Las Vegas Las VegasFoto: All Over Press

LAS VEGAS. Ett par dagar in i min USA-vistelse. Jag funderar över det här med att man bara så där får ett lag att försöka älska. Jag funderar, lite så där typiskt oss européer på hur man bara kan göra det bara så där. Men efter ett tag slår det mig att det inte är så jäkla märkligt ändå.

Jag har bara varit på en match med Vegas nya stolthet Golden Knights. Kanske är det också lite tidigt att egentligen yttra sig om folkets kärlek till laget och så där. Det kan fortfarande i högsta grad handla om nyhetens behag. Det kan också handla om att laget inlett överraskande starkt.

Men folket verkar genuint älska sitt lag. De har inga problem att gå och betala de hutlösa priser det kostar att köpa en matchtröja. Publiken här är dessutom väldigt ljudlig och energisk och ja, de vet till och med om att de ska älska Deryk Engelland mer än alla andra eftersom han bodde här redan innan laget gjorde det.

Och nånstans där, med Deryk Engelland, är lite grann av vad det här handlar om. Jag funderade över hur det är att bara få ett lag att bry sig om helt plötsligt. Från ingenstans. Och ändå visa passion över det nya.
För mig som svensk och uppvuxen med allt det innebär i idrottsväg, så är på ytan svårt att förstå. Men efter att ha funderat över det ett par vändor fram och tillbaka så blir allt ändå så jävla logiskt.

En normal svensk supporter tycker ju så klart att det här med att börja hålla på ett lag helt plötsligt är väldigt plastigt. Det är inte äkta. Det är ingen riktig kärlek. För lag ska man ha hållit på sedan man föddes. Man ska ha lidit med skiten i hela sitt liv. Annars räknas det inte.
Men det är inte så enkelt.

Folket i Vegas har aldrig haft ett lag att egentligen bry sig om. Mer än möjligen sitt collegelag i basket, som till och från hållit hyfsad klass.
Golden Knights är det första riktiga laget man har fått att faktiskt bry sig om lokalt. Det är ändå en ganska stor grej. Och det är för mig fullt rimligt att man går man ur huse och omfamnar det här på det sättet man gjort inledningsvis.
Amerikaner är ju väldigt mycket sådana som personer. Patriotiska. Mot sitt land kanske framför allt, men även när det kommer till att stötta det lokala.
Det är därför de är här och plötsligt älskar sin hockey. Det är därför de är här och vet att Deryk Engelland är den som ska få mest kärlek.

Nånstans är det också det som gör idrottsamerika till vad det är. Att man står upp för sitt lokala lag. Oavsett det är något som alltid funnits där eller något som ges till en från ingenstans.
Det är därför det kommer 100 000 pers och kollar på collegefootball i Ann Arbor när Michigan spelar. Det är därför collegeidrotten överlag drar en jäkla massa folk på ställen där det kanske inte finns så mycket annat att hurra över i idrottsväg.

Man skulle kunna jämföra det med Växjö i hockey på så vis. Plötsligt fick Växjö ett elitlag att räkna med i en sport som faktiskt räknas. Det var ju ett tag sedan Öster var något att räkna med, så det klart att folk omfamnade den hockey som väl egentligen inte en kotte brydde sig om i Växjö innan början av 2000-talet.

Och försök inte intala mig att folk i Växjö gillar sitt lag mindre än exempelvis folk i Leksand gör, bara för att de snubblat in på det här kanske lite senare i livet.
Kärleken till en klubb är ingenting som mäts i längd. Det vore ju som att påstå att om man varit gift i 30 år, så älskar man automatiskt personen mer än en annan person älskar sin fru som den bara varit gift i tio år med.
Det fungerar ju inte så. Full kärlek är full kärlek. Oavsett de hållit på i 30 år eller tre år.

En annan parallell man kan dra runt det här med Vegas-folket och dess plötsliga kärlek till hockeyn, är väl det här med hur vi svenskar älskade bordtennis så länge vi var bra på bordtennis. Vi älskade tennis så länge vi var bra på tennis. Idag är det ju inte jättemånga svenskar som bryr sig om bordtennis. Betydligt färre än förr som intresserar sig för tennis.
Man följer det som är ”lokalt” värdigt att följa. För svensken var det förr J-O Waldner, Stefan Edberg och Björn Borg. Det var även alpint med Ingemar Stenmark, Anja Pärson och Pernilla Wiberg. Det var och är skidåkning med Gunde Svan, Wassberg och Charlotte Kalla.
Men när de där sporterna inte har en bra svensk, en bra lokal förmåga, så faller idrotterna bara bort. Man söker sig till nästa sak som är något att ha. För man vill stötta det lokala.

Just det är nog ganska nära besläktat med att folk här i Vegas bryr sig om det här laget, och gör det på ett lika helhjärtat sätt som svenskarna brydde sig om Waldner, Stenmark och Kalla.
Det är förbrödring runt något man kan känna en stolthet över att vara en del av.

Och vem är vi att komma och hävda att det inte är något äkta över det?