Foto: Bildbyrån

Tranås-backen Robin Johansson stängdes av i nio matcher för en vårdslös huvudtackling. Klubben har framhållit att de ämnar överklaga det beslutet. Det har jag svårt att smälta.

Backen Robin Johansson stängdes av i nio matcher för sin vårdslösa tackling i huvudet på Vimmerbys Pontus Johansson i derbyt för någon dryg vecka sedan.

Tranås väljer att överklaga den domen. Jag har ärligt talat lite svårt att smälta det.

Killen gick över en gräns. Han tacklade fult i huvudet. Då är det inte läge att börja dividera om några matcher hit eller dit. Om det borde vara nio eller sju eller fem.

Inte när debatten ser ut som den gör. När alla är överens om att huvudtacklingar är en styggelse som sporten måste komma till bukt med. Som alla måste hjälpas åt att motverka. Att attitydarbetet kring den typen av tilltag är jätteviktigt.

Visst, det är viktiga poäng på spel och viktiga matcher i Allettorna, men för hockeyns och utövarnas skull finns det inte utrymme för några ”men såååå fult var det ju inte”.

Det är så oerhört kontraproduktivt i kampen mot huvudtacklingarna.

Tycker man att straffet är för hårt är det bara att svälja det. Att acceptera det och hålla käften.

Rätt ska vara rätt ropar någon. Men rätt är inte nio eller fem matcher. Rätt är att unisont och rakryggat ta avstånd från alla typer av huvudtacklingar.

Man kan tycka att tacklingen är värd si och så många matchers avstängning. Men jag tycker med tanke på hur tacklingen ser ut och hur mycket tid Robin Johansson faktiskt hade på sig att tänka till avbryta och visa respekt att det är magstarkt av Tranås att överklaga.

Det gagnar definitivt inte hockeyn och den så heta diskussionen om huvudtacklingar.

* * *

Jag spanade på hur Kalmar med klinisk precision manövrerade ut Nybro igår kväll (seger 4-1) och det som slog mig mest var frågan, hur kunde Kalmar 0-6-haverera mot HC Dalen omgången innan.

Nu är HC Dalen förstås ett bra lag som hittat formen ordentligt på sistone. Att falla mot dem är inga konstigheter. Men med det spel Kalmar visade upp i Liljas Arena borde de i alla fall ha spelat jämnt i Norrahammar.

Det är så klart så att Kalmar till största delen är ett offensivt lagt lag, men mot Nybro följde de en matchplan som uppenbarligen innebar att det var helt okej att skicka iväg pucken så fort det började osa lite. Kalmar lyfte ut och lyfte ut och lyfte ut och vågade ovanpå det spela härligt fysiskt.

Samtidigt som Nybro ständigt förivrade sig och ville komma till öppna lägen lite för hastigt. Något som mynnade ut i oadresserade chanspass som Kalmar ofta kunde vända på och skott som fastnade på första bästa täckande gubbe. Vikings hanterade helt enkelt inte derbytändningen alls lika bra som sina gäster.

När Alexander Johansson sedan släppte några lite för enkla puckar och Nick Vilardo istället stoppade några lägen han inte nödvändigtvis skulle ha tagit var det egentligen inget snack.

Jag anser förstås fortfarande att Nybro i det stora hela är ett bättre hockeylag, men Kalmar har nycklarna till att besegra sin antagonist och har nu faktiskt gjort det på flera olika sätt den här säsongen.

Och viktigast av allt, den där kampen om förstaplatsen som sett död ut vid flera tillfällen under seriens gång lever fortfarande. I alla fall lite.

* * *

Jag gjorde ett dokument åt Sportbladet över de 50 bästa spelarna (och tio bästa målvakterna) i Hockeyettan som gick online under fredagen. Den lilla skrönan hittar ni här.

* * *

Nästa vecka är det för övrigt dags för mig och maestro Skoglund att spela in podcast igen.

Jösses vad det finns att snacka om.