifrån flashigt det går att komma, men tryggt och stabilt så det förslår.

Under Pelle Svenssons tre säsonger vid rodret i Ljungby har laget utvecklat ett oerhört konsekvent spel. Troja/Ljungby har praktiserat samma sätt att agera, med små nyansskillnader, säsong ut och säsong in. För det mesta oerhört framgångsrikt.

Kritiken som har funnits har varit att gänget haft svårt att förändra matchbilder. När det trygga grundspelet inte har fungerat har det inte funnits någon plan b. Då har Troja kört fast.

Men i Hockeyettan har man alldeles för ofta för att det ska vara kul stött på igelkottförsvar. Motståndare som backar hem med hela laget och packar in så många gubbar det bara går innanför egen blå för att med köttmurstaktik försöka försvara den egna kassen. Då har det tagit stopp. Troja har kört fast. Utan hjälp med tempot och drivet i matcherna har det bitvis blivit lite krampaktigt.

Men nu är det Hockeyallsvenskan som gäller. Nu är det nya tider. Det finns ingen motståndare med självaktning i serien som kommer praktisera taktiken att backa hem mot nykomlingen från Småland. Snarare tvärtom.

Och när Troja får hjälp att driva matcherna av motståndare som vill dansa, då är de riktigt bra. Då varvar Pelles maskin och dess patenterade truckmotor upp ordentligt. Det var knappast någon slump att Troja gjorde väl ifrån sig mot topplagen ifjol och att laget svarade för en så glimrande kvalserie. Det passade helt enkelt laget väl.

Mot den bakgrunden känns det lite naivt att så lättvindigt räkna in Troja/Ljungby som ett bottenlag.

Det är dumt att underskatta en stabilt puttrande truckmotor.