Växjö gör den här säsongen sin sjätte säsong i SHL. Man vann SM-guld den fjärde säsongen och kommer att vinna ligan under den här säsongen. Det kommer man officiellt att göra imorgon.
För att vara i den tiden vi är i nu, så är det en imponerande bedrift att lyckas med de där sakerna på inom den tidsramen.

Det enda laget som vi haft i svensk hockey senaste 30-40 åren som lyckats bli lika vassa snabbare är Malmö. Men det går inte riktigt att ställa den tidsperioden mot den vi har nu. På Malmös tid var det fullt möjligt att faktiskt köpa sig till framgång av den enkla anledningen att det inte figurerade speciellt mycket pengar i sporten då. Hade du då en aktör som plötsligt hade pengar, så blev det… jag ska inte säga enkelt… men det underlättade extremt mycket.

Malmö vann guld sin andra säsong som elitserielag. Man tog ett nytt guld sin fjärde. Däremot lyckades man faktiskt aldrig vinna ligan.
Att bli både mästare och ligasegrare inom sina sex första säsonger efter uppflyttning är unikt.
Bara Malmö är snabbare när det kommer till att ta guld. Bara Västerås är snabbare när det kommer till att vinna ligan. När de vann 92/93 så var det under deras femte säsong.
Men Malmö saknar ligasegern. Västerås saknar guldet.
Skellefteå är det lag som tidigare var snabbast med att göra båda. De vann både ligan och guldet sin sjunde säsong.

Visst kan man anamma att Växjö når sina framgångar på grund av pengar, om man så vill. Det gör säkert en del också. Eller ‘det gör en del’ är väl mer korrekt.
Men klubben betalar inte ligans högsta löner och även om man så hade haft, så är det långt ifrån en självklarhet att nå framgång i dagens hockey för att du är lite rikare än andra klubbar. Det måste diffa mer än det gör mellan SHL-klubbarna för att det ska klassas som ‘garanti’ att nå framgång med en dyr trupp.

Växjö ska snarare ha all heder för hur man byggt sin organisation och byggt sina trupper under åren de varit i SHL. Det är den stora anledningen till att man så snabbt blivit en framgångsrik SHL-klubb.
Jag minns att jag redan deras andra säsong i SHL blev imponerad över hur de byggde sitt lag. Att det var så tydligt vem som skulle spela var. Att det liksom inte fanns de där fallgroparna som många klubbar alltid sätter sig i risken att hamna i med lite för många spelare som antingen måste ta en plats den är för dålig för, eller behöva ta en plats den egentligen är lite för bra för.
I Växjö den säsongen var det supertydligt från start vilka spelare som skulle göra grovjobbet, vilka som skulle leverera, och vilka som skulle ligga nånstans mittemellan det. Det är sällan man ser en klubb i Sverige jobba så tydligt med rollerna. Oväntat ofta känns det snarare som att det är ganska mycket att man tar in det som känns vettigt och sen får man sätta ihop grejerna när allt är klart. Lite som att medvetet välja att trycka ihop ett par olika pussels pusselbitar, när man skulle kunna välja att bara jobba med ett och veta att varje bit faktiskt kommer passa någonstans.

Ta bara en sån sak som att Växjö kunde göra en sån grej som att skicka iväg Geoff Platt, som vid tidpunkten var en av ligans bästa målskyttar. Sälja av honom till KHL och för pengarna ha få in både Emil Pettersson och Nick Bailen.
Det är ju unheard of inom hockeyn överlag. Att göra den sortens affärer.

Växjö har dessutom varit tidiga med att analysera spelet i spelet på ett modernt sätt, vilket jag antar är en bakomliggande orsak till varför man så sällan under de här sex åren drabbats av den där paniken som de flesta klubbar drabbas av ett par gånger under en så lång tidsperiod.
De gånger Växjö plockat in folk under säsong, har det sällan eller aldrig känts som ett skrik på hjälp för att vända en negativ trend. Det har i princip alltid känts som något som görs för att bredda eller spetsa ett redan starkt lag.

Det är framförallt de där små detaljerna som imponerar mest på mig med Växjö.

Sen vet jag inte om det är imponerande eller inte att man gjort det här med en sportchef (Henrik Evertsson) och tränare (Sam Hallam) som aldrig tidigare varit på den här nivån. Jag är inte nödvändigtvis den som tycker att rutinen av att ha varit med förr nödvändigtvis är viktig för att nå framgång. I Växjös fall är det ju bevisligen inte så och det är väl i sak inte imponerande att man lyckats trots SHL-färska människor i ledande roller, utan det imponerande är väl snarare att föreningen valt att våga satsa på att ha det på det sättet. Det hade varit så lätt hänt att man valt en satsning på något mer rutinerat. Något som varit med förr. För att det hade varit den enkla vägen att gå.